VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Men vart är vi på väg?

Av Nicklas Lundblad

Goodhart drar upp intressanta och kraftfulla skiljelinjer. Men frågan är hur de två kategorierna förhåller sig till varandra över tid.

Den som skiljer mellan någonstans och varsomhelst som perspektiv ur vilka vi kan se världen fångar en mängd av de olika politiska motsättningar som präglar dagens debatt. Motsättningarna mellan stad och land, kosmopoliter och nationalister, socialt liberala och familjekonservativa samt högutbildade och lågutbildade låter sig inordnas i distinktionen på ett intressant sätt. Goodharts distinktion är kraftfull, men den lämnar en stor fråga obesvarad: Hur förhåller sig dessa två grupper till varandra i tiden? Han antyder att var som helst är en modern utsiktspunkt, mot någonstans som är rotad och historisk, men det saknas en klar utvecklingslinje mellan dem.

Är detta endast en version av Ferdinand Tönnies berömda distinktion mellan den lilla bygemenskapens Gemeinschaft och den moderna stadens Gesellschaft? Tönnies ramade in sin teori i ett industrialiseringsperspektiv, och det finns en analys kring globalisering och teknikutveckling hos Goodhart, men det vore intressant att gräva i detta mer. Är det kanske så att var som helst är den utsiktspunkt som informerar och formar någonstans över tid? Om inte någonstans skall vara en tidlös och statisk punkt – vilket förefaller märkligt – behöver Goodhart en teori om förändring. Hur formas ett någonstans? Förmodligen långsamt – han återkommer till tidsperspektivet några gånger – men ändå: Det måste ju formas? Sannolikt är det då genom influenser från varsomhelst. Jägare och samlare, nomader och bofasta– de är system som existerar i symbios och gemensamt förmår bilda samhällen och sociala system. Det är samspelet mellan dem som spelar roll.

Det går att läsa Goodhart så, också: som att han säger att var som helst tappat takten och att dansen med någonstans brutits sönder och lösts upp.

Samtidigt tycks Goodhart vilja säga att det handlar om något annat än ett rytmiskt problem. Det handlar om att de eliter som ser världen var som helst ifrån inte lyssnat tillräckligt till de röster som hörts från landsbygdens någonstans. Att man ignorerat de 50 procent som värdesätter sammanhållning och identitet över möjligt avancemang i samhället och rotlöshet – och att det nu är dags att ta dem på allvar och lyssna till dem, och därifrån formera en politisk väg framåt. Kanske vill han inte ens se att dansen mellan någonstans och var som helst återupptas, utan att någonstans får slå takten själv ett tag?

Här finns en konflikt i analysen, eller en oupplöst spänning. Att säga att vi är ur takt förtar inte plikten att diskutera vart vi är på väg. Tycker Goodhart fortfarande att den långa linjen i samhällsutvecklingen mot var som helst är acceptabel, men att den måste saktas ned? Eller är det så att han tänker sig en annan destination? Särskilt grumlig blir han här i sin diskussion av invandringen – och hur den skall bli acceptabel. Här handlar det, menar han, om takten.

Det är fullt möjligt att argumentera för vissa absoluta begränsningar i vår förmåga till politisk samvaro: det går att säga att vi aldrig kan se oss själva som kosmopoliter eftersom vi behöver tillhöra en viss grupp, en plats och vila i en identitet. Kosmopolitisk politik är då inte för tidig, utan de facto meningslös och omöjlig. Man kan aldrig nå dit och bör sluta försöka.

Goodharts essä och hans bok The Road to Somewhere antyder båda möjligheterna – att det handlar om en elit ur takt, och att det finns vissa absoluta begränsningar i den mänskliga naturen som omöjliggör vissa politiska projekt, men här tar han inte tydligt ställning.

Den frågan är emellertid trots allt viktig, eftersom den avgör om den distinktion han gör skall ses som mål eller medel för politisk analys. Är det ett mål att skriva in de begränsningar som finns någonstans i politikens själva grundvalar? Eller är det ett medel där vi måste anpassa oss bättre till någonstans för att nå var som helst?

Goodharts analys tycks i slutänden vara att distinktionen är absolut - i slutet av boken talar han om någonstans och var som helst som två halvor av den mänskliga politiska själen, omutliga och oföränderliga. Kanske är det där den verkliga spänningen ligger - i tanken på människan som given med biologiska begränsningar i sin politiska kapacitet och människan som ett projekt, öppen för förändring och förbättring, förmögen till en oändlig demokratisk utveckling.

Inte mellan någonstans och var som helst, utan mellan någon och vem som helst.

Måste vi alltid vara någon eller kan vi bli vem som helst?

Kan vi omfatta vilka politiska åsikter som helst?

Goodharts svar tycks vara att vi kan det, individuellt, men inte som samhälle – att det alltid finns en viss fördelning i vår samhällen mellan de olika perspektiven - eller stammarna som han kallar dem. Om och om igen återkommer han till observationen att ungefär en fjärdedel är rotad var som helst, häften någonstans med ytterligare en fjärdedel mittemellan. Det finns i den tanken en sorts given distribution – det är så här samhällen ser ut, och den som vill lägga pusslet måste ta ställning till detta. Vi kommer aldrig att alla stå var som helst politiskt, vi kommer alltid att se en majoritet som vilar i någonstans.

Det kan mycket väl vara sant. Om det är det har Goodhart klargjort en grundläggande begränsning för politiskt arbete och samhällsbygge. Om det inte är det är det mycket intressant att debattera hur dessa proportioner skiftar över tid. Under alla omständigheter är det värt att ägna tid åt för att förstå bättre.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och adjungerad professor vid KTH

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En klass i chock av Emil Uddhammar

2) Men kvar finns rädslan av Annika Borg

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

5) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...