VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Omfördelning och katastrofer

Av Jonas Elvander

När Oxfam tidigare i år meddelade att åtta personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning blev reaktionen mest ett pliktskyldigt ojande. Det var bara ytterligare en påminnelse om en trend som obönhörligt fortsätter i samma riktning. Samtidigt har ojämlikhet blivit en het politisk potatis.

Sedan finanskrisen 2008 har den seglat upp som en av de viktigaste politiska frågorna, framförallt i USA. Ojämlikhet har även uppmärksammats inom akademin av namnkunniga forskare som Thomas Piketty, Branko Milanovic och Göran Therborn. Det senaste bidraget till detta växande forskningsfält är Walter Scheidels The Great Leveler.

Scheidel är professor i klassisk historia vid Stanford i USA, och hans utblick över ämnet är som man kan vänta sig bred. Ambitionen är att, inspirerad av Pikettys Kapitalet i tjugoförsta århundradet, utforska hur ojämlikhet har sett ut under hela mänsklighetens historia och framförallt hur den har reducerats. Detta görs genom att sammanställa Ginikoefficienter, som vanligen används för att mäta avståndet mellan de rikaste och de fattigaste vad gäller inkomst och kapital, samt genom att mäta de allra rikaste människornas andel av de sammanlagda resurserna. Med tanke på de historiskt avlägsna samhällen som analyseras går det att fråga sig hur precis den här metoden är. Scheidel erkänner också att det är svårt att urskilja mer än suddiga bilder av tillståndet i stenålderssamhällen. Ofta utgörs empirin av skillnader mellan husgrunders storlekar i arkeologiska utgrävningar.

I plikttrogen kronologisk ordning börjar Scheidel med att utröna huruvida ojämlikhet existerar hos olika arter av apor, och därifrån går det sedan vidare till Homo sapiens och jägar- och samlarsamhällen. Här rådde ofta en hög grad av jämlikhet. Det var i samband med att människan blev bofast och ägodelar och rikedom började läggas på hög som ojämlikheten tog fart på riktigt. Från Indusdalens, Mesopotamiens och Nildeltats kulturer till vår tid har ekonomisk ojämlikhet varit beständig, och i den mån den har reducerats har det alltid skett med våld. Scheidel identifierar fyra orsaker till utjämning som ständigt återkommer i historien och som han kallar för ojämlikhetens fyra ryttare: krig, epidemier, revolution och statskollaps.

Efter varje katastrof har ojämlikheten av olika anledningar återhämtat sig. Scheidel hävdar att ojämlikhet är ett resultat av ekonomisk tillväxt och så kallad ”rent-seeking”, det vill säga: när en individ försöker tjäna pengar på sin rikedom utan att skapa nytt värde. I Europa har ojämlikheten under historien nått tre toppar med djupa dalar däremellan. När romarriket kollapsade, i samband med bland annat svåra pestepidemier, försvann inte bara en civilisation utan även den ojämlikhet som den hade byggt upp. Under den tidiga medeltiden byggdes välståndet, och därmed även ojämlikheten, upp igen för att drastiskt reduceras i och med digerdöden i mitten av 1300-talet. Därefter inleddes en ny lång tillväxtperiod som kulminerade vid första världskrigets utbrott. Idag befinner vi oss på en ny topp som motsvarar 1929 års nivå och som ser ut att bli historiskt hög om inget dramatiskt inträffar.

I de flesta fall av statskollaps har ojämlikheten minskat genom att alla fått det sämre ställt, dock har de rika fått det sämst relativt sett eftersom de har haft mest att förlora. Scheidel vaskar fram slående exempel ur sitt hisnande material, ibland även med träffande anekdoter. Vid romarrikets fall hade den rika klassen förlorat så mycket att aristokraterna tvingades be påven om allmosor. I kölvattnet av epidemier skedde dock alltid en markant höjning av de fattigas levnadsstandard eftersom priset på arbete sköt i höjden. Efter såväl digerdöden som de epidemier som spanjorerna introducerade i Latinamerika mer än fördubblades de överlevande arbetarnas reallöner. I Europa återställdes inte det ojämlika förhållandet förrän i slutet av 1500-talet, ungefär 250 år efter att pesten bröt ut.

