VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Jag har gjort slut

Av David Goodhart

Värderingarna hos den tongivande urbana klassen leder på sikt till samhällsupplösning. Alternativet är en hållning byggd på samarbete och tillit samt språkliga, historiska och kulturella band.

Varför ändrar vi uppfattning i särskilda frågor? Många historiska gestalter har gjort det: Charles de Gaulle om Algeriet, liksom Robert Peel om tullar och F W de Klerk om apartheid.

Sedan finns det ändrade inställningar som mer handlar om en annorlunda världsbild. De kan uppstå både snabbt och långsamt. Steve Bannon, Donald Trumps skräckinjagande rådgivare, förändrades och politiserades av en enda händelse: den 11 september 2001. Före detta vänner vittnar om att den till och med verkade förvandla honom till något av en annan person.

Själv har jag, om än långsammare, ändrat inställning till den moderna liberalismen. Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. Det var där som jag tog mina första trevande steg mot att avvika från det liberala samförståndet om invandring och mångkultur. År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet. Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med. Istället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.

Jag upplevde inte något avgörande ögonblick när jag insåg att jag hade lämnat den liberala stammen. Men en händelse nyligen tydliggjorde det hela. Jag pratade med några vänner på en bar, med i sällskapet var också några personer som jag inte kände, och förklarade att jag kunde förstå det obehag som Nigel Farage nyligen hade uttryckt över att inte höra en enda engelsktalande person på ett tåg i London. En av de personer som jag inte kände smällde glaset i bordet och gick demonstrativt därifrån.

De värderingsmässiga skiljelinjerna i det brittiska samhället som ledde till brexit, och som nu kan komma att splittra Storbritannien, uppstod ur framväxten av två stora värderingskluster under senare tid: de välutbildade och rörliga som betraktar världen från ”var som helst” (Anywhere) och som uppskattar oberoende och flexibilitet står mot de mer rotade, vanligtvis mindre välutbildade som ser världen från ”någonstans” (Somewhere) och prioriterar grupptillhörighet och trygghet.

Självfallet finns det många underavdelningar inom båda grupperna, liksom en stor ”mittemellangrupp”. Jag kom på beteckningarna i samband med att jag skrev en bok nyligen, däremot inte själva värderingsklustren. De kan vem som helst upptäcka i brittiska enkäter där var som helst utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen och någonstans ungefär hälften.

Jag refererade till ett byte av uppfattning som om det vore en rationell process, där man granskar sina åsikter med några års mellanrum och beslutar sig för att ändra ståndpunkt ifråga om Israel och palestinierna eller EU:s inre marknad. Men det är inte så det fungerar. Om man, som de flesta välutbildade, sätter stort värde på moralisk och intellektuell samstämmighet brukar ens åsikter passa in i något som liknar en förståelig världsåskådning. Och med den följer vanligtvis ett informellt medlemskap i ett nätverk av likasinnade. Utan att egentligen behöva fundera på saken vet man att alla på det hela taget är för och emot samma saker.

Det är bekvämt att ingå i en obestämd åsikternas och antagandenas storfamilj. Det underlättar byggandet av skyddsmurar runt ens världsåskådning – vad som kallas bekräftelsefördom. I Storbritannien förstärks det hela sociologiskt genom att universitetssystemet huvudsakligen består av internat (i motsats till de flesta amerikanska och europeiska universitet), vilket innebär att oavsett vilken bakgrund man hade kommer den som tar examen inom den så kallade Russellgruppen (med 24 av Storbritanniens ledande universitet) antagligen bara att ha få, om ens några, nära vänner som inte tagit examen. Universiteten befäster också en samhällsuppfattning där liberala åsikter – stöd till ekonomisk och kulturell öppenhet och de flesta sorters jämlikhet – utgör en del av den etiska grundsynen som skiljer var som helst-studenter från massorna i någonstans-gruppen.

Efter examen brukar Varsomhelstare också vara mer rörliga än Någonstansare, deras karriärer får ofta som följd att de under en tid hamnar i London. Och då bor ändå mer än 60 procent av britterna fortfarande högst tre mil från där vi bodde när vi var 14 år.

Det här är viktigt eftersom sättet som vårt dagliga liv formas förstärker våra åsikter och till och med våra intressen. Om man, för att använda ekonomisk jargong, har stort humankapital kommer man att utvecklas i öppna, konkurrensutsatta system och bara hållas tillbaka av fördomar och protektionism. Det är också troligt att man, med den amerikanske sociologen Talcott Parsons terminologi, har en ”förvärvad” identitet, alltså en identitet som bygger på ens egna studie- och karriärframgångar, snarare än en ”tillskriven” identitet, som bygger på kön, etnicitet, specifika orter. Detta bidrar till att öka ens självsäkerhet medan den med en mer rotfast identitet kan bli orolig av snabba förändringar.

