VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Dumskallarnas sammansvärjning

Av Håkan Tribell

Demokrati, sa Winston Churchill, är det sämsta av styrelseskick, bortsett från alla de där andra alternativen man prövat från tid till annan. Demokrati, sa Olof Palme, är en fråga om människovärde. Demokrati, sa dåvarande Riksskatteverket och Arbetsmarknadsverket, är en fråga om medborgarterminaler.

Okej, det senaste är möjligen ett elakt valt exempel. Men att ”satsning på medborgarterminaler är en demokratifråga” skrev inte mindre än fem generaldirektörer för några av Sveriges största myndigheter i ett brev (RSV 010326) till dåvarande statsrådet Britta Lejon. Hon hade förstås titeln demokratiminister och fick inleda det tjugoförsta århundradet med att ta emot Demokratiutredningen, som fick hedersnumreringen SOU 2000:1.

Att anständiga människor är positiva till demokrati är något självklart. Att demokratin är värd att försvara är de flesta – åtminstone i demokratiska länder – ganska överens om. Ändå är det mycket svårt att definiera vad demokrati är, mer än att det är något gott. Och ju mer demokrati, desto bättre.

Allt detta utmanas av Jason Brennan, statsvetarprofessor vid Georgetownuniversitetet i Washington DC, i boken Against Democracy. Han gör det dessutom på ett rakt, tydligt och tankeväckande sätt.

Brennan är förstås inte ensam i världen om att ifrågasätta demokratin. På allt bredare front, och från olika utgångspunkter, utmanas idag såväl demokratins idé som dess funktionssätt på ett sätt och i en omfattning som verkade helt otänkbara när Francis Fukuyama sommaren 1989 i sin berömda essä satte likhetstecken mellan The End of History och ”the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government”.

Länder som Kina och Singapore gör ingen hemlighet av att de saknar ambitioner att efterlikna den västerländska demokratin. Sådan instabilitet eller ineffektivitet i beslutsfattandet som märks inom EU, eller den handlingsförlamning som har präglat USA, är inget för dem. Från länder som Ryssland och Turkiet, där många kring millennieskiftet såg och hoppades på demokratisk utveckling, märks idag inte ens läpparnas bekännelse till folkstyrets principer. I Europa är autokratiska populistpartier som säger sig företräda den ”sanna” folkviljan på frammarsch. Och efter valresultaten som inneburit brexit och Trump hörs allt fler röster, inte sällan med såväl förvåning som bestörtning på stämbanden, uttrycka att med sådana valresultat måste demokratin på något sätt skyddas från folket.

Jason Brennan berör inte dagens samtidsdebatt, även om han ofrånkomligen placerar sig mitt i den. Han jämför demokratin som idé med hur demokratier fungerar i praktiken, och konstaterar föga förvånande att det som låter fint i högtidstal ser mindre smickrande ut, ibland rent ut sagt förfärligt, när det studeras i praktiken.

Kärnan i demokratin är, enligt Brennan, att folket får rösta, och att varje röst väger lika tungt. Eller snarare lätt. På marginalen spelar en enskild väljares röst ingen roll alls, vilket är ett av skälen till att väljare inte riktigt tar röstandet på allvar. Vidare är de flesta väljare djupt okunniga; de saknar inte sällan även de mest basala kunskaper som Brennan menar behövs för att kunna fatta välavvägda och rationella beslut i väljarbåset. En lång rad studier har undersökt väljarnas kunskaper i olika samhällsfrågor. Utifrån forskningsläget sammanfattar Brennan sin syn på väljarna redan i kapitelrubriken: ”okunniga, irrationella, oinformerade, nationalister”.

Varför ska dessa människor ha makt över mitt liv? frågar sig Brennan, utan ironi och med ett för boken kännetecknande tonfall av indignerad elitism.

Han är knappast den första som ställt frågan. John Stuart Mill argumenterade för utvidgad rösträtt i 1800-talets Storbritannien, men oroade sig också för den breda massans okunnighet. Dock satte han sin förhoppning till att stigande utbildning och aktivt deltagande i demokratiska beslut med tiden skulle ge människor de kunskaper som krävs för att fatta välavvägda beslut.