Krig utjämnade under större delen av historien ojämlikheten hos den besegrade och ökade den hos segraren eftersom den segrande eliten konfiskerade den besegrade elitens rikedom. Det var först i och med 1900-talets totala krig som kapital förstördes i alla deltagarländer och alla blev förlorare. Utjämnande revolutioner är i sin tur ett relativt sentida fenomen. Bondeuppror lyckades sällan åstadkomma något annat än kortvariga marginella förändringar innan de blev brutalt krossade. Först i och med franska revolutionen uppnåddes en viss utjämning. Men den faktiska minskningen av ojämlikheten var liten jämfört med de ryska och kinesiska revolutionerna. Lenin och Mao Zedong åstadkom en utjämning som saknar historiskt motstycke. Det skedde genom likvideringen av hela klasser, såsom kulaker och ”jordägare”, vars definitioner var elastiska och ibland innefattade vanliga bönder som bara hade det marginellt bättre ställt än andra.

Med detta ständiga fokus på våld kan man fråga sig hur det kommer sig att västvärlden har lyckats bygga upp relativt stabila välfärdsstater. Är inte det ett bevis för att man kan reducera ojämlikhet på fredlig väg? Scheidels bok visar att så inte är fallet. Det intressantaste avsnittet berör vad som i forskningen kallas ”The great compression”, det vill säga: den period som sträcker sig från 1914 till slutet av 1970-talet. Under denna period sjönk ojämlikheten till en nivå som världen inte sett sedan tiden efter romarrikets fall. Första världskriget tvingade europeiska regeringar att för första gången införa flera progressiva skatter, något som tidigare inte hade existerat, för att kunna mobilisera och underhålla arméerna. Därmed utvidgade man staten drastiskt. I många länder behöll man flera av de utjämnande systemen efter kriget, bland annat på grund av det hot man såg i ryska revolutionen. Detta kausala samband mellan allmän krigsmobilisering av medborgare (till skillnad från yrkessoldater) och ekonomisk utjämning identifierar Scheidel även i det antika Greklands stadsstatssystem.

I och med andra världskriget inleddes en ny utjämningsfas. Sverige, som ju aldrig drabbades direkt, expanderade försvarsbudgeten åttafaldigt under det att kriget pågick. De uppoffringar som befolkningen tvingades till gjorde att socialdemokraterna efter kriget föreslog ett program som i princip behöll den expanderade krigsstaten intakt för att utjämna de ekonomiska skillnaderna. Plötsligt låg det i allas intresse att bekämpa klassklyftor och socialdemokraterna kunde påbörja sitt stora välfärdsprojekt. Sverige är ett tydligt exempel på att även en relativt liten krigsmobilisering kan vara tillräcklig för att förändra såväl den ekonomiska infrastrukturen som den politiska viljan och uppnå det väljarstöd som krävs för att en progressiv politik ska bli attraktiv, menar Scheidel. Det svenska folkhemmet och andra europeiska välfärdsstater måste alltså förstås som direkta konsekvenser av kriget. Men ekonomisk utjämning var även ett sätt att motverka krigiska tendenser hos de besegrade eliterna. I Japan byggde USA upp en välfärdsstat som fråntog eliten i princip all ekonomisk makt med det uttryckliga motivet att hindra denna grupp från att inleda ett nytt expansivt projekt.

Utöver den socialdemokratiska viljan att kompensera folkets uppoffringar skulle man kunna tillägga att det i flera länder blev direkt nödvändigt för kapitalister att acceptera kompromisser med arbetarrörelsen, dels därför att Europa befann sig i ett revolutionärt läge då motståndsrörelserna i flera ockuperade länder fortfarande var beväpnade och till viss del stöddes av Sovjetunionen, dels därför att många kapitalägare hade kollaborerat med de tyska ockupanterna och därmed var moraliskt diskrediterade, dels därför att det framstod som nödvändigt för att undvika den sociala och politiska oro som hade utlöst kriget. Denna diskussion hade kunnat vara betydligt mer djuplodande, även om Scheidel flera gånger återkommer till hur Sovjetunionen indirekt har utjämnat klyftorna i Europa.

