VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Formuleringarnas muntra precision

Av Per Wästberg

Per Erik Wahlund gjorde betydande insatser som översättare, teaterkritiker och essäist. Den polemiska tråden i hans skrifter är vår glömska av historien, vår upptagenhet av ett snabbt förflyktigat nu.

Per Erik Wahlunds liv (1923–2009) ser inte ut att ha rymt några större mysterier. Hans far var kammarrättsråd och dog då sonen var två år. Modern blev ensam med två söner och en låg pension. Pojken var skelögd, med runda stålbågade brillor, och lärde sig läsa då han var fyra. Barnböcker saknades i hemmet, men där fanns illustrerade utgåvor av Dante, Topelius, Strindberg.

Han växte upp under knapra villkor. Faderns död hade lämnat familjen i njuggt ekonomiskt läge, men den betraktades ändå som högborgerlig. Mormodern Gabriella Stenholm var hans barndoms allt överskuggande gestalt. Hon stod för guldkanten på tillvaron och hennes moraliska värderingar ärvde han i rakt nedstigande led. Som konfirmationspresent skänkte hon honom en skrivmaskin av märket Royal; den höll i ett halvt sekel.

Wahlunds debutdiktsamling Vakttjänst kom ut 1942 – beredskapsdiktens år. Av Stig Ahlgren fick ynglingen veta att han suttit vid Johannes Edfelts versfötter, vilket var sant. Via recensioner i Upsala Nya Tidning, Expressen och Bonniers Litterära Magasin städslades han hos Svenska Dagbladet och lärde sig publicistisk självtukt under Ivar Andersons ledning.

Kanske har den personliga essäistiken, sällsynt i varje generation, lika stor utsikt att överleva som fiktionen. Wahlund ansluter till en tradition från Frans G Bengtsson, men dennes avtryck är knappast djupare än Klara Johansons eller Olle Holmbergs. Dock skrev han gärna om England, om dess diktare och mördare, om fish and chips och yorkshirepudding. Om kockar i forna tider, om Cajsa Warg och mamsell Gustawa Björklund underhöll han oss från sin tallrik nummer 10 vid Gastronomiska Akademiens bord; där satt han i tjugo år.

Hans Londonpromenader är en guidebok som går på djupet och den gladde honom med flera upplagor. I London insöp han en atmosfär av ”spänning, förväntan och livsglädje, som jag i mörkare stunder trodde hade gått förlorad för alltid”. Där hade förändringens obönhörliga vind åtminstone skonat de enkla och onaturligt billiga spiskvarter som han under många år frekventerat.

Wahlund var en korsning av folkbildare och intelligensaristokrat. De nyrika och för kulturen blinda fyllde honom med vämjelse och den samtida svenska skolan med sorg. Hans sikte var inställt på det individuella ödet, högt eller lågt, med dess triumfer och nederlag, med dess rötter i historien och dess drastiska förgreningar i samtiden. Ju bisarrare och färgrikare desto gladare dansade pennan och desto skarpare etsade nålen.

I en lovsång till papperskniven skriver han i Självstudier (1974) om det enfaldiga begreppet finkultur som han kallar en perfid tautologi: ”Den kultur som upphör att vara finkultur upphör också att vara kultur.” Och vidare: ”Det börjar bli nödvändigt att vi som läser därför att vi varken kan eller vill undvara böcker, därför att läsningen är ett med vårt sätt att leva och uthärda, bekänner färg och omvittnar att den orientering vi får genom litteraturen stillar ett elementärt och oundgängligt behov; att läsa är bland mycket annat att lagra erfarenheter som andra, kanske dyrköpt, har förvärvat. För många av oss var läslusten ändå den första lidelse som flammade upp, och det förefaller just nu viktigare än någonsin att den också blir den sista som slocknar.”

Han förblir oförställt sig själv, rastlös (som han ofta betonade), ändå tålmodigt på jakt efter det exakta uttrycket, den slutgiltiga formuleringen: ”Hela min tillvaro är färgad av en obestämd nostalgi; för mig är nuet inte en punkt utan ett längdsnitt […] Jag bär min rotlöshet som en bakteriehärd inom mig; jag har alltid känt mig lika hemma överallt – och på samma gång ständigt lika uppbrottsfärdig.” (Japansk dagbok 1967)

Var gång han kom tillbaka från en resa till det land han tillhörde och den kultur han försökte hålla vid liv konstaterade han på nytt sin otillhörighet. Känslan av hemlöshet, av det nödvändiga i att bygga sig en boning där man inte fysiskt befinner sig, den ledde till den inre exil han förkunnar i ett av sina brev.

