VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Dags att dela på bördan

Av Ann-Sofie Dahl

USA står för en alldeles för stor del av Natos utgifter. Men att komma till rätta med obalanserna är politiskt svårt.

Procenten, procenten, procenten. Nej, det är inte om alkoholhalten i ädla drycker denna text ska handla, utan något helt annat: de procent av BNP som de europeiska medlemmarna i försvarsalliansen Nato – och även nordamerikanska Kanada, för den delen – avsätter till försvaret. I nuläget alldeles för lite, menar USA:s nye president och får medhåll av de flesta bedömare.

Kraven på 2 procent till försvaret har vi hört mycket om på sistone; det är ju, som väl noterats, en av Donald Trumps absoluta paradfrågor. Men Trump är långt ifrån ensam om att driva frågan, och har faktiskt ett Natobeslut att luta sig mot när han jagar sina europeiska bröder och systrar att betala mer.

Vid natos toppmöte i Wales 2014 enades nämligen de tjugoåtta länderna (som snart blir tjugonio med Montenegro) om målet att vartdera lägga 2 procent av BNP till försvarskostnaderna. Av dessa 2 procent ska dessutom 20 procent gå till materielinvesteringar, för att säkerställa att Natokapabiliteten är av toppkvalitet och att pengarna går till rätt saker inom försvarsbudgeten. Inte till höga kostnader för personal, kasernhyra, pensioner eller annat smått och gott som på vissa håll används för att få siffrorna i budgeten att se mer lovande ut.

Det var dock inget nytt påfund från Natos sida när alliansen hade sitt första toppmöte i september 2014 efter Ukrainakrisen och den ryska annekteringen av Krim. Så länge den stora försvarsalliansen har existerat har diskussionerna funnits om ”burdensharing”, fördelningen av bördorna och av kostnaderna för det gemensamma försvaret mellan länderna på de båda sidorna av Atlanten.

President Trump är långt ifrån den förste att klaga över den transatlantiska obalansen. Hans närmaste företrädare beklagade sig, han med, om än inte i samma termer och tonläge.

Och när Robert Gates – som var försvarsminister till både republikanen George W Bush och demokraten Barack Obama – lämnade sitt ämbete 2011 ägnade han en uppmärksammad del av sitt avskedstal till att läxa upp de europeiska länderna för deras ständigt sjunkande bidrag.

Om utvecklingen fortsätter, varnade Gates, skulle det i värsta fall kunna leda till att amerikanska politiker utan minnen från kalla kriget inte längre skulle tycka att utgifterna för att försvara Europa är värt pengarna.

Som det största och starkaste landet i alliansen har USA sedan dag ett stått för en överväldigande stor del av försvarskostnaderna; 2015 hela 72 procent av Natos samlade försvarskostnader, enligt generalsekreterare Jens Stoltenbergs rapport.

Medan den amerikanska investeringen i försvaret har anpassats efter krig och konjunkturer har den europeiska och kanadensiska budgeten legat tämligen konstant över tid. 1984 avsatte dessa länder till exempel sammantaget 310 miljarder dollar till försvaret – och 2014, trettio år senare, 303 miljarder dollar. Trots ekonomisk utveckling och trots att antalet medlemmar i försvarsalliansen under de åren gått från 16 till 28.

Dagens mål om 2 procent kan tyckas högt, men faktum är att de flesta medlemsländerna lade just det på försvaret 1990. Därefter blir det allt färre som når dit, och bara åtta år senare har mer än hälften hamnat under 2 procent.

Framförallt var det helt andra summor under kalla kriget. Då avsatte alla de stora staterna – både USA och de europeiska – över 4 procent till försvaret; till och med lilla Danmark landade på 3 procent på den tiden (1963). 1952, några år efter försvarsalliansens grundande, lade Natoländerna i genomsnitt 6,6 procent av sin BNP på försvaret. Som jämförelse låg snittet 2015 på 1,5 procent – men det året markerade vändningen när flertalet länder inte bara slutade skära i försvaret utan till och med ökade investeringarna i reella termer.

Förvisso var det andra tider på 1950-talet, med en tudelad värld och kallt krig med Sovjetunionen som samlade länderna kring en gemensam, och högst verklig, hotbild. Men att ta sig tillbaka till 2 procent är med andra ord ingen total omöjlighet; vill man så kan man. Det har uppenbarligen funkat förr.

Det har också påpekats många gånger förr från den amerikanska huvudstaden. Det nya med Donald Trump är kopplingen som han i alla fall tidigare gjorde mellan de enskilda allierades försvarskostnader och de säkerhetsgarantier som varit en omistlig del av Natosamarbetet; betala mer, har Trump hotat, annars kan ni inte räkna med att USA kommer när ni behöver hjälp.

Att nämna just de baltiska länderna i det sammanhanget, som Donald Trump gjorde, var måhända ett av många nybörjarmisstag. Pyttelilla Natomedlemmen Estland är nämligen ett av de fem länder som faktisk avsätter de överenskomna 2 procenten till försvaret redan idag. Lettland och Litauen ligger hack i häl, med runt 1,7 till 1,8 procent och med förhoppningar om att nå målet inom ett år eller två.

De övriga tre som redan nu levererar är Storbritannien, Polen och Grekland, den senare sina konstant dåliga finanser till trots (men också med en, som grekerna ser det, lika konstant konflikt med grannen Turkiet som anses motivera storsatsningen).

Efter ett par månader har hotelserna från Vita huset nu upphört och presidenten till allas påtagliga lättnad lovat att hålla fast vid Natotraktatets artikel 5: musketörseden om en för alla, alla för en.

Samtidigt är det uppenbart att 2 procent är en omöjlighet för flertalet länder på kort sikt. Istället handlar det numera om en gemensam målsättning att nå dithän, med nationella planer som ska tas fram för hur det ska gå till.

Tillika har definitionen anpassats så även bidrag av andra slag ska kunna räknas in, som till exempel deltagande i internationella operationer. Det har inte minst välkomnats i Danmark, som efter en lång rad bastanta nedskärningar nu ligger på 1,2 procent till försvaret – vilket dock inte är lägst i Östersjöområdet; det står Sverige för – och alltså skulle behöva dubbla budgeten.

Danmark har länge utmärkt sig som en aktivistisk stjärna i Natokretsen, ständigt redo att följa USA och Storbritannien ut i krig i världen. Det bidraget har kompenserat för de låga försvarskostnaderna; danskarna kan sägas ha betalt sin andel med sina soldaters liv. Men när antalet internationella operationer att delta i har minskat är det en valuta som blivit allt svårare att använda.

Lars Løkke Rasmussens borgerliga trepartiregering har åtagit sig i regeringsdeklarationen att vidta ”et substantielt løft” för att få upp försvarskostnaderna. Och när nu president Trump verkar ha övergett sin isolationistiska linje för att istället driva en mer traditionell supermaktspolitik öppnas åter nya möjligheter för länder som Danmark, som redan ingår i den internationella insatsen mot ISIS i Irak och Syrien, att fortsätta sin aktivism.

Ett tecken på det var presidents Trumps inbjudan till Løkke, som bara nummer fyra i raden av europeiska regeringschefer, att besöka Vita huset i mars. Där öste presidenten beröm över lilla Danmark; ”a very good ally, a great ally”, förklarade Trump för den samlade pressen.

Varvid samtalet för ett ögonblick handlade om annat än procenttal.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik, bosatt i Köpenhamn, och skriver just nu en bok om Nato.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

2) Tryggare stad av Johan Söderström

3) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

4) Du är avslöjad av Fanny Forsberg Lundell och Lars Fant

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...