VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Inom vissa gränser

Av Torbjörn Elensky

Historiskt sett har makten alltid varit tydligt knuten till ett territorium. Gränsen för det landområde som gick att kontrollera var gränsen för riket. Hur långt kunde soldaterna nå på en dagsmarsch? Hur snabbt kunde bud komma fram?

En stat avgränsas av yttre linjer och genomkorsas av inre: vägar, järnvägar, telegrafledningar, telefonledningar, motorvägar. Senare får vi flygplatser, som flyttar in gränserna mitt i territoriet och sammanbinder det med världen, liksom internet, som i princip inte går att avgränsa och knappt heller att kontrollera, och som binder samman praktiskt taget vartenda hörn av världen. Men ingen makt utan gränser, och inga gränser utan makt: internet må innebära nya utmaningar som kräver nya lösningar, men det lär inte upphäva problematiken.

Charles S Maier är professor i historia vid Harvard. Hans nya bok, Once Within Borders, handlar i princip om hur makt har utövats under hela den nya tiden, sedan år 1500, litet drygt. Hur gränsdragningarna har blivit tydligare genom kartornas allt större exakthet, hur nya kommunikationsformer har förändrat förutsättningarna för maktutövning, från tryckpressen via telegrafen till internet, och hur territoriernas avgränsningar har format historien. Det är en historieskrivning på strukturell, teknisk nivå, som ger både principiella förklaringar till utvecklingen och många intressanta exempel på hur den har fungerat i praktiken. Maier framhåller själv att det han skrivit är en historia om de underliggande ramverk som gör stater och ekonomier möjliga. Det nationella territoriet ser han som ett energifält, där nya teknologier skapat nya sätt att väga, mäta, reglera och kontrollera.

Under 1500-talet dominerades världen av ett antal stora imperier, alltså väldiga mångnationella och mångreligiösa stater som strävade efter kontinuerlig expansion. De spanska och portugisiska var vid denna tid Europas bidrag, medan Kina, Mogulimperiet och Osmanska imperiet ännu var de största och mäktigaste. Maier menar att denna statsform uppträder samtidigt på flera platser därför att uppkomsten av ett imperium triggar igång andra – han kallar det imperial clustering. Imperier är alltid mångkulturella, och på något sätt alltid gränslösa. Detta kräver en viss typ av tolerans, och en annan sorts organisering av invånarna än i andra, mindre typer av stater. Ofta tillåts särskilda folkslag eller religiösa grupper behålla sina egna ledare, även om dessa är underställda imperiets toppskikt. I Osmanska imperiet var invånarna, exempelvis, uppdelade efter religiös tillhörighet i olika ”milleter” (religiösa minoritetsgrupperingar) med egen lagstiftning och ett mått av frihet, så länge lagar och tro inte kom i konflikt med islam.

Mogulerna gick ännu längre, då de erövrade stora delar av Indien och majoriteten av deras undersåtar plötsligt var hinduer. Kejsaren Akbar antog vissa hinduiska seder och såg till att hålla de islamiska ledarna på avstånd från hinduerna, som han även befriade från skatt på samma villkor som de muslimska undersåtarna. Mogulimperiet identifierades vid denna tid alltså inte med någon särskild religion, utan ansågs stå över sådana skillnader. Denna imperietolerans skulle inte hålla i längden, men under en kort period verkar det ha fungerat, vilket också gör att såväl mogulernas som osmanernas imperier framträder som något humanare än de samtida europeiska staterna under ett 1500-tal som i så hög grad präglades av religiösa konflikter både mellan och inom länder, samt de expansiva och synnerligen katolska imperier som växte fram i Amerika vid denna tid.