En av Per Erik Wahlunds boktitlar, Landkänning, betecknar enligt författaren ”den försiktiga hemkänsla jag numera erfar i ett land, där jag i många år tyckte mig leva som andlig immigrant […] Mitt hjärta har merendels varit på de förbiseddas, de utmanövrerades och de förlorandes sida, under det att tidsenlighetens anpasslingar, karriärister och konjunkturryttare alltid lämnar mig likgiltig.”

Hans essäer bärs av formuleringarnas muntra precision. Aldrig upprepas ett ord, däremot används med absolut gehör så många verb och adjektiv att jag som författare, med yrkesavunden i strama tyglar, fröjdas och ideligen skrattar högt åt sådant hantverk och så kvicka associationshopp. Några må finna hans språk preciöst och pretentiöst eller alltför gammaldags, men jag njuter av hans rytm och märker hur han har vägt vart ord på guldvåg.

I samlingen Kammarrådinnans konterfej är ”Hugskott vid åkanten”, ”Mer engelsk än en kopp te”, ”Sesemansk iliad” och ”Passageraren Fischerström” så sinnrikt komponerade och formade med sådan stilens energi och bravur att man tappar andan. Wahlund är helt enkelt en av den svenska prosans sanna humorister, vilket inte gått upp för ens en minoritet av svenska folket.

Det är lätt att förutse att Xavier de Maistres klassiker Resa i min kammare, författad i husarrest, väcker Wahlunds sympati: ”Hans fantasi och rörliga intellekt tillät honom utflykter varhelst han behagade och neutraliserade på så sätt helt de fyra väggarnas skenbara övertag. För att ytterligare förströ sig började han kasta ned sina minnesbilder och reflexioner på papperet; och när det banala disciplinstraffet var avtjänat och dörren ut emot omvärlden slogs upp, nödgades den nyblivne litteratören inse att den frihet han återskänktes inte på långt när var likvärdig med den frihet han berövades.”

Wahlund tillägnar sig den ensamme vandrarens frihet att röra sig överallt där inget samhällsmaskineri och inga ideologiska bastioner hejdar honom, bland människor som förenar god vilja med ett kritiskt genomskådande. Yviga manifestationer och intellektuella skrytbyggen, allt som leker högtstående utan en solid kärna, inger honom misstro. Över det ytligt opportunistiska viner hans verbala piska.

Hans humanistiska orientering hörde till de mer omfattande och hans kraft att formulera den med precision förblev oförminskad. Hans patos var kulturkonservativt och med det följde en bitterhet som ofta döljs i hans texter men som kom i dagen i hans personlighet, i en avsmak inför bildningens förfall och i en tillkämpad resignation inför den brist på uppskattning som han tyckte sig möta i sitt författarskap.

Wahlund kände sig sålunda ensam och förbisedd där han med kärleksfull stränghet vårdade det svenska språket. Han var egensinnig, valde sina ämnen själv, använde sin lärdom för att sprida den. Den polemiska tråden i hans skrifter är vår glömska av historien, vår upptagenhet med ett snabbt förflyktigat nu. Det kulturarv som vår samtida civilisation vilar på, särskilt dess mindre högtidliga inslag, väckte däremot hans forskarglädje och entusiasm. ”Jag har ingen fantasi. Det är det autentiska som fängslar mig. Det är om det sedda, hörda och kända jag skriver.”

Tidigt klistrades på Per Erik Wahlund epitet som passar en äldre herre: traditionsbunden, konservativ, borgerlig till sina vanor, lärd, kritisk mot det vulgära och utlevande i samtiden – men med en anarkistisk ådra som blossade upp inför vad han såg som överdriven byråkrati och likriktande social ingenjörskonst.

Å andra sidan vidgade han sina utblickar över världslitteraturen med en fördomsfrihet som motsäger dessa egenskaper. De djärva avstickarna och de excentriska upprorsmakarna blev många med tiden. För svensk litteratur är det en beundransvärd insats som hamnat i skuggan av pionjären Artur Lundkvist.