Men när han ska förklara hur denna unika utjämningsperiod tog slut uppenbaras svagheten i hans angreppssätt. 1983 var brytpunkten i de flesta europeiska länder då ojämlikheten började stiga igen. I USA skedde det redan i början av 1970-talet. Scheidel pekar på skattesänkningarnas och avregleringarnas betydelse för detta. Men med hans klassisk-historiska blick framstår dessa som naturliga händelser som inträffar eftersom de alltid har inträffat genom historien. Politisk agens spelar en liten roll i hans värld, det viktiga är hur saker och ting faller ut på en kurva över en femhundraårsperiod. För någon som säger sig vilja bekämpa ojämlikhet har Scheidel en märkligt opolitisk förståelse av vilka moderna mekanismer som krävs för att såväl öka som minska den.

Detsamma gäller dess politiska konsekvenser. Ojämlikhet leder till lägre tillväxt men inte nödvändigtvis till revolution eller krig, hävdar han. Det må så vara, Storbritannien hade en av de högsta Gini-koefficienter som har uppmätts vid förra sekelskiftet utan något större rabalder. Men det utesluter inte att ojämlikhet skapar missnöje och grogrund för mer subtila politiska förändringar, och som även kan ta sig våldsamma uttryck i ett senare skede. Det är, till exempel, svårt att se det som en slump att någon som Donald Trump valdes till USA:s president i just detta historiska läge. Dessutom saknar jag en kritisk diskussion om vad ojämlikhet faktiskt innebär för människor i produktionssystem som är så olika som slavekonomier, feodalism och kapitalism. För Scheidel verkar mänsklig ekonomisk aktivitet ha fungerat på i princip samma sätt sedan man började handla med snäckskal.

Hur är det då med Latinamerika? Har inte de senaste decenniernas rosa våg kraftigt minskat klyftorna utan våld? Scheidel tillstår att det är det enda exemplet på fredlig utjämning som eventuellt skulle kunna framhållas. Men han visar också att den faktiska utjämningen inte har varit så stor som den kan framstå som. Trots att bidrag som det brasilianska Bolsa Familia har nått ut till en stor del av befolkningen, har effekten på omfördelningen varit låg jämfört med efterkrigstidens Europa och USA.

I det sista kapitlet gör Scheidel en framtidsförutsägelse. Inga tecken syns på att ojämlikheten kommer att minska inom överskådlig framtid. De fyra ryttarnas våldsamma omstörtningar lyser med sin frånvaro eftersom de alla, utom epidemier, har blivit omoderna. Det enda tänkbara scenariot skulle vara ett fullskaligt kärnvapenkrig mellan USA och Kina, något som inte förefaller vara särskilt aktuellt. Istället tror han att ökad ekonomisk globalisering, tillväxt och invandring kommer att fortsätta öka ojämlikheten. Teknologiska framsteg inom genteknik gör även att risken för en framtida genetiskt kodad ojämlikhet inte går att avfärda, hävdar han. Men är inte klimatkrisen en potentiell, extern faktor som kommer att tvinga de rika länderna att än en gång leda in samhället på en utjämnande väg av ren självbevarelsedrift? Scheidel nämner den överhuvudtaget inte. Hans historiefatalistiska perspektiv medger inget utrymme för möjligheten att människor på demokratisk och fredlig väg helt enkelt väljer att reducera ojämlikheten.

The Great Leveler är en faktaspäckad och tungläst statistisk tour de force, som lyckas med konststycket att framstå som extremt relevant och ganska intetsägande på samma gång. För den som är intresserad av hur jordfördelningen såg ut under Tangdynastin eller hur den ekonomiska eliten agerade under Aztekriket – eller för den delen hur de moderna välfärdsstaterna uppstod – är det rekommenderad läsning. Söker man en mer politiskt pikant diskussion om vad ojämlikhet har inneburit historiskt och för vår egen tid, får man leta på annat håll.

Mest lästa just nu

1) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

2) Inte längre tyst om socialdemokratin och de afrikanska diktaturerna av Emil Uddhammar

3) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

4) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

5) En god man i Afrika av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

2) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Så ska slipstenen dras av Mats Wiklund

5) Det hårdnar på Krim av Jan Hernebring

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...