VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Bruna skjortor, blått blod

Av Martin Lagerholm

Att delar av den tyska högborgerligheten och den intellektuella eliten under 1900-talets första decennier fascinerades av totalitära ideologier, är ett väldokumenterat faktum. Även den tyska adeln, i likhet med spillrorna av den habsburgska aristokratin, engagerade sig på sina håll i högerradikala och fascistiska strömningar, vilket emellertid är ett något mindre kartlagt faktum.

Vad gäller de mest utmärkande högättade representanterna, har det tvärtom varit populärt att särskilt lyfta fram de goda exemplen, såsom de envetna Hitlermotståndarna Kurt von Hammerstein och bröderna Claus och Berthold von Stauffenberg. I den tyska, men sedan länge i England verksamma historikern Karina Urbachs uppmärksammade bok Go-Betweens for Hitler – som nu också kommit ut på tyska under titeln Hitlers heimliche Helfer. Der Adel im Dienst der Macht – presenteras tills nu delvis okända uppgifter om hur såväl tyska som brittiska medlemmar ur högadeln bidrog till Nazi-Tysklands hemliga och inofficiella diplomati.

Detta i sig är inget historiskt sprängstoff, men när Urbach vecklar ut den europeiska aristokratins transnationella nätverk av nazistiska sympatisörer och understödjare av Hitlers politik, kastar hon nytt ljus över själva omfattningen av nazifierade ädlingars roll som hemliga förhandlare. Med list och charm och med den tydliga intentionen att bakom kulisserna köpslå med och värva nazisympatisörer bland den europeiska eliten lyckades man rentav komma rätt långt in i de europeiska kungahusens gemak, inklusive de svenska.

Bland annat redogör Urbach för de i allt väsentligt goda relationerna mellan det svenska kungahuset och nazityska attachéer. Hertig Carl Eduard von Sachsen-Coburg und Gotha (drottning Victorias barnbarn och vår egen Carl XVI Gustafs morfar) var SA-Obergruppenführer, nazistisk politiker och en av Hitlers mest betrodda medlare. Hans äldsta dotter Sibylla var gift med prins Gustaf Adolf.

Hur kunde det då komma sig att så pass många ädelborna, däribland prinsar och prinsessor, var villiga att agera kurirer och mellanhänder i Hitlers tjänst? Och varför utnyttjade den antisemitiske gaphalsen Hitler just aristokraterna som medlare? Relationen mellan den storhetsvansinnige och framförallt ofrälse österrikiske korpralen och den förfinade, traditionstyngda och bördsstolta adeln synes vid en första anblick ju vara fullkomligt otänkbar och bisarr. Varför höll sig Hitler inte till internationellt inflytelserika och ledande familjemedlemmar ur mäktiga industriimperier som Thyssen och Krupp? Av flera anledningar, svarar Urbach – såväl rationella som irrationella.

I själva verket hade aristokratin alltsedan första världskrigets slut varit något av Hitlers allierade, som tillsammans med inflytelserika grupperingar inom den högborgerliga intelligentian redan hade hjälpt honom att göra social karriär. För de högre ståndskretsarna innebar en stark Hitler framförallt ett betryggande bålverk mot såväl bolsjevismen – som man hade legitima skäl att frukta alltsedan den ryska oktoberrevolutionen 1917 – som mot Weimarrepublikens oreda och socialt nivellerande parlamentarism.

Valet mellan fascism och kommunism var för de allra flesta inom högadeln enkelt. Följande uttalande av Marie av Edinburgh, Rumäniens drottning, kan möjligen betraktas som representativt för hennes sociala skikt under den tidiga mellankrigstiden: ”Fascismen, om än en diktatur, ger utrymme åt utveckling, skönhet, konst, litteratur, socialt liv, stil och klarhet, medan bolsjevismen innebär en likriktning av allt.” Vad den försvagade aristokratin vid den här tiden alltså lockades av, var tanken på att de första fascistiska regimerna i Italien och Ungern åter skulle inlemma den gamla nobla eliten i maktsystemet och ge den en ny relevans.

Ett annat skäl till Hitlers uppvaktning av adeln var att han trots allt inte var helt immun mot den ridderliga glansen i gamla högättade familjenamn. Han var heller inte obekant med det faktumet att just den brittiska aristokratin och dess hermetiska kungliga sfär inte bara hade det allra högsta anseendet inom den europeiska noblessen, utan också var alltför svårgenomtränglig för officiella diplomatiska tjänstemän, varför informella kontakter bland kungligheternas egen blåblodiga klass krävdes. Dessutom visste Hitler att utnyttja den klara fördelen att ett flertal medlemmar av den tyska högadeln ju också var släkt med den brittiska kungafamiljen.

