VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vredens globalisering

Av Joel Halldorf

När den arabiska våren svepte uppfattade jag, som de flesta moraliskt anständiga människor, nyheterna som goda. Demokrati i Mellanöstern tycktes inom räckhåll, och därtill mänskliga rättigheter för trakasserade minoriteter, som till exempel Egyptens kopter.

Samtidigt ska jag erkänna att jag rent intellektuellt var litet förvirrad. Det var inte såhär jag hade föreställt mig historiens gång. Hade Francis Fukuyama (och, ännu värre, Lena Andersson) faktiskt rätt, trots allt? Var vi nu på väg mot en global monokultur präglad av kapitalism och liberalism?

Idag, när arabisk vår har förbytts i sekteristiska strider, samtidigt som det europeiska projektet tycks vara på väg att haverera, och då USA experimenterar med auktoritarianism, mår jag helt klart sämre som människa (och pappa) – men intellektuellt är det åtminstone ungefär som jag hade förväntat mig. För om ens akademiska diet bestått av böcker av idéhistorikern Charles Taylor, filosofen Alasdair MacIntyre och historikern Brad Gregory (se Axess 3/2012) har man lärt sig att vara misstänksam mot moderniteten. Inte såtillvida att man längtar tillbaka till tiden före penicillinet, eller drömmer om den absoluta monarkins återkomst. Nej, misstanken är snarare att de uppenbara materiella framstegen i längden inte kan uppväga de kulturella bristerna.

Just detta är tesen i Age of Anger, där den indiske författaren Pankaj Mishra skriver en annorlunda kulturhistoria från 1700-talet fram till idag. Tyvärr är det ingen historia i kronologisk mening, utan snarare ett collage – ett spränglärt sådant, med utgångspunkt i den franska upplysningen. I fokus står modernitetens mörka undersida: dem som lämnas utanför, som kommer för sent eller av olika skäl tar avstånd från hela projektet. Bland dessa frodas en gränsöverskridande vrede som förenar anarkister och fascister i slutet av 1800-talet med IS- och Vit makt-terrorister idag. Mishra visar hur de ibland förbinds genealogiskt, genom att de läser samma texter, men ännu mer genom det han kallar ”ett idéklimat, en känslostruktur och en kognitiv disposition”.

Hans mål är med andra ord att avtäcka en antimodern mentalitet som idag har blivit global. Det hela kulminerar i den vänskap som uppstod i fängelset mellan den högerextreme Oklahomabombaren Timothy McVeigh och islamisten Ramzi Ahmed Yousef, som försökte spränga World Trade Center år 1993. ”Jag har aldrig mött någon med en personlighet så lik min egen”, som Yousef sa efter McVeighs avrättning. Ideologierna var olika, men en djupare liggande mentalitet förenade de två unga arga männen från olika hörn av världen.

Mishras grundidé är att inträdet i moderniteten innebär ett kulturellt trauma. Framväxten av ett industriellt, kapitalistiskt samhälle rycker människor ur deras traditionella sammanhang: lokala band, kulturella seder och religiösa traditioner. Givetvis kunde dessa vara snäva och förtryckande, men de gav ändå människan en plats, en mening och en riktning i livet.

1700-talets upplysningsmän välkomnade denna sköna nya värld. Vad andra upplevde som rotlöshet såg de som frihet och möjlighet. Modernitetens hjälte är det autonoma jaget som drivs av stark vilja och ett klart förnuft, förverkligar sig själv och gärna blir rik på köpet – tänk Voltaire. Kanske var de självupptagna, men vad gjorde det när Adam Smith lärde att egoism, helst i form av girighet, var vägen till nationell ekonomisk tillväxt?