Men imperier har ett antal återkommande problem: Eftersom deras gränser aldrig är riktigt tydliga, är de också alltid utmanade, och kontrollen över många underlydande folk kan försvåras dels av korruption på lokal nivå, dels av korruption vid hovet. De kan vara väldigt dynamiska, men tycks inte i längden vara särskilt stabila; åtminstone om de inte domineras av en etnisk grupp, som i Kina. De stater som växte fram i Europa tycks mer hållfasta, trots att de föddes ur århundraden av krig och konflikter. Inte minst Frankrike präglades av våldsamma strider mellan katoliker och hugenotter, de franska protestanterna, som pågick under i princip hela 1500- och 1600-talen. Samtidigt med detta utvecklades teknik och vetenskap med stora språng, som delvis hängde samman med de tekniska krav som de ständiga striderna och krigen ställde. Det franska 1600-talet innebar en utveckling mot allt större central kontroll, då murarna inne i landet, runt städer och privata befästningar, revs ner i nästan samma takt som ett pärlband av fästningar längs de yttre gränserna uppfördes under ledning av den fenomenalt effektive marskalken Vauban. Han och Ludvig XIV:s centralstyrda stat var kulmen på en 200-årig utveckling, som inleddes i de italienska renässansarkitekternas fästningar och som kombinerade vetenskapliga och tekniska framsteg med teorier kring stater och suveränitet som skilde idén om staten från monarkens person, och som därmed lade grunden för kommande idéer om nationalstater, medborgarskap och i förlängningen även åtminstone demokratin som en möjlighet.

Maier beskriver denna historia i stora linjer, liksom med nedslag i betydelsefulla enskildheter, vilket litet grann motsvarar hur han själv beskriver kombinationen av maktens abstrakta linjer runt och genom landskapen, och de enskilda befästningarna som kontrollerar dessa som ett slags noder. Utvecklingen av artilleriet och befästningstekniken från omkring 1450 skapade inte de europeiska nationalstaterna, men de är, jämte återupplivandet av den romerska rätten och Bodins och Hobbes teorier, viktiga delar i det statsbygge som ännu existerar: suveräna enheter inom tydliga gränser, erkända av såväl invånare som utomstående.

Helt avgörande för statens konsolidering och centraliseringen av makten var utvecklingen av de moderna kartorna. Möjligheten att mäta och systematiskt kartlägga länderna, och därmed att effektivisera jordbruk och andra näringar, samt ta ut skatt och rekrytera soldater, lade grunden. Maier citerar den preussiske finansministern von Struensee, som år 1800 skrev att inget är viktigare för statsmannen än en komplett och pålitlig kadaster. Utan den famlar han i blindo. Kadastern är en särskild sorts karta, som avbildar egendomarnas gränser uppifrån, tillsammans med listor över ägare och uppgifter om hur mycket dessa producerar av olika varor. Ofta var det privata jordägare som beställde dem, men de blev snart ett av statens viktigaste instrument för organiserandet av landsbygden. Kadastern kartlägger staternas inre gränser, vilket möjliggör tydliga ägandeförhållanden och ett effektivt jordbruk, samtidigt som den reglerar skatteuttaget.

Ett av pionjärländerna på detta område var faktiskt Sverige, eller ”Vasaimperiet”, med kärnländerna Sverige och Finland, som Maier kallar det. Gustav II Adolf lät träna uppsyningsmän som mätte upp landområdena i Baltikum. Kungen lät förstå att han inte bara ville skydda landet från fienden, utan även förbättra dess tillstånd. De ”Geometriska jordeböckerna”, liksom kartläggningen av Baltikum, var pionjärinsatser. Karl XI:s kadaster, med tusen kartor, över svenska Pommern var den första verkligt omfattande kartläggningen på tyskspråkigt område. Lantmäteriet hade redan vid början av 1700-talet 500 anställda. Ett litet bidrag till världshistorien, men en av många viktiga historiska bakgrunder till den svenska organisationen av samhället och staten. Vår byråkrati utvecklades en gång i ett rike med imperieambitioner.

Kartläggningen och definierandet av såväl inre som yttre gränser var inte bara avgörande för de europeiska staternas konsolidering, utan de var i hög grad betydelsefulla för att rationalisera den europeiska imperialismens framväxt. Vetenskaplig nyfikenhet, driften att kartlägga, inventera och katalogisera, blev både metod och motivation för imperierna. Där det inte existerade gränser ansågs landet vara fritt för den som kunde kartlägga det, definiera dess gränser och organisera det mest effektivt – en ”nybyggaranda” som tog sig olika uttryck på olika kontinenter, men som genomgående fick rätt ödesdigra konsekvenser för dem som tidigare levt i områden där kadastern ännu inte reglerade deras jordbruk och råvaruuttag. Inte minst intressant är hur den amerikanska staten växte fram ur erövrandet och kartläggningen av kontinenten. USA utvecklas, särskilt under 1800-talet, genom att öppna landområden utan formella ägare befolkas och privatiseras – och kartläggs. Hela utvecklingen av amerikansk industrialism, individualism, synen på ägande och det envisa försvaret av rätten att bära vapen, hänger naturligtvis samman med detta. Det kan rentav tyckas banalt att påpeka det, men det förtjänar ändå att inskärpas, då en del i samtiden tycks tro att det går att förvandla även andra delar av världen, med helt annan historia och befolkning, i enlighet med den amerikanska erfarenheten.

