VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vad blir det för mat?

Av Staffan Ulfstrand

Kannibalism – visst är väl det ett ord som mer än de flesta framkallar rysningar hos oss alla! Nej, kanske inte hos riktigt alla, för hör här vad Johannes har att säga i sitt sjätte kapitel:

”Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder. […] Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck.” Så talade han när han undervisade i synagogan i Kapernaum. De lärde må träta om yttrandet ska ses som något slags metafor eller ett budord, men onekligen låter det kannibalistiskt.

Att människor har ätit människor, det vill säga: ägnat sig åt vad som ibland kallas kannibalism och ibland antropofagi, i snart sagt alla tider och på många olika platser jorden runt, skildras och diskuteras utförligt och sakkunnigt i en ny bok av Bill Schutt, biologiprofessor vid Long Island-universitetet i USA.

Det finns, får vi lära oss, två skilda huvudmotiv till att människor äter varandra: å ena sidan mystik och religion, å den andra helt enkelt akut näringsbrist och svält. I det förstnämnda fallet äter man upp hela eller delar av sitt offer för att manifestera sin persons eller sin grupps goda kontakter med gudavärlden och dessutom överlägsenhet gentemot andra grupper i trakten. En vanlig föreställning är att man genom att konsumera vissa kroppsdelar på ett lik till sig själv överför den dödes positiva egenskaper som styrka och mod. När det gäller religion och mystik är det praktiskt taget enbart män som ägnar sig åt att stärka sin position genom att äta upp andra mäns kroppsdelar, framför allt hjärta och hjärna, samt att dricka deras blod.

Rituell eller religiös kannibalism är en nuförtiden mycket sällsynt men inte totalt försvunnen sedvänja. De områden där den levde kvar längst och möjligtvis fortfarande förekommer är delar av Nya Guinea och av Kongo/Kinshasa (Demokratiska Republiken Kongo). Det är omöjligt att veta hurdan situationen är, för den kannibalism som eventuellt bedrivs i dessa dagar sker vanligtvis i lönndom, även om en president i det sistnämnda landet för inte så länge sedan i ett tal uttryckte förhoppningen att denna gamla sedvänja borde komma till öppen användning igen. Såpass nyligen som år 2003 fördömde FN:s säkerhetsråd faktiskt Kongo, sedan ett stort antal ögonvittnen hade intygat att attacker mot vissa grupper inom lokalbefolkningen ofta innehöll inslag av kannibalism. En gång på 1960-talet blev för övrigt två svenska FN-soldater, som tjänstgjorde i Kongo, enligt vittnesuppgifter uppätna efter att ha stupat när de pliktskyldigast ingrep i en lokal konflikt.

Även i modern tid har det emellertid förekommit också den andra typen av kannibalism, nämligen inom folkgrupper som akut hotats av svältdöden. I sin bok redovisar Schutt ett antal exempel på hur människoätande återuppstår när nöden är som störst. När tyska och finländska arméer under andra världskriget omringade och isolerade Leningrad under vad som benämndes ”Operation Barbarossa”, hamnade stadens bortåt tre miljoner invånare i en fruktansvärd situation, och mängder av dem avled av svält. Utan misskund höll ockupationsarméerna alla dessa människor isolerade från all kontakt med omvärlden, och Hitler deklarerade i sina tal att ”Leningrad ska dö av svält”.

Läget förvärrades ytterligare av att vintern 1941–42 blev extremt kall, vilket ledde till att massor av hungrande människor frös ihjäl. Till råga på allt bildades kriminella gäng som stal ur de knappa matförråd som ännu fanns kvar och sålde små portioner till dem som hade något att betala med. Än värre var att dessa skurkar fångade och slaktade människor och helst barn och unga kvinnor, eftersom deras kött ansågs smakligare och därför kunde säljas till ett högre marknadspris. Under en månad, nämligen december 1941, uppskattas ungefär 50 000 och påföljande månad 120 000 av Leningrads invånare ha dött av svält eller dödats av dessa mördarligor. När belägringen till sist var över, betydde detta emellertid inte en snabb förbättring av invånarnas livsvillkor. De sovjetiska myndigheterna verkade nämligen sakna vilja och förmåga att lindra den överlevande befolkningens lidande.

Fasansfulla ohyggligheter har givetvis förekommit under åtskilliga andra krig, men nog verkar det som att Leningrads öde under andra världskriget utgör en av de värsta katastrofer som någon europeisk civilbefolkning någonsin utsatts för. Några av överlevarna har skrivit ner sina minnen och erfarenheter, så att vi vet mer om denna händelse än om många andra som utan tvivel varit lika fasansfulla.

Ett visserligen relativt småskaligt men dock oerhört kusligt exempel på antropofagi är den så kallade Donner-historien, som får en utförlig beskrivning i Schutts bok. Sommaren 1846 beslöt sig en grupp människor, av vilka många hörde till släkten Donner och som leddes av en äldre man vid namn George Donner, att lämna sitt hemvist i Missouri och flytta till Kalifornien. Till följd av diverse svårigheter hann de inte över Sierra Nevada förrän vintern bröt in med extrema massor av snö och låga temperaturer. Först barnen, sedan åtskilliga av de vuxna försvagades och dog – och åts upp av dem som ännu överlevde. I en rapport skriven i januari 1847 finns en skildring av hur en av Donnergruppens överlevare stapplade in på en ranch på västsluttningen av bergsryggen och genom sitt makabra utseende nästan skrämde slag på invånarna: ”Han liknade mer ett vandrande skelett än en riktig människa…”

Det finns tecken som tyder på att det i de flestas tycke ohyggliga och motbjudande beteende som vi kallar kannibalism håller på att öka i diverse samhällen och även i länder där denna sedvänja sedan länge ansetts som utdöd. Det har spekulerats att en orsak skulle kunna vara en ökande trängsel, som i sin tur beror på lägre dödlighet i alla ålderskategorier och i de flesta sjukdomar och leder till en längre genomsnittlig livslängd. I takt med att samhällena blir folkrikare ökar anonymiteten, vilket gynnar dem som bär på psyken med tendenser till hat och våld.