Den första som protesterade mot denna borgerliga modernitet var filosofen Jean Jacques Rousseau. Född i Genève år 1712 kom han efter ett par decenniers irrande till upplysningens huvudstad, Paris. Han introducerades till salongerna, men upplevde ett främlingskap. Om detta var civilisation vill han inte ha med den att göra. Framsteg och upplysning ledde, hävdade han, inte till frihet utan till slaveri. Kommersen skapade ytlighet, och konkurrensen förpestade mänsklig gemenskap: ”verklig vänskap, uppskattning och förtroende förvisas från människorna. Avundsjuka, misstänksamhet, rädsla, kyla, reservation, hat och bedrägeri ligger ständigt dolt under den uniformen”.

Mishra visar hur brottningen med modernitetens trauma präglar samtalet i väst. Marx kallar det alienation, Nietzsche suckar över den själlösa ”sista människan”, Freud diagnostiserar vår vantrivsel i kulturen och Weber beskriver moderniteten som en järnbur.

Men i en del filosofers och författares analyser av moderniteten finns inte bara uppgivenheten, utan också något våldsamt. Dostojevskis källarmänniska drömmer om hämnd på samhällets elit, och de tyska romantikerna vill ersätta den ytliga franska civilisationen med den autentiska tyska kulturen. Det är, menar Mishra, ingen slump att dessa röster kommer från just Ryssland och Tyskland. I länder som hamnar efter modernitetens vägröjare – England och Frankrike – blir glappet mellan löfte och verklighet tydligare. De gamla ordningarna har gått förlorade, men det nya som kommit är bara en blek efterapning av grannarnas lysande framsteg. Med Herders ord:

Våra mjuka, angenäma och nödvändiga band har lösts upp av en skamlös hand, utan att vi som bor långt från [Voltaires residens] Château de Fernay har fått något i deras ställe.

I det sena 1800-talets Europa växer det fram sällskap, eller snarare celler, som vill gå från ord till handling. Anarkister, nihilister, fascister och kommunister utför terrordåd riktade mot kungar, kulturinstitutioner eller vanligt folk. Terroristerna kommer inte själva från proletariatet, utan är snarare människor som, likt Rousseau, finns på pinnhålet precis nedanför de framgångsrika. Men enligt Mishra sätter de ord på det ressentiment – det bittra föraktet för dem som blivit herrar i en värld som utger sig för att vara jämlik – som folket upplever, men som det inte kan artikulera.

Kraften i denna antimoderna mentalitet blir tydlig när vi kommer till första världskriget. Denna katastrof orsakades inte av en kalkylerande realpolitik, utan sprang ur en kulturell stämning. Den hamnar alltså – liksom senare Hitler – mitt i den europeiska idéhistorien. Kriget välkomnades som en väg till autenticitet, dygd och manlighet – och en väg ut ur en konstlad, byråkratisk tillvaro, präglad av tristess. Freud lät hälsa att hela hans libido stöttade Österrike-Ungern, och Weber hyllade detta ”underbara” krig. Många drömde, med Nietzsches ord, om att den verklige mannen åter skulle bli herre över affärsmannen.

Detta är en av de mest tankeväckande sidorna av Age of Anger: kulturens betydelse för historiens gång. Det är kulturen som sätter ramarna för och ger bränsle åt politikernas tankar och beslut. Och den europeiska erfarenheten är att en urspårad kultur kan föda världskrig.

Dagens politiska konvulsioner ser Mishra som en följd av att den europeiska erfarenheten av moderniteten nu har blivit global. Därmed har också vreden globaliserats, vilket har fött allt från islamistisk terror till hindunationalism. Författaren är själv uppvuxen på den indiska landsbygden, och har på nära håll sett sin omgivning ryckas upp ur ”en förmodern värld av myter, religion och seder”, men utan att få del av modernitetens välsignelser.

I detta läge kan man nästan höra Johan Norberg invända: Men folk har ju fått det bättre! Kurvorna pekar uppåt och fattigdomen trycks tillbaka. Det är förvisso sant, men Mishras poäng är för det första att du måste få ett betydande mått av materiella välsignelser för att det ska väga upp förlusten av förmoderna meningsstrukturen. Att enbart lyftas över fattigdomsstrecket räcker inte.