För att ta ett brexitrelaterat exempel. Om man är en Varsomhelstare ligger EU:s fria rörlighet i ens intresse eftersom man utan byråkratiska hinder kan ta med sig sina kunskaper och slå sig ner någon annanstans i Europa under ett par år. Det är inte heller troligt att man kommer att möta direkt konkurrens från människor som flyttar i motsatt riktning – i själva verket kanske ens liv bara blir intressantare av att få några franska eller polska vänner. Å andra sidan är det betydligt mindre troligt att Någonstansare har fallenhet eller meriter för att arbeta utomlands. Dessutom möter de ofta direkt konkurrens från EU-medborgare som kommer till Storbritannien – mer än en tredjedel av produktionen inom livsmedelssektorn (runt 120 000 arbetstillfällen) har fyllts upp av östeuropéer under de senaste åren, från nästan noll före 2004.

Visserligen har det ju alltid funnits rika och välutbildade människor med öppnare och mer vidsynta åsikter än de som har det mer knapert. Skillnaden nuförtiden är storleksförhållandet. Fram till nyligen var överallt-liberalismen förbehållen en liten del av befolkningen. I takt med att högskoleutbildning har blivit allt vanligare når den numera 20–25 procent av befolkningen och siffran ökar hela tiden. Under de senaste 20-30 åren är detta dessutom något som dominerat det politiska etablissemanget och den nationella kulturen. Var som helst-politiker som tror att de styr i nationens intresse styr åtminstone delvis egentligen i var som helsts intresse i frågor som rör allt från att bredda högskoleutbildningen till det moderna samhällets oöverträffade öppenhet.

Både var som helst- och någonstans-gruppens världsbild är på sitt sätt både rimlig och anständig, och inom de flesta politiska och ekonomiska områden är indelningen knappast relevant. Men när det gäller frågor inom det som brukar kallas ”trygghet och identitet”, ett område som har antagit enorma proportioner under de senaste åren, har den gett upphov till en förfärande djup klyfta i det brittiska samhället och en instabilitet i landets politiska system som betytt slutet för vårt medlemskap i EU och som nu kanske dessutom kan komma att sätta punkt för unionen med Skottland.

Så hur kommer det sig att jag – med en bakgrund som är så var som helst som den bara kan bli – började lyssna på mina vänners politiska diskussioner som en outsider? Hur kommer det sig att jag började se klyftan från någonstans-sidan? Vad har förändrat mig?

Den traditionella förklaringen är att jag mognade, blev familjefar, blev mer rotfast och kom att inse att man först bör hjälpa sina närmaste (även om hjälpen inte begränsas dit). Men vem vill vara en klyscha? Vi föredrar tanken att det var omvärlden som förändrades – som Ronald Reagan uttryckte det: ”Jag lämnade inte det demokratiska partiet, det demokratiska partiet lämnade mig.”

Den mer smickrande förklaringen är att jag alltid har varit rastlös, att jag aldrig kände mig bekväm i min stam. Efter att ha brutit med min överklassbakgrund (min nu avlidne far var konservativ parlamentsledamot) blev jag i slutet av tonåren och den tidiga tjugoårsåldern på en gång före detta Etonelev och marxist. Jag vet, det är skrattretande, särskilt med tanke på att mitt missnöje antagligen i mindre utsträckning väcktes av empati med jordens olycksbarn och mer hade att göra med bakslaget det innebar att jag inte lyckades återta min plats i fotbollslagets startelva efter en tids sjukdom och att jag inte ens blev uttagen till cricketlaget. (Senare upptäckte jag att detta även hände en annan före detta Etonelev – John Strachey, som blev marxist på 1930-talet och satt i Clement Attlees regering efter andra världskriget.)

Jag kände mig aldrig väl till mods i den privilegierade vänstern, det hela var alltför oäkta, men att återvända till familjetraditionerna var uteslutet, så jag blev en välbekant samhällsrepresentant – den skuldtyngda vänsterliberala journalisten.

Har man gått i nationens mest berömda skola ses man ofta som en social freak, en turist i sitt eget land. Men som George Orwell (de tafatta före detta Etonelevernas skyddshelgon) visste har det sina fördelar att vara en insider-outsider. Det hjälpte mig att bli medveten om hur knepiga en del instinkter var inom min liberala stam i norra London under 1980- och 1990-talen: en betydligt större oro för lidande i avlägsna länder än alldeles runt hörnet, en oförståelse inför religiösa och nationalistiska känslor och ett förakt för vanligt folk som det ju egentligen var meningen att vi skulle kämpa för.

Som även Orwell upptäckte gillar inte folk när man lämnar sin stam, och jag har sannerligen förlorat en del vänner. Vid ett offentligt möte nyligen sa författaren David Aaronovitch att eftersom jag hade gått på Eton var jag inte i stånd att ta ställning för någonstans-sidans intressen. Det kändes som en plump och stereotyp klassföreställning, men sedan slog det mig att jag, kanske för första gången i livet, agerar som det är meningen att marxistiska intellektuella skall göra. Jag har satt mig över borgerliga klassintressen för att vittna om massornas intressen – det handlar inte längre om ”bröd och jord” utan om ”erkännande och rötter”.

