VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Här och nu

Av Göran Frankl

Någon gång i 1000-talets eller 1100-talets Europa inleddes en utveckling som med tiden skulle få djupgående effekter på européernas mentalitet: tidens mekanisering.

Då fick solur, timglas och vattenur konkurrens av det mekaniska uret. Klostren gick i täten för denna utveckling. Munkarna behövde exakta klockslag för bön och gudstjänst. Och kraven på exakthet växte som bekant med tiden. Fabriker och maskiner fungerade bäst med noggrann schemaläggning, och till havs krävde navigeringen nya och pålitligare kronometrar. I La bête humaine (Människans lägre jag) skildrar Émile Zola nymodigheten med en tidtabell för tågen mellan Le Havre och Paris. För att trafiken skulle flyta måste det till exakta avgångs- och ankomsttider som 16.23 eller 20.05.

Anpassa dig. Passa tiden. Den obönhörliga, objektiva maskintiden tickar på, alltid i samma hastighet. Vår privata upplevelse av tid är annorlunda; tiden kan masa sig fram oändligt långsamt eller rusa iväg. Och det finns ingen inre kroppssignal som säger att nu går tåget för nu är klockan 16.23.

Upplevelsen av tid är i själva verket oupplösligt förbunden med vårt självmedvetande – ja, med livet självt. Vi är tid, hävdar Marc Wittmann, forskare vid Institut für Grenzgebiet der Psychologie und Psychohygiene i Freiburg. Vad han menar det utvecklar han i boken med titeln Felt Time. Wittmann summerar på ett lättfattligt sätt de senaste decenniernas forskning om vårt förhållande till tid, ett område till vilket han själv också bidragit med egna rön.

Det är viktigt att skilja mellan förnummen tid och uppskattad tid – och då infinner sig genast frågan om vi verkligen kan förnimma tid i samma mening som man förnimmer en beröring eller ett synintryck. Det kan vi inte eftersom vi saknar ett sinnesorgan specialiserat för tidsregistrering. Det betyder dock inte att den inre tiden är illusorisk. Den gör sig påmind när vi har den som närmast inpå oss: i nuet. Ögonblicket är mer än en blinkning. Att uppleva ett ögonblick tar tid – maximalt tre sekunder. Utan denna utdragna närvaro kan vi inte uppfatta sammanhang, till exempel en melodi eller innehållet i ett visst yttrande. Tiden ger mening. Man har till och med visat att både talare och lyssnare buntar ihop den språkliga informationen i segment om cirka tre sekunder.

Naturligtvis finns det sammanhang som kräver en vidare tidshorisont än så för att bli begripliga. Dessutom är ju nuet – tresekundersfönstret – ständigt i rörelse. Det vi precis har lyckats uppfatta har därmed hunnit bli förflutet. Korttids- och arbetsminnet hjälper oss att hålla kvar händelser som ligger några minuter bakåt i tiden. Vi har en känsla av kontinuitet som är viktig för jagupplevelsen. Närvaroupplevelsen är således kort; när det gäller att uppskatta ännu längre tidsrymder är vi hänvisade till långtidsminnet.

Då visar det sig att våra bedömningar sällan stämmer överens med vad den objektiva tiden visar. Tiden kan kännas olidligt lång medan vi väntar på att ljuset ska slå om vid ett övergångsställe – det känns ofta som betydligt längre än den minut det faktiskt handlar om. Desto snabbare flyr tiden när vi ser en underhållande scenföreställning. Skillnaden är att vi inte tittar på klockan eller är medvetna om tiden i det senare fallet. Annorlunda förhåller det sig när vi efter hand bedömer varaktigheten, något som brukar kallas tidsparadoxen. Vi minns många engagerande detaljer i föreställningen vi såg och då ter den sig mycket lång.

Paradoxen dyker också upp i hur man uppfattar tid i olika åldersgrupper. I barndomen och ungdomen rusar livet på med ständigt helt nya erfarenheter. Gamla människor klagar däremot ofta över att tiden går så långsamt. Livet på ett äldreboende kan vara monotont och omgärdat av fasta rutiner. Men det intressanta är att samma personer också uppger att livet går fortare och fortare ju äldre de blir. När de ser tillbaka på de år som har passerat, krymper tiden i avsaknad av minnesvärda och emotionellt starka händelser. Om åld-ringarnas liv är rikt på stimulans och variation, kommer de inte att falla offer för tristessen och också ha en känsla av att tiden inte har krympt utan tvärtom expanderat.

