VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Symbolernas fångar

Av Ulrika Carlsson

Att Sovjettidens kommunistsymboler finns kvar i Ryssland vittnar om hur regimen rotat sig i flera generationers psyken.

Första gången jag kom till Moskva, för ett år sen, slogs jag av hur många sovjetiska symboler som fanns kvar i staden: hammare och skäror i ornament har bevarats intakta utanpå byggnader; både det stora forskningsbiblioteket och tunnelbanan är uppkallade efter Lenin. ”Men det är ju vår historia”, sa Asya, en kollega till mig på universitetet, när jag frågade om det inte störde henne.

Det är förstås sant, men att det som förklaring är otillräckligt framgår då man jämför med andra länder. Det vore otänkbart med hakkors i relief över ingången till tunnelbanan i Berlin, trots att nazismen är deras historia. I Polen var avlägsnandet av kommunistiska symboler en psykologiskt viktig del i den så kallade ”avkommuniseringen”. I USA finns symboliska reliker av slaveriet kvar, men det drivs högljudda kampanjer för att avlägsna dem. New Orleans beslöt efter orkanen Katrina att i och med återuppbyggnaden av staden inte restaurera några monument till slaverivänliga politiska personligheter från tiden kring inbördeskriget.

En förklaring kan vara det som Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj låter betona i sin bok Tiden second hand: att i Sovjetunionen var samma personer ofta både offer och förövare. En kvinna som intervjuas i boken berättar till exempel om hur hennes pappa skickades till fångläger i Sibirien, och hur hon själv vid samma tidpunkt hade tankar på att ange grannarna för att de lyssnade på amerikansk musik. Och när pappan kom hem igen efter några år återgick han till sin tidigare fromma inställning både till ideologin och till regimen.

En annan förklaring är att kommunistregimen levde i över sjuttio år och på så sätt lyckades rota sig djupt in i flera generationers psyken. Asya kallade hammaren och skäran en del av ”vår” historia – kanske ”vårt” misstag; ”vår” förrädiska dröm – men inte ”deras” förtryck av ”oss”. Just detta att många medborgare identifierar sig själva med regimen är ett tecken på att Sovjetunionen var ett totalitärt samhälle på ett sätt som Tyskland, där Hitler hade makten i bara tolv år, inte var. Den nådde ända in, in i individens självbild. Denna fullkomliga identifiering med regimen och ideologin torde också vara en del av svaret på den beklämmande frågan Aleksijevitj tar upp i sin inledning – varför det är så vanligt med självmord i livsberättelserna som återges i boken.

Aleksijevitjs bok består helt av transkriberade vittnesmål och drivs alltså framåt inte av författarens egen tolkning utan av rappheten och flödet i spontant muntligt berättande. Detta gör Tiden second hand totalt uppslukande och på så sätt snabbläst. Samtidigt är läsningen utmattande, så att man måste lägga boken ifrån sig och vila efter någon timme. Men detta verkar inte bero på ämnet. Det är snarare intensiteten i berättandet som till slut får det att gå runt i huvudet på läsaren. De intervjuade växlar mellan att återge händelser från sitt eget liv och att tolka och sammanfatta politisk historia med stora drag. I dessa mer generella, filosofiska spekulationer kommer det melodramatiska, tragikomiska, och fatalistiska draget i den slaviska själen till fullt uttryck. Ofta är det cyniskt, men cynismen är ju inte likgiltighet. Istället vittnar den indirekt om de storslagna romantiska drömmar ur vars besvikelse den uppstått. ”Det fanns ett stort imperium, som sträckte sig från kust till kust, från polartrakterna till subtropikerna”, säger en man. ”Vart har det tagit vägen? Det har besegrats utan bomber... utan något Hiroshima... det var kung Korv som segrade! Det goda käket segrade! Och Mercedes-Benz. En människa behöver inget mer, så därför ska man inte heller erbjuda henne något mer. För det är onödigt. Det räcker med gott bröd och skådespel!”

nuförtiden reagerar jag knappt på kommunistsymbolerna. De röda stjärnor som kröner torn i Kreml, och de bilder av Lenin och lycksaliga arbetare i mosaik som smyckar ut de kupade taken på diverse tunnelbanestationer smälter in i landets atmosfär. De verkar höra hemma i samma dimension som de ortodoxa ikonerna, de gyllene lökformade kyrktornen och själva den lidelsefulla ryska andan: idealens platonska himmel, sagornas förtrollade värld. De bland Aleksijevitjs intervjupersoner som uttrycker nostalgi och sörjer kommunismens fall önskar inte nödvändigtvis gå tillbaka till de konkreta livsvillkor man hade under Sovjettiden; framförallt sörjer de sin egen förlorade tro. Ideologin gav dem en andlig näring, och för dem är de överlevande symbolerna reliker från en tid som var större än vår för att den drevs av stora idéer.

När jag väl flyttat till Moskva fick jag höra av en annan kollega att antalet Lenin-statyer och kommunistsymboler i Moskva är långt färre än det var innan Sovjetunionen kollapsade. Redan när Chrusjtjov kom till makten 1956 ville han aktivt motarbeta Stalins personkult. Han lät bland annat flytta Stalins balsamerade lik, som tidigare visats upp bredvid Lenin i mausoleet på Röda torget. Detta kastar förstås dagens kvarlevor av kommunismen i ett annat ljus, och visst kan man förstå att Lenin inte ter sig så illa när han jämförs med Stalin.

Å andra sidan har symbolerna sedan 1990-talet gått i nyproduktion. På postmoderna retrokrogar med självservering av öl och flottig mat pryder porträtt av sovjetiska ledare väggarna. Försäljare runt Röda torget erbjuder militärkasketter med röda stjärnor till utländska turister som skrattar förtjust. Men dessa västerländska turisters skratt klingar annorlunda och har inte samma innebörd som om de kom från någon som själv upplevt tyranniet. När den som drabbats av förtryck och försjunkit i förtvivlan senare lyckas skratta åt det hela kan detta verkligen betraktas som en seger. Men det faktum att vi andra tar så lätt på Sovjetregimen och dess totala likgiltighet inför mänskligt liv tyder snarare på att vi också lever under ett Lenins och Stalins fortgående postuma herravälde. Vi är ytterligare några miljoner av totalitarismens offer och förövare.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tryggare stad av Johan Söderström

2) Du är avslöjad av Fanny Forsberg Lundell och Lars Fant

3) Illusionslös idealist av Dan Korn

4) Uppfriskande angrepp av Josefin Holmström

5) Efter multikulti av Eli Göndör

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...