Allt detta har utgjort ett visst stöd för min gradvisa brytning med den liberala stam som var mitt hem i 25 år. Men det behövdes även intellektuella vägledare – som Michael Lind, Maurice Glasman, Eric Kaufmann och Jonathan Haidt – som hjälpte mig att komma underfund med vad mitt ogenomtänkta missnöje med den moderna liberalismen berodde på. Jag upplevde flera ögonblick av insikt i takt med att jag genomskådade framgångsskildringen som bidragit till att forma den ytliga liberalism som dominerar politiken.

Denna skildring ser jämlikhet mellan kön och folkslag som upptakten till överbryggandet av alla exkluderande grupper, däribland nationalstaten. Men alla människors moraliska jämlikhet – denna vackra, en gång utopiska tanke som skrevs in i så många grundlagar i väst i mitten av 1900-talet – innebär inte att vi har samma skyldigheter gentemot alla människor.

Detta avgörande förbehåll gentemot universalismen gör att liberalismen fortsätter att vara jordnära, verklighetsnära för människor av kött och blod med gruppband och behov av att bli uppskattade och höra hemma. Den moderna politiken – rättsstatsprincipen och på senare tid tanken om alla människors lika värde – är givetvis delvis utformad för att tämja och inskränka djuriskhet och klankänslor. Men om politiken försvinner alltför långt in i juridikens och ekonomins individualistiska abstraktioner börjar den se samhället som en slumpartad samling individer, varken mer eller mindre.

Ur detta förbehåll kan en mognare och känslomässigt intelligentare liberalism uppstå som inser att det verkligen finns något som heter samhälle och att det fungerar väl när det bygger på samarbete och tillit samt språkliga, historiska och kulturella band. Nyanlända kan införlivas i sådana samhällen, och de kan behålla en del av sina egna traditioner, men om inte en kritisk massa bland dem anammar de allmänna gemensamma samhällsnormerna så kommer föreställningen om nationen som en grupp människor med betydande delade intressen – föreställningen om ett folk – att bryta samman.

Följaktligen är en måttlig nationalism verkligen en välgörande kraft som stärker gemensamma intressen (och välfärdsstater) mot de upplösande effekter som kommer sig av välstånd, individualism och mångfald. Men engelska Överalltare är oerhört obekväma inför nationalistiska känslor, ett arv från Englands dominans. Detta gör dem ofta döva för andra sorters nationalism på de brittiska öarna. Om man under en middag i London frågar ett antal engelsmän ur medelklassen om de är stolta över sitt land får man ilska och/eller förlägenhet som svar – i Edinburgh, Cardiff eller Dublin hörs ett rungande ja.

En känslomässigt mogen liberalism måste också acceptera att de vita majoriteterna, och inte bara minoriteterna, i de västerländska samhällena även de har etniska band och ett intresse av en viss demografisk stabilitet – och det är varken skamligt eller rasistiskt om människor känner obehag om deras grannskap omvandlas alltför fort, oavsett om det beror på gentrifiering eller etnisk förändring.

Även annat kan uppstå ur detta förbehåll – sådant som inte utmanar de centrala trossatserna i den moderna liberalismen utan dämpar och begränsar dess mer dogmatiska tillämpningar. Uppfattningen att män och kvinnor är jämlika men inte identiska och tron på någon sorts könsuppdelning av arbetet i hemmet och resten av samhället är exempelvis alltjämt utbredd. Att ordning och legitim auktoritet i familjer, skolor och samhället som helhet är ett nödvändigt villkor för att människor skall utvecklas, inte ett sätt att krossa dem. Att religion, lojalitet och det kloka i traditioner förtjänar större respekt än hos vissa liberaler som ser människan som ett ”oskrivet blad” och som har en tendens att ensidigt fokusera på frågor som har med rättvisa och lidande att göra.

Som Haidt påpekar – som svar på det gamla påståendet att högern är korkad – kan konservativa uppskatta ett bredare spann av politiska känslor än liberaler: ”Det är som om konservativa kan höra fem oktaver när de lyssnar på musik, medan liberaler bara reagerar på två, men inom dessa två har de särskilt god urskillningsförmåga.”

Man behöver varken vara konservativ eller rösta konservativt för att inse detta och själv räknar jag mig till mitten, öppen för tankar från både vänster och höger. I själva verket är jag nu postliberal och stolt, och känner att jag för första gången i livet har självförtroendet och erfarenheten att räkna ut saker och ting på egen hand.

Försöker jag rädda eller begrava liberalismen? Jag försöker bestämt rädda den från de överdrifter som ledde till motreaktionen vi fick se i och med brexit och Trump och vill övertyga så många som möjligt ur min gamla stam om att vi måste nå fram till en ny lösning som är öppnare för någonstans-gruppens instinktiva uppfattningar. Kom och gör mig sällskap. Du har ingenting att förlora, bara dina middagsbjudningar där alla tycker likadant.

David Goodhart arbetar på tankesmedjan Policy Exchange och har skrivit boken The Road to Somewhere. The Populist Revolt and the Future of Politics. Artikeln publicerades ursprungligen med titeln ”Why I left my liberal London tribe” i Financial Times / FT.com, 17/3 2017. (Used under licence from the Financial Times. All Rights Reserved. FT does not accept any liability for the accuracy or quality of the translation.)

Översättning: Martin Peterson

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...