Först under 1800-talet utvecklades här i Europa idéerna om stat, land och nation som överlappande kategorier, detta genom inflytande från dels upplysningen, dels från olika mer eller mindre revolutionära teorier om allmänhetens deltagande i det politiska beslutsfattandet. (I Europa uppfattades demokrati som en farlig revolutionär kraft under större delen av 1800-talet.) Det paradoxala är att demokratin alltså kan sägas ha fötts ur nationalismen, samtidigt som den bygger på universella idéer (eller idéer med universella anspråk) om människans förnuft, hennes natur och därmed sammanhängande rättigheter. Så länge folk var vissa furstars undersåtar, var det andra kriterier som avgjorde vem som hörde hemma var. När makten blev alltmer abstrakt, staten opersonlig och byråkratin systematiserade skatteuppbörd et cetera lades grunden för kraven på delaktighet i beslutsfattandet även på högre nivå än i det lokala byrådet.

Med nationalismen och demokratin kom, ironiskt nog, också möjligheten att byta medborgarskap, att flytta och bli del av en annan nation. USA var tidigast ute med att utveckla en naturaliseringsprocess, vilket faller sig naturligt för ett land som så helt byggde på invandring. Men även andra stater gjorde efter hand detta. Idag är det självklart att man kan flytta och bli medborgare i en annan stat, liksom delaktig i en ny nation. På sätt och vis kan alltså både demokratin och den moderna migrationen sägas ha utvecklats ur nationalismen, i kombination med uppfattningen om universella mänskliga rättigheter. Där någonstans ligger också det som är svårast att förstå och hantera i vår samtid. Hur ska vi se på de existerande nationerna? Hur ska naturaliseringsprocessen gå till? En del romantiserar en typ av tolerans som närmast hänger samman med hur imperier historiskt sett har fungerat, alltså som övergripande organisationsformer inom vilka olika folk, religiösa grupper och så vidare i princip styr sig själva, utan tydligt avgränsat territorium. Efterskörden av det systemet lever vi med än idag. Tänk bara på Turkiet, som i princip har genomgått en etnisk rensning och där konflikterna fortfarande handlar om kurdernas fri- och rättigheter, liksom givetvis i Syrien och hela Mellanöstern, där de västerländska gränsdragningarna ofta får skulden för de dysfunktionella staternas sammanbrott, trots att deras imperialistiska arv i själva verket är många århundraden äldre än den europeiska kolonialismen. Eller tänk på delningen av den indiska subkontinenten, som ännu skapar spänning Indien och Pakistan.

Avslutningsvis konstaterar Maier något jag instämmer i: den territoriella tillhörigheten kan tyckas gammalmodig i dagens globaliserade tid, men den är fortfarande känslomässigt såväl som juridiskt betydelsefull. Om den avskaffades skulle inte alla plötsligt bli toleranta kosmopoliter, utan mer ”primitiva” former av tillhörighet skulle kunna ta över (igen): familj, klan, etnicitet, religion, och så vidare. ”[W]e are beings also set in defined places, defined by boundaries as well as by landscapes within. For now, even those who transplant themselves, whether from desperation or opportunity, for work or for love, remain still within borders.” Vi kan flytta, gränserna kan flyttas, men försvinner gör de inte, lika litet som makten.

Mest lästa just nu

1) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

4) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

5) Cash is trash av Fredrik Johansson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Bruna skjortor, blått blod av Martin Lagerholm

2) Här och nu av Göran Frankl

3) Vredens globalisering av Joel Halldorf

4) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

5) Party girl av Katrine Marçal

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...