VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En klass i chock

Av Emil Uddhammar

Goodharts diskussion om nationell tillhörighet är intressant. Forskning visar att värden som tillit och socialt kapital försvagas i fragmenterade samhällen.

David Goodharts indelning är mellan Någonstansare och Varsomhelstare. De senare är universitetsutbildade, liberalt sinnade, mobila, högt betalda och urbana. De förra har lägre utbildning, lägre inkomster, är mer konservativa och bor gärna kvar i mindre städer eller på landet. Det var Någonstansare som röstade för brexit och Varsomhelstare som röstade för Remain, noterar Goodhart som röstade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU och ideologiskt ligger strax till vänster om mitten. Det fanns också en tydlig överrepresentation av medel- och överklass bland Remainröstarna, och motsvarande för de lägre samhällsklasserna bland brexitrösterna.

Just denna klassificering påminner på ett underhållande sätt om den som science fiction-författaren Isaac Asimov gjorde i sina robotromaner mellan ”Earthmen” och ”Spacers”. I The Caves of Steel (1954) bor huvuddelen av mänskligheten - Earthmen – några tusen år i framtiden i megastäder som är helt inkapslade i stål och betong, medan en liten del – Spacers – har börjat kolonisera andra planeter, men har kvar en liten plats invid New York som en station på jorden. Spacers älskar naturen och lever i glest befolkade kolonier på jättelika jordbruk med robotar som arbetare, ungefär som i sydstaterna i USA före inbördeskriget. Earthmen lämnar sällan sina inneslutna, högteknologiska megastäder och lever där ett närmast översocialt liv på ransonerad, artificiell mat. De liknar Goodharts Varsomhelstare, som kan tänka sig att bo i vilken megastad som helst – men knappast på landet eller i det hemska Tory Hinterland som utgörs av England norr om London.

Goodharts essä bygger på hans nyutkomna bok The Road to Somewhere som diskuterar populismen, globaliseringen och hur den nationella identiteten fortfarande tycks vara relevant för många människor. Immigrationen till Storbritannien och Europa får ett stort utrymme och författaren menar att den liberala invandrings- och flyktingpolitiken är huvudorsaken till den populistiska högerns starka framryckning. Han ser högerpopulismens kritik mot det mångkulturella samhället som ett postmateriellt fenomen: det handlar om identitet för Någonstansare i en sekulär, individualistisk och ekonomistisk värld som länge har styrts av Varsomhelstare.

För både Demokraterna i USA och Labour i Storbritannien, liksom för socialdemokratin i övriga Europa, är detta en svår kris. Endast i välfärdsfrågor tycks Demokraterna ha någon kontakt med de lägre utbildade och arbetarklassen, medan man i frågor som invandring, ekonomisk politik och sociala problem är helt distanserad och istället har etablerat en värdegemenskap tillsammans med de välbetalda och universitetsutbildade. Detsamma gäller i hög grad även socialdemokraterna i Europa och Storbritannien.

Goodhart försvarar Någonstansares behov av tillhörighet med närmast kommunitära argument, och är kritisk till de Varsomhelstare som menar att de förra är primitiva och omoderna. Detta påminner om den diskussion som i Sverige tagits upp av en del sverigedemokrater, men som alltid har avfärdats – därför att den haft fel avsändare – nämligen om vad som utgör ett samhälle och en nation, och vad som skiljer detta från till exempel en flygplats, vilket är en metafor som ofta används av globalister. Denna fråga är väsentlig, menar Goodhart, och att syssla med den behöver inte vara ett uttryck för småskuren nationalism, utan det kan handla om en legitim diskussion om tillhörighet och gemenskap. Detta hör i sin tur samman med värden som tillit och socialt kapital, påpekar Goodhart. Här är han något intressant på spåren, då modern forskning av exempelvis Robert Putnam visar att dessa värden försvagas i fragmenterade samhällen.

I linje med detta är Goodhart kritisk mot familjepolitiken i Storbritannien, vilken han menar har fokuserat på individuell autonomi till barnfamiljens förfång. Han argumenterar intressant nog för ett system som i Sverige endast förespråkats och genomförts av Kristdemokraterna – vårdnadsbidrag – där subventionen till barnomsorgen också skulle kunna kvitteras ut kontant av de föräldrar som själva vill vara hemma med barnen.Den tjattrande klass som Goodhart representerar befinner sig i ett tillstånd av chock efter brexit och valet av Donald Trump. Deras tillstånd påminner om det som många vänsterprofessorer på Sorbonne försattes i under extremvänsterns revolt 1968. De såg sig själva som vänster, och chockades svårt när de anklagades för att tillhöra ett konservativt etablissemang. När radikala studentledare ockuperade deras tjänsterum och förorenade deras mattor, förlorade flera av dem all bäring. De konservativa professorerna klarade sig bättre – de visste, att de hade föga eller intet gemensamt med vänstern, och förväntade sig inget annat än barbari från det hållet.

Många av de liberalt sinnade i den mångomtalade internationella eliten såg sig själva som något till höger i förhållande till vänstern; i Sverige talade man exempelvis om kanslihushögern i slutet av 1980-talet. Fria marknader, frihandel, en positiv inställning till företagsamhet, fri rörlighet för kapital och arbete var högerpositioner i förhållande till stora delar av vänstern, särskilt facket. De som hörde till denna center-vänster inom Labour, liksom liberaler i Torypartiet, såg sig själva som ett slags höger, men har nu blivit brutalt utflankerade av populister på högersidan, vilka har intagit många av de populistiska positioner som facket och socialdemokratin tidigare hyste. Chocken blir därför stor.

Goodharts utläggning framstår som ett slags terapiskrift i arbetet med att anpassa sig själv till ett liv i ett land som har valt en väg som han definitivt inte sympatiserar med. Likväl ställer han många pregnanta och relevanta frågor, och levererar på flera punkter en träffande, självrannsakande kritik mot det liberala politiska etablissemanget av Varsomhelstare.

Emil Uddhammar är professor i statskunskap vid Linnéuniversitet

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Jag har gjort slut av David Goodhart

2) Men vart är vi på väg? av Nicklas Lundblad

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...