Wittmann lägger en del krut på att beskriva en neurobiologisk teori för hur medvetenhet uppstår, lanserad av Bud Craig. Den är i och för sig intressant men känns i det här sammanhanget som en utvikning. Att den finns med beror på att fMRI-mätningar (funktionella avbildningar av hjärnan med magnetkamera) antyder ett samband mellan å ena sidan de delar av hjärnan som är aktiverade när uppmärksamhet, emotioner och signaler från kroppens inre integreras, och å andra sidan upplevelser av tidens gång. Det är för Wittmann en indikation på att vi verkligen ”är tid”, att tid och jagmedvetande är nära förbundna med varandra.

Medan jakten på en neurologisk klocka som genererar vår känsla av tid fortsätter, är den kroppsliga basen för detta känd sedan länge. På 1950-talet utsattes ett antal individer för så kallad sensory deprivation, ett minimum av sinnesstimulans, i specialbyggda tankar. I dessa tankar fanns kroppstempererad vätska med så hög salthalt att försökspersonen – som var naken – utan svårighet flöt. Ljudisolering och mörker bidrog till att denne således var helt avskuren från yttre sinnesintryck. Om vår tidsuppfattning baseras på relationer mellan händelser i den miljö som omger oss, kan man undra om tid överhuvudtaget upplevs i detta extrema experiment.

Det visade sig att försökspersonerna trots sin isolering upplevde tid. Den kändes plågsamt långsam men – helt i linje med tidsparadoxen – underskat-tade försökspersonerna efteråt hur lång tid de hade tillbringat i tanken. Vad man inte kunde isolera dem ifrån var signalerna från deras inre, från muskler och diverse inre organ. Dessa signaler skapar ett sammanhang, en tidsgestalt. Inte minst bidrar de signaler som är repetitiva som andhämtning och hjärtslag till detta. Tid är förmodligen minst lika mycket kroppens tid som hjärnans tid.

Att vara närvarande är att vara här och nu. Vi lever i nuet även när vi minns något eller tänker på framtiden. Om man tycker att man ”inte lever i nuet”, antyder det att ens upplevelser saknar intensitet. Wittman som är en förespråkare av mindfulnessträning, menar att vi för det mesta lever i ett förstrött, ofokuserat nu. Han ägnar ett intressant kapitel i boken åt motsatsen till tristess: att ha för litet tid. Tiden rusar iväg, räcker inte till. Vi har inte ens tid att vara medvetna om oss själva. Det handlar om en teknologisk accelererad tid. Diskmaskinen och tvättmaskinen, som är till för att bespara oss inte bara ar-bete utan också tid, bidrar till stressen för på något sätt måste vi ju utnyttja den tid vi har vunnit. Den paradoxala konsekvensen blir att vi istället förlorar tid; vi upplever att vi inte kan omsätta vinsten tillräckligt effektivt.

Många kämpar om en resurs som är guld värd, nämligen det där lilla tresekundersfönstret av uppmärksamhet som ger mening åt livet. I huggsexan del-tar medier, reklamen, politiska partier och andra intressegrupper. Och allt fler aktiviteter kläms in i allt mindre tidsrymder. Klockan delar upp tiden i allt mindre segment. Varför skulle man missa något när allt är tillgängligt? Vem vet om man inte med andan i halsen också kan klämma in lite mindfullness på lunchrasten?

Kanske var kyrkklockornas proklamationer Gud till behag. Men förmodligen var det bara Djävulen som jublade när vi började räkna sekunder. Den acce-lererande tiden låter som ett ämne som i sig är värt en hel bok. Den boken skulle i så fall kunna analysera den förändrade tidsuppfattningens idéhistoria från tidig medeltid till våra dagar. Den skulle både behandla förändringar i den subjektivt upplevda tiden och vad gäller vårt sätt att handskas med objektiv tid från mekaniska ur till atomur. I dagens laboratorier kan man med laseruppställlningar följa processer på en femtosekund, det vill säga: 0,000 000 000 000 001 sekund eller mindre.

Förhållandet mellan fysikalisk tid och psykologisk tid har ju också då och då varit föremål för debatt, bland annat mellan Albert Einstein och filosofen Henri Bergson (se recension i Axess nr 8/2015). Fysikerna talar om en yttersta gräns för tidens fragmentering. Den kallas plancktid och är den tid det tar för ljuset att tillryggalägga en Plancklängd, det vill säga: 1,6 x 10-35 meter. Vi får väl bara att hoppas att vår inre tid inte kommer att pulvriseras på samma sätt.

Mest lästa just nu

1) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

2) Inte längre tyst om socialdemokratin och de afrikanska diktaturerna av Emil Uddhammar

3) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

4) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

5) En god man i Afrika av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Stor konst är alltid ny av David Andersson

3) Rätt kropp på rätt plats av Louise Belfrage

4) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

5) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...