VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Party girl

Av Katrine Marçal

Det var en av de märkligare detaljerna i brittisk politik från den senaste tiden: parlamentarikern och före detta ministern Michael Gove anklagade Theresa May för att vara katolik.

De hade varit rivaler om den konservativa partiledarposten och Theresa May hade vunnit. Michael Goves artikel i The Times utgjorde ett försök att öppna den enda konfliktlinje som just då saknades i Storbritannien: religionskrigens.

Till saken hör att Theresa May inte alls är katolik och att hon växte upp på en prästgård. En anglikansk sådan. I Oxfordshire. I Rosa Princes nyskrivna biografi Theresa May, The Enigmatic Prime Minister beskrivs hur Theresa May lärde sig att hon, eftersom hon var prästens enda dotter, alltid var tvungen att vara väluppfostrad.

Theresa May var ”Storbritanniens första katolska premiärminister”, skrev emellertid Michael Gove. Han baserade sin analys på att hon hade sagt att hon hade slutat med vinägerchips till fastan och dessutom hade valt en katolsk hymn för ”Desert Island Discs”. Det är ett radioprogram på BBC radio 4, och det har ungefär motsvarande funktion i Storbritannien som Sommar i P 1 har i Sverige.

Premiärministern kanske inte är romersk katolik, erkände Michael Gove, men åtminstone anglokatolik.

Storbritannien är ett land med stor vana vid att låta olika religioner existera sida vid sida. Henrik VIII bröt med Rom men behöll latinet, prästcelibatet och helgonen. Hans dotter Elizabeth I fick igenom den kompromiss som blev den engelska kyrkan: här finns både protestanter och det som kallas för anglokatoliker. De verkar i katolsk tradition med det lilla undantaget att de inte har någon påve.

”Samma religion, mindre skuld”, som någon uttryckte saken. Romerska katoliker håller inte med.

Michael Gove menade hursomhelst att Theresa Mays påstådda katolicism hade politiska konsekvenser. Premiärministern gillade att prata om ansvarstagande kapitalism, hon hade förespråkat arbetarrepresentanter i bolagsstyrelserna och tyckte om begreppet ”det gemensamma bästa”. Allt detta lät som katolsk sociallära, skrev Gove.

Den katolska kyrkans sociallära lägger mer tonvikt på dygd än på frihet. Den försöker hitta en balans mellan marknadsfundamentalism och statens ofta kalla styre. Arbetets värde är viktigare än vinst, miljön viktigare än tillväxt och företagens roll är inte att tjäna pengar till varje pris, utan att tjäna samhället. Detta är Theresa Mays filosofi, menar Michael Gove.

Cynikern skulle kunna inflika att Theresa Mays retoriska vänstersväng istället skulle kunna vara, exempelvis, en strategi för att slutgiltigt tillintetgöra det krisande Labourpartiet. Labours ledare, Jeremy Corbyn har lägre popularitetssiffror i Storbritannien än vad självaste Donald Trump har, och de skotska nationalisterna börjar alltmer bli den enda officiella oppositionen.

Nej, det handlar om smygkatolicism, menar Michael Gove. Och denna katolicism kan bli ett problem gällande brexit.

Storbritanniens väg till imperium och ära hängde samman med att landet faktiskt bröt med den katolska kyrkan, menade Michael Gove vidare. Den brittiska kapitalismen byggde på en ”distinkt protestantisk etik” och när Storbritannien var som bäst var det globalt, marint, individualistiskt och liberalt. För de traditionella brexitörerna, till vilka Michael Gove hör, är det hit landet nu måste återvända efter att det lämnar EU. Och går det med en ”katolsk” premiärminister?

Storbritanniens kommande utträde ur EU är den allt annat överskuggande frågan i brittisk politik. Theresa Mays personliga inställning har varit något av ett mysterium. Under folkomröstningskampanjen 2016 stödde hon den dåvarande premiärministern, David Camerons linje: att Storbritannien borde stanna kvar i ett reformerat EU. När hon själv blev premiärminister formulerade hon däremot en betydligt mer extrem form av brexit än vad flera av brexitörerna ens hade vågat andas om under kampanjen.

Theresa May ska ta Storbritannien inte bara ut ur EU, utan även ut ur EU:s gemensamma marknad och dess tullunion.

Nyckeln till hennes förändrade uppfattning beskrivs i Rosa Princes bok: den ligger i hennes partilojalitet. Den blivande premiärministern förlorade båda sina föräldrar när hon var 25 och det konservativa partiet blev därefter i någon mån hennes adopterade familj.

Theresa May har delat ut flygbladen, kokat kaffet och knackat på dörrarna. Hon är helt enkelt partist hela vägen. De konservativa gräsrötternas uppfattning är att Theresa May var emot brexit under folkomröstningen eftersom hon helt enkelt var med den dåvarande partiledaren. Som man är.