Den snabbt ökande befolkningsmängden i många av världens fattigare länder, jämte en smygande klimatförändring, som i vissa regioner medför minskande födoproduktion, leder till att människorna utsätts för de svåraste påfrestningar och då kan tillgripa hemskheter som exempelvis ätandet av människolik. För säkerhets skull bör här inskjutas att många av de uppgifter om utövande av kannibalism som cirkulerar, sprids av individer med en agenda, som vill svärta ner en etnisk grupp, ett lands myndigheter eller en ockupationsarmé.

På den gamla goda tiden dödades en hel del människor inte för att konsumeras utan för att vissa av deras organ skulle prepareras och användas som ”medicin”. Till exempel i Spanien och Kina lär sådana idéer ha florerat under renässansen och i begränsad omfattning ha levt kvar ända in på 1900-talet. Den schweiziske ”läkare”, som är mest känd under namnet Paracelsus och som var ungefär samtida med Gustav Vasa, och hans lärjungar föreskrev för sina patienter diverse preparat som hade tillverkats av dödade människors kroppsdelar. Epilepsi och dysenteri kunde enligt dessa ”medicinmän” kureras med en dryck bemängd med pulvriserade skallben.

Många medlemmar av Europas kungahus och även andra ”högreståndspersoner” använde ända in på sent 1700-tal många slags mediciner vari ingick större eller mindre delar av mänskliga kroppsorgan. Till de mer originella hör pulver tillverkat av en viss slags mossa som har odlats fram på hängda bovars kranier. Typiskt nog brukade många av de européer som på den tiden reste runt i Afrika och Asien i starka ordalag fördöma de ”infödingsstammar”, som använde delar av människokroppen för medicinska syften – samtidigt som samma sak pågick i deras egna hemländer.

Även nuförtiden händer det faktiskt att människor hamnar i situationer där valet står mellan kannibalism och svältdöd. År 1972 störtade ett passagerarplan i en otillgänglig del av Anderna, och när räddningspersonal till slut kom fram till olycksplatsen, hade vissa passagerare överlevt endast tack vare att de klarat av att konsumera ett antal medresenärer som dött i eller strax efter kraschen. Dessutom finns det gott om exempel på människor i högst civiliserade samhällen som till följd av psykiska egenheter ägnar sig åt att äta delar av individer de dödat. För bara sex år sedan stod inför en svensk domstol en 32-årig man som hade mördat, styckat och ätit delar av en medmänniska.

Kannibalistiskt beteende förekommer emellertid inte bara hos vår egen art, utan har dessutom observerats på många andra håll inom djurriket. Döda eller försvagade individer används som näringsrika och kanske livräddande måltider för dem som fortfarande lyckats hålla sin kondition uppe. Att äta artfränder är en vana som förekommer hos mängder av arter bland fiskarna, groddjuren, kräftdjuren, spindlarna, fåglarna, insekterna, däggdjuren – ja, i stort sett var man tittar i det biologiska systemet!

Och att äta upp sina syskon eller – ännu bättre – obesläktade individer av den egna arten har den ytterligare fördelen att konkurrensen om partner blir mildare när den tiden kommer. En delikat variant är att honan efter fullbordad kopulation äter upp hannen, som alltså får bidra inte bara med spermier utan också med kalorier till sina avkomlingar.

Faktiskt är kapitlen om djurens kannibalistiska vanor i Schutts bok minst lika läsvärda och lärorika som de som handlar om ”skapelsens krona”. Modern evolutionsekologi har givit och ger oss fortlöpande mängder av ny information och nya idéer om varför ett naturligt urval hos så många arter lett till kannibalistiska matvanor. Inte så sällan dödar och äter individer av samma art varandra inte bara för att få ett omedelbart kaloritillskott utan också för öka sina utsikter till ett långt liv i svagare konkurrens och därmed – inte minst – fler avkomlingar. När en hanne dödar en honas nyfödda unge eller ungar får han kanske ett gott mål mat, men det är en ännu större fördel i ett evolutionärt perspektiv att deras mamma snart blir brunstig igen – och då har skurken en chans att bli pappa till hennes nästa kull. Bingo! Just så går det till hos sådana ”kändisarter” som lejon och schimpans.

Å andra sidan kan det hända att honan efter parningen äter upp sin partner och dymedelst ökar sitt invärtes förråd av näring till de just avlade ungarna. Bingo igen!

Förresten: varifrån kommer ordet ”kannibal”? Därom tvistar de lärde, men den vanligaste åsikten är att ordet utgör en förvrängning av Karibien, där kannibalism förr i tiden ansågs förekomma i stor utsträckning. Tro’t den som vill.

Bill Schutt har verkligen skrivit en utomordentligt intressant bok, som varmt kan rekommenderas både trots och på grund av sitt makabra ämne.

Mest lästa just nu

1) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

2) Inte längre tyst om socialdemokratin och de afrikanska diktaturerna av Emil Uddhammar

3) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

4) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

5) En god man i Afrika av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) För många lärare av Isak Skogstad

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...