Dessutom: människan söker frälsning, och moderniteten erbjuder också en sådan. Men den stavas inte fromhet, dygd och självvald fattigdom, utan självförverkligande och ekonomisk framgång. I en global, kapitalistisk ekonomi är frälsningen i denna form per definition tillgänglig enbart för några få: den är relativ, inte absolut. I ett samhälle som bygger på konkurrens handlar det om att nå toppen. De övriga står utanför och får nöja sig med att betrakta den kreativa klassens lyckade liv: servera dem deras närodlade kaffe medan de daytradar, designar en app eller knackar fram en recension till en välrenommerad kulturtidskrift. Och eftersom vi lever i en meritokrati får de dessutom lära sig att deras plats i hierarkin beror på att de antingen saknar talang eller också inte har ansträngt sig tillräckligt hårt.

Nu dyker Daniel Suhonen upp på den andra axeln, viskandes: Allt är nyliberalismens fel! Och faktum är att Mishras collage åtminstone indirekt kan stödja en sådan tolkning. Boken vilar främst på tre ben: Rousseau och den tidiga upplysningen, Europa kring fin de siècle och världen efter 1989. Det som nästan helt saknas är referenser till åren 1945–1989: välfärdsprojektens era i väst. Mishra hävdar vid ett tillfälle, i förbifarten, att dessa växte fram till följd av en insikt om att oreglerad kapitalism inte fungerade. Samtidigt säger han i en annan del att 1970-talets uppsving för politisk extremism och terrorism återspeglade en minskande tilltro till det moderna projektet redan då, det vill säga: redan före Thatcher och Reagan.

Man kan kan hävda att välfärdsstaten erbjöd social stabilitet och ett slags framtidsvision: det solidariska samhället. Det fanns något (pseudo-)religiöst över både retoriken kring och förväntan på detta projekt. Men samtidigt var den svenska statsindividualismen fenomenal på att upplösa såväl traditionell kultur som mellanmänskliga band. Kanske kunde ett par årtionden av hejdlös tillväxt i samband med att ett raserat Europa åter byggdes upp skyla över de kulturella bristerna, men i längden var det inte möjligt.

En röst som tyvärr är helt frånvarande i boken är kyrkornas. Vid 1800-talets slut noterade också påve Leo XIII de utmaningar som moderniteten innebar, liksom bristerna i de två dominerande alternativen – socialism och oreglerad kapitalism. Båda reducerade människan, menade han: den första till en kugge i statens maskineri, den andra till en vara. Sedan dess har påvarna försökt att formulera en politik – den så kallade katolska socialläran – som tillvaratar människans identitet som relationell, andlig och kulturell varelse.

Kyrkan brottas med andra ord med de problem som Age of Anger skildrar – alienation och rotlöshet – och försöker dessutom erbjuda en väg framåt. Och en sådan hade Mishra själv behövt. För även om han ser Rousseau och dennes efterföljare som träffsäkra kritiker av moderniteten, så är han noga med att betona att de inte sitter inne med svaren. Varken nationalism eller terrorism är konstruktiva vägar framåt.

Men till vem ska vi då gå? Bokens avslutning lämnar en lika frustrerat tom som när man läser Nina Björk: en förträfflig kulturanalys, men ingen politisk vägledning – vilket är talande för var vänstern idag befinner sig. Allt Mishra orkar till slutord är att i närmast gymnasiala ordalag stryka under ”behovet av ett sant transformativt tänkande kring både jaget och världen”. Jaså – men vad betyder det? Och hur, vad eller åtminstone: I vilken riktning? Vi får inga svar. Därmed liknar han de nihilister och anarkister han porträtterar: han kan riva ner, men inte bygga upp.

Mest lästa just nu

1) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

2) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

3) Uppfriskande angrepp av Josefin Holmström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Formuleringarnas muntra precision av Per Wästberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den femte drottningen av Carina Burman

2) För många lärare av Isak Skogstad

3) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

4) Dags att göra upp av Mats Wiklund

5) Stor konst är alltid ny av David Andersson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...