Listan på översättningar av Per Erik Wahlund är lång och präglad av mästerskap, drygt tjugofem prosaverk förutom all dramatik och poesi: Melvilles Moby Dick, Ovidius Metamorfoser, Büchners Woyzeck, Swifts Gullivers resor, Defoes dagbok Pestens år och nutida författare som John Fowles och Peter Ackroyd. Han fångar stilbrytningar och udda synvinklar hos diktare fjärran hans eget kynne.

Hans första översättning var debutromanen Andra röster, andra rum av Truman Capote, som från sin bordell för homosexuella i Tanger upplyste den oskuldsfullare svensken om dubbeltydiga ord. Wahlund introducerade japansk lyrik i antologier som Körsbärsträdet, Bambuflöjten och Sången från Ogura och tolkade direkt från japanska i samverkan med en språkkännare. De tyskspråkiga ägnade han sig även åt, men tröttnade på Heinrich Böll som var en dålig stilist. Desto högre satte han Bertolt Brecht, som han ville ge Nobelpriset trots dennes politiska åsikter. I en essä, ”Översättaren som skådespelare”, berättar Wahlund om sin metod:

Först går jag så att säga runt pjäsen några varv, läser och läser om, avlyssnar personernas egenheter och röstlägen – ofta med långa mellanskov mellan varven. Sedan, när uppladdningen är gjord och leveransdagen närmar sig, sätter jag papper i den gamla skrivmaskin jag för fyrtio år sedan fick i konfirmationsgåva av min förutseende mormor. Arbetet måste ske i enrum – inte därför att omgivningen stör mig utan därför att jag i hög grad stör omgivningen, eftersom jag under det dramatiska förloppet utstöter svordomar, framkvider kärleksförklaringar, råskäller, ironiserar, fnittrar, gapskrattar, snörvlar och snyftar. På några dagar, maximalt en vecka för ett skådespel av genomsnittligt omfång, brukar översättningen vara klar.

Per Erik Wahlunds fyra volymer teaterkritik i urval är tusen sidors teaterhistoria från närmare fyrtio års verksamhet. Med en aldrig slocknad nyfikenhet och mottaglighet bedömer han också biroller, scenografi och ljussättning. Jag har sett åtskilliga av dessa föreställningar och de visualiseras åratal senare när jag tar del av Wahlunds insikter och skarpögda iakttagelser.

Motsatt sina samtida Artur Lundkvist och Olof Lagercrantz satte han teatern lika högt som litteraturen och översatte sjuttiofem pjäser för scen och radio. I unga år hade han drömt om att bli skådespelare, en dröm som slocknat till följd av ”kortväxthet, skelögdhet och andra skönhetsfläckar”.

Hans ofta blixtsnabbt nedskrivna intryck från en föreställning står sig mången gång bättre än pjäsen själv. Det är ett mysterium hur han lyckades tillgodogöra sig och analysera en pjäs, se den bara en gång på generalrepetitionen och skriva om den dagen därpå. Hans bakgrundskunskaper, särskilt då det gällde klassikerna, var gedigna. Om någon kom påläst till en teater eller till ett kritikeruppdrag var det han. Han var dräpande när det krävdes, men han ställde samma krav på sig själv som på de uppträdande; en sadist som Peterson-Berger var han inte.

Wahlund beskrev sina teateranmälningar som balansakter på tidens smala näs; han tvingades leverera dem snabbare än dagens recensenter. Hans tolkning av rollprestationerna var vanligen så övertygande och så spirituell att det hände att jag avhöll mig från att se stycket för att inte riskera att få en annan uppfattning. När han satt där i pressbänkraden, vanligen den femte, såg han inte en Hamlet eller Puntilla utan flera. Han jämförde roller, refererade till tidigare regissörer och till ny forskning. Han var engagerad, om inte annat så i mödan att även åt ett medelmåttigt drama avge ett betyg som dess upphovsmän troligen aldrig glömde. Hos Wahlund förenas teaterkunskap och stilistisk pregnans såsom hos ingen av dem som före honom samlat sina anmälningar i bokform.

