VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Men kvar finns rädslan

Av Annika Borg

För snart tio år sedan lades Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) ned. I samma veva skapades Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), men den fick inte alls samma roll. Även om kritiken fanns i samband med nedläggningen, så speglar skeendet en tidsanda som till stor del fortfarande präglar Sverige: Allt är bra, inget ont kan ändå hända oss. Ungefär som när man tröstar ett barn.

Faktum är att Sverige står helt utan övergripande samverkansstrukturer mellan myndigheter när det gäller det psykologiska försvaret av vårt land och utan någon myndighet som har ett uttalat ansvar för detsamma. Den kallduschen känns sådär. En kartläggning som Statskontoret gjort visar dessutom att det verkligen är si och så med hur myndigheter uppfattar sin roll i det psykologiska försvaret, förutom de uppenbara aktörerna som Försvaret och Säkerhetspolisen till exempel.

Hos de flesta statliga myndigheter finns en ökad medvetenhet kring den första delen av ett sådant försvar: att identifiera och möta informationspåverkan. Men när det gäller att stärka befolkningens motståndsanda och försvarsvilja ses det inte ens som en del av det psykologiska försvaret, fast det i själva verket är en av de tre hörnpelarna. Att klara kommunikationen i ett krisläge är den tredje.

Ett lands psykologiska försvar handlar således om att identifiera hot och att stärka befolkningens vilja att bekämpa desamma.

Det finns anledning att reflektera över hur det står till med det psykologiska försvaret i landet. Ett skäl är reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan. Är det verkligen en befolkning som har förtroende för varandra och samhällets försvarsmekanismer som blir så överraskad över och tacksam för att människor ställde upp för varandra samt att polisen fungerade? Kan svenskar verkligen identifiera ett hot, när rädsla ganska snabbt blev en illegitim respons i den offentliga retoriken? Kärlek, blommor och nallar fyllde tidningssidor och det kollektiva medvetandet. Kärleksretoriken blev ett slags besvärjelse och lade sig som sockervadd runt oss. Kvar finns en oförlöst – normal – rädsla.

Våra behov av att ritualisera sorg och svårigheter är förvisso starka och bär upp sammanhållningen. Och visst är förnekelse av det onda en helt normal krisreaktion. Men det fanns något skevt i responsen och retoriken. För, vuxna människor vet att ondska inte kan bemötas med kärlek och blommor. Vuxna vet att det finns en rad företeelser det finns all anledning att vara rädd för och vred över. Den insikten och instinkten tillhör vår mänskliga försvarsutrustning, vårt individuella psykologiska försvar.

Det dröjde inte länge förrän vänsteraktörer som Expo gick ut och skapade polariseringspolitik av våra känsloyttringar: Ilska och rädsla hörde hemma i det högerextrema lägret, den politiskt riktiga känslan var kärlek. Våra normala försvarsreaktioner misstänkliggjordes, politiserades och skambelades. Ett slags desinformation om man så vill.

Om inte förr så i detta flöde, som på en metanivå bestod av försäkringar av att allt egentligen är bra och där såväl själva händelsen som hotet ganska snabbt blev sekundära, begrep jag att det är något ovanligt med Sverige.

Det finns ytterligare fenomen att reflektera över. Sedan en tid tillbaka har större dagstidningar infört så kallade triggerwarnings för vissa genrer av texter, som debattartiklar och krönikor. Varningen består av en liten ruta som säger ungefär att ”detta är en text som uttrycker åsikter, har till syfte att påverka och skribenten står själv för innehållet”. Nu innehåller såväl krönikor som debattartiklar även fakta, så varningsrutan kan skapa mer förvirring än klarhet. Men det säger något om samtiden att redaktioner anser sig föranledda att sätta ut dessa rutor. Nyhetsreportage uttrycker dessutom även de åsikter numera, men förses inte med någon varnande textruta om att genren kan glida. Det säger också något.

En beskrivning av situationen är att det har skett en infantilisering av oss. Vi behöver bli vuxna. En hjälp på vägen till det svenska vuxenblivandet skulle vara en rejäl och genomgripande samhällelig satsning på en institution med uppdrag att utarbeta och upprätthålla ett strukturerat modernt psykologiskt försvar. 

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En klass i chock av Emil Uddhammar

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Revolutionären i Zürich av Axel Odelberg

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...