Först nu har hon kunnat visa sin sanna färg. De respekterar henne för det. Hon är en av dem.

”Lär känna ditt parti”, sa Theresa May till David Camerons närmaste man, Storbritanniens förre finansminister George Osborne, när hon gav honom sparken.

Hon hade i många år känt sig exkluderad från den privatskoleutbildade klicken runt David Cameron. Klass spelar alltid roll i Storbritannien, och både Theresa Mays farmor och mormor hade arbetat som tjänstefolk. Hon hade aldrig gått i någon privatskola. Hon hade inget gemensamt med den snobbige David Cameron eller den snorrike George Osborne.

Theresa May stod för den småstadskonservativa ryggraden i det konservativa partiet. David Cameron var yngre och hon kände hur han flög förbi henne i karriären på den typ av guldkantade vingar som man bara utvecklar på Eton.

Hon hade kommit in i parlamentet 1997, samma år som Tony Blair vann sin jordskredsseger. På den tiden såg det ut som om det konservativa partiet var utblåst i marginalen. Kanske för alltid. Men Theresa May kämpade på. Hon gjorde jobbet. Men här fanns också definitivt en tydlig hunger efter makt. Ambitionen att en dag bli premiärminister bar hon med sig ända sedan hon var litet barn.

Theresa May ville modernisera det konservativa partiet, men delvis på ett annat sätt än David Cameron. För Cameron och Osborne var inspirationen alltid Tony Blair. De ville göra med sitt parti vad han hade gjort med Labour. Röra sig mot den politiska mitten, men framför allt professionalisera och pr-ifiera hela det politiska maskineriet.

Många sa att de tog det sämsta från Blair-åren och i grunden missförstod vad som hade gjort New Labour framgångsrikt. Där Blair och New Labour hade haft akademiker och intellektuella som skrev bok efter bok om vad socialdemokratins omorientering innebar, var David Camerons förändring av de konservativa mest fokuserad på yta.

Det fungerade hursomhelst. Ett tag.

Theresa May ville också förändra det konservativa partiet. I ett uppmärksammat tal 2002 uppmanade hon företrädarna att sluta med att vara det elaka partiet – ”the nasty party” – och att istället jobba för en mjukare framtoning. Själv tog hon, å andra sidan, i med allt annat än mjuka handskar som inrikesminister, en post som ingen trodde att hon skulle bli långvarig på. Eftersom ingen blir långvarig där.

Inrikesdepartementet sitter på vad som länge har varit den mest infekterade frågan i brittisk politik: invandringen. Här antog Theresa May en hård framtoning: invandringen skulle minska och hon skulle se till att få det gjort. Och hon har fortsatt i det spåret.

Som Theresa May tolkar folkomröstningsresultatet om EU var det invandringsfrågan som fick väljarna att rösta som de gjorde. Britterna tycker helt enkelt att det är för många EU-medborgare i landet. Det finns inte plats för fler, och för att återfå ”kontroll över gränserna” är hon beredd att ta Storbritannien inte bara ut ur EU, utan även ut ur EU:s gemensamma marknad. Oavsett om det svider ekonomist för Storbritannien.

Theresa May jämförs ofta med Margaret Thatcher, inte bara för att de är kvinnor utan för att de har en liknande klassbakgrund. Både Thatcher och May förstår det som kallas för ”middle England”, den lägre vita medelklassen utanför storstäderna. Men May skiljer sig från Thatcher på viktiga punkter. Där Thatcher avskydde allt vad feminism hette, grundade May ett nätverk för kvinnliga politiker. Det blev väldigt framgångsrikt när det gällde att få in fler kvinnor i parlamentet. Theresa May har dessutom engagerat sig mycket i frågan om mäns våld mot kvinnor och vunnit respekt för detta.

Den mest talande anekdoten i Rosa Princes biografi utspelar sig under partiledarvalet. Theresa May står med sina närmaste medarbetare och sin man Philip. De gör de sista förberedelserna inför ett viktigt tal. Då ringer Andrea Leadsom, den enda andra kvarvarande kandidaten. Andrea säger till Theresa att hon hoppar av valet. Theresa May är därmed automatiskt partiledare och premiärminister eftersom det inte finns någon annan.

Resten av kampanjen kommer att bli en kröning.

De lägger på och Theresa May går tillbaka. Men hon säger inget till sin man och inget till sina medarbetare. När hennes tal ska börja går hon upp på scenen som om inget har hänt. Varför? För att Andrea Leadsom bad henne att inte berätta för någon innan det hela var officiellt. Så Theresa May gjorde inte det. Inte för någon. Sådan är hennes pliktkänsla och hennes förmåga att hålla masken.

Om hon är katolik? Nej. Men väl prästdotter från Oxfordshire.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) En kyrka med flera röster av Susanna Birgersson

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Inte lika roligt längre av Dan Korn

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

2) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

3) För många lärare av Isak Skogstad

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Önsketänkande av Nathan Shachar

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...