För Mill var detta ett teoretiskt antagande, då demokratin som styrelseform var outvecklad och ovanlig. Idag, menar Brennan, finns det tvärtom gott om empiri. Tyvärr tyder den på att demokratiskt deltagande har negativ effekt, inte positiv. ”Den genomsnittlige medborgarens mentala kapacitet sjunker så fort han ger sig in i politiken”, skriver Brennan. Den som är politiskt engagerad har sannolikt starka egna åsikter, och tenderar att selektera bort information som talar emot de egna förutfattade meningarna och förstärka det som talar för. Debatter handlar mer om att vinna publikens gunst än om att förstå olika sidors argument. Alla som är eller har varit politiskt engagerade lär känna igen detta.

Brennans tredje och mest centrala attack mot demokratin handlar om förmågan att fatta bra beslut. Okunniga väljare röstar på inkapabla politiker, vilket ger dåliga förutsättningar för beslut som är långsiktiga, rationella och till gagn för alla. Lösningen, menar Brennan, är att ersätta demokratin med epistokrati – någon form av expertvälde. Han presenterar några förslag på hur detta skulle kunna gå till. En variant är att den som ska rösta först måste genomgå någon form av kunskapstest. En annan variant kallar han epistokratiskt veto, alltså att en grupp experter får rätt att stoppa dåliga förslag, men inte själva har rätt att lägga egna förslag.

Brennan erkänner att även dessa förslag sannolikt medför nackdelar, och utan att ha testat beslutsmodellerna är det svårt att veta om epistokrati skulle ge bättre beslut än demokrati. Men låt oss därför testa, gärna i liten skala, och jämföra, tycker Brennan. Det viktiga är att jämförelsen ska ske med demokratin så som den faktiskt fungerar, inte med en vacker men orealistisk demokratisk idealtyp.

Boken är skarpt och lättillgängligt formulerad, och den har många goda poänger. Framför allt är Jason Brennans uppgörelse med den idealiserade demokratin sannolikt bra och nödvändig. Ett av skälen till att många människor i världens demokratier uttrycker besvikelse över sakernas tillstånd är sannolikt att verkligheten inte motsvarar de högt ställda och ständigt återkommande löftena. Ett illustrativt exempel är aktivistgruppen Allt åt alla. Det mest anmärkningsvärda är kanske inte dess revolutionsromantik, dess aktioner eller ens dess krav, utan att gruppen på fullt allvar tror att hållningen ”allt åt alla” är både rimlig och möjlig. Någonstans har de förstås blivit itutade detta, till exempel av återkommande retoriska figurer som går ut på att ”politik är att vilja”. Men allt blir inte bättre bara för att kungar och tyranner kastas ut och makten läggs i folkets händer. Målkonflikter försvinner inte. Resurser skapas inte ur tomma intet. Och det är trots allt sällan illvilja som ligger bakom att saker går åt skogen, utan betydligt oftare informationsbrist, inkompetens eller rentav otur.

Men det är samtidigt svårt att se varför politisk apati skulle vara att föredra framför förändringsvilja. Missnöje över sakernas tillstånd har alltid varit en stark drivkraft för att åstadkomma något bättre. Det må vara rationellt i stunden att inte rösta i ett val, eller till och med att helt hålla sig borta från politiken. På kort sikt är det nästan omöjligt att påverka någonting över huvud taget. På lång sikt, däremot, kan snudd på allt förändras, givet att det finns någon form av dynamik som tillåter förändring.

Här märks en av Brennans större svagheter. För medan han ägnar mycken möda åt att argumentera för olika sätt att utse de styrande experterna i epistokratin, saknas det resonemang kring hur och av vem dessa experter ska kunna avsättas.

Demokratins främsta värde ligger kanske inte i att den alltid lyckas skaka fram den bästa statsministern eller det bästa kommunalrådet, utan i förmågan att kasta ut oduglingar på ett fredligt sätt. Ungefär som att marknadsekonomi inte är någon garanti mot dåliga eller onödiga produkter, eller ens mot korrupta affärsmän – men alla kända och prövade alternativ är sämre.

Det är förstås ett defensivt försvar för demokratin, långt från högtidstalens piedestaler. Kanske räcker det heller inte för att övertyga de människor i västvärlden som nu på olika sätt uttrycker missnöje med såväl demokratins procedurer som dess resultat.

En avgjord fördel med Brennans bok är att den tvingar demokratins försvarare att kliva ner från de höga hästarna och vässa argumenten. Det kommer att behövas.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) En kyrka med flera röster av Susanna Birgersson

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Inte lika roligt längre av Dan Korn

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inte lika roligt längre av Dan Korn

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...