Det mest passande med de tyska aristokraternas inofficiella kontakter med sina brittiska likar var annars att de till skillnad från allt umgänge via de ämbetsmässiga kanalerna slapp alla granskande blickar på sig. Därutöver litade Hitler länge inte på sina egna diplomater, och beklagade sig över att utrikesministeriet inte var ”tillräckligt nazifierat”. Han föredrog därför högerradikala aristokrater, som i lugn och ro kunde sättas in för att lösa diplomatiska kriser mellan länder eller etablera nya förbindelser för framtida mellanstatliga samarbeten. Att det hörde till adelsståndets självklara bildning att behärska ett flertal språk var ju ytterligare en utmärkt egenskap som gjord för medlaruppdrag.

Det var i den här miljön som högadliga figurer satte sin diplomatiska begåvning på prov. Urbach närstuderar framförallt två långtgående och nazifierade aristokrater: ovan nämnde hertig Carl Eduard von Sachsen-Coburg und Gotha samt den ingifta prinsessan och judinnan (!) Stephanie von Hohenlohe, en eldig och livsfarlig femme fatale.

Tack vare sitt högre stånd rörde sig de medlande överklassarna naturligt på den internationella arenan, där man under såväl mellankrigstiden som under krigsåren bearbetade högdjur ända upp till den aristokratiska världens mest begärliga mål: huset Windsor. Här lyckades man särdeles väl med hertigen av Windsor, som i likhet med vår egen Gustaf V lyckönskade Hitler i olika sammanhang; den senare i ett personligt brev där Führern – en smula för tidigt, skulle det ju visa sig – tackades för beslutet att slå ned bolsjevismens ”pest”.

Det är tack vare en formidabel källkritisk prestation som Urbach har kunnat publicera den här fascinerande och detaljerade historien om prominenta aristokraters och kungligheters systematiska samverkan i högerextrema och nazistiska nätverk. Hennes idoga grävande i en rad länders statliga och privata arkiv har minsann gett resultat, även om det sannolikt hade blivit än intressantare om inte The Royal Archives i Windsor (liksom för övrigt Slottsarkivet i Stockholm) valt att sekretessbelägga alltför känsligt material från den här perioden.

De kungliga hemligstämplarna är fullt förklarliga med tanke på de bevis på samröre mellan kungahusen och högt uppsatta nazister som trots allt har läckt ut och styrkts. Bland annat hänvisar Urbach till det numera berömda indirekta beviset på att nämnde hertigen av Windsor (alltså den abdikerade kung Edvard VIII) för en spansk diplomat sommaren 1940 yttrade sin förhoppning om tyska bombanfall mot England – en graverande och besynnerlig önskan som slog in två veckor senare.

Förvisso säljer Hitlers namn ännu som smör i solsken, men här skvallrar Urbachs boktitel bara om innehållet i studiens andra hälft. Bokens första halva granskar nämligen europeiska ädlingar och kungligheter som redan under första världskriget deltog som mellanstatliga medlare och diplomater. Den aristokratiska och kungliga världen fungerade då ännu som ett slutet socialt ekosystem, och under kriget fick denna transnationella elit desperat kämpa för att upprätthålla sitt inflytande i en orolig värld genom att försöka stärka de inbördes släkt- och vänskapsbanden över nationsgränserna. Just den hållningen, att klass gick före statstillhörighet, fick många adliga familjer under den chauvinistiska krigshetsen bittert betala för i form av hotfulla anklagelser om fosterlandsförräderi.

Efter långa utläggningar om den europeiska aristokratins genealogiska ordning, språkbruk och sociala koder, återger Urbach här i detalj ett virrvarr av bördsstolta pakter, skandalartade mesallianser och tillfälliga uppgörelser mellan ministrar och pressade prinsar. Grundtonen i ståndspersonernas brev och interna meddelanden vittnar framförallt om en genuin fruktan för sitt liv, i synnerhet efter nyhetsbulletinernas besked om tsarfamiljen Romanovs fatala öde i det revolutionära Ryssland 1918. Rädslan var i högsta grad befogad – redan samma år var såväl de tyska och österrikisk-ungerska kejsardömena som ett par centraleuropeiska kungadömen ett minne blott.

Än idag ignorerar historiker Hitlers systematiska bruk av inofficiella medlare och ombud, skriver Urbach, som i denna uraktlåtenhet anar en viss inskränkthet och akademisk snobbism. ”Eftersom den informella medlande verksamheten sköttes av ’amatörer’, det vill säga icke-professionella, har den helt enkelt avskrivits av forskare i diplomatisk historia”, menar hon. Att Urbach själv med all önskvärd tydlighet lyckats leda i bevis att Hitlers officiella diplomati inte räcker för att förklara den nazistiska utrikespolitiken, torde under alla omständigheter stå bortom allt tvivel.

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...