I sin betraktelse Om teaterkritik (1966) porträtterar Per Erik Wahlund både den idealiske kritikern och den som under betungande omständigheter gör så gott han kan:

Teaterkritik i egentlig mening skall inte endast behandla skådespelet som partitur och skådespelarna som solister; den skall också ta upp regissörens helhetsuppfattning, scenbildens funktionsduglighet, ljussättningens stämningsvärden. […] Sviktande under en ambition som kritikern aldrig lever upp till skall han dessutom kanalisera denna störtflod av intryck i en tidningsartikel, om vilken han a priori endast vet att redaktionssekreteraren önskar den så kort som möjligt och att många skådespelare, som aldrig tar del av recensioner, kommer att läsa idel förolämpande ting mellan raderna. […] Svensk nyhetshysteri anser en teaterföreställning värd samma snabbehandling som en postkupp eller en prinsessgrossess.

Han var full av inre explosioner. Det mondäna, fashionabla, eleganta lockade honom lika litet som det för tillfället politiskt korrekta. Hans ömtåliga självkänsla gjorde honom försiktig med förtroenden. Jag har lätt att se honom som en eremitkräfta; hade han inte varit så skyddslös och lättsårad skulle han inte ha behövt sitt skal av distanserande humor och spefull ironi.

Per Erik Wahlund donerade redan i livstiden sina brev och manuskript till Carolina, Uppsala universitetsbibliotek. Han hördes hota sina vedersakare med att framtida granskare där skulle hitta ett sanningens ord om var och en av dem.

Han vände sig 1979 till mig, då kulturchef på Dagens Nyheter, och önskade lämna Svenska Dagbladet, men jag var tvungen att hänvisa till rådande anställningsstopp. Senare recenserade jag i DN hans Återspegling: ”Wahlunds egenart är en intensiv iakttagelse på behärskad distans. Hans hållning är konservativ, men hans människointresse, formuleringsglädje och förmåga att ta till sig också egendomliga erfarenheter och frånstötande uppenbarelser låter sig inte etiketteras. Hans hemkänsla i svensk odling och hans främlingskap i vår byråkratiserade nutid är släkt med Ekelöfs.”

Jag har sparat ett drygt tjugotal brev från honom från 1974 till 2003. I ett av dem skrev han: ”Jag ska anförtro dig en hemlighet: hur många som än skottar över mig idag, kommer jag en gång att bli uppgrävd.”

Belysande är ett antal brev till Sven Stolpe, som han uppskattar för dennes strid mot avarterna i det svenska samhället, alltså mot nästan allting. I Stolpes fall bortser han från olikheterna dem emellan, till exempel Eyvind Johnson som Wahlund sätter högt och Stolpe hatar.

I Nya Wermlands-Tidningen 1970 drog Stolpe ut i försvar för Wahlund som essäist. I Aftonbladet hade Petter Bergman, ”en nätt skald”, publicerat artikeln ”Att skriva strunt” om Kammarrådinnans konterfej som betecknades som reaktionärt nonsens. Stolpe å sin sida ifrågasatte ”om vi över huvud i landet har en så utsökt prosaist – stilsäker, ofta dubbelbottnad, ironisk och självironisk, med det finaste sinne för språkets logiska arkitektur, för kadenser och tystnader, för i rätt sekund insatta, mördande poänger”.

Intressantast är Per Erik Wahlunds utförliga brev till Johannes Edfelt, många på flera maskinskrivna sidor. Han träffade denne redan som nittonåring och följde honom på nära håll genom ett halvt sekel. Varje epistel är lika genomtänkt och välformulerad som om den skulle publiceras i bokform. Han kallar sig Sveriges siste brevskrivare; telefon och andra kommunikationsmedel skyr han.

Edfelt är hans närmaste vän och hans klagomur. Inför honom är han öppen om allt. Så gott som varje brev innehåller – på vackert tuktad prosa – mestadels sorgliga hälsobulletiner: återkommande depressioner lägger honom sjukskriven flera veckor vartannat år, med ett lågmärke på 1970-talet. Under dessa år makulerar han mängder av manuskript i orgier av självförakt.

Han berättar för Edfelt om sina kontakter med Lars Forssell eller med Östen Sjöstrand, som förblir honom djupt främmande. Han förbryllas av Karl Vennbergs intriger, av Artur Lundkvists sturiga naivitet och Olof Lagercrantz nycker, han beundrar Gunnel Vallquist och Astrid Lindgren.

Wahlunds åkommor verkar ofta vara psykosomatiska, föranledda av stress, intellektuell överansträngning och ständig ekonomisk press att prestera på hög nivå. Han har yrsel och hjärtklappning och går igenom en rad allvarliga magoperationer, dock inte cancer. Han frågar 1980 om det är själen, ”den vulkaniska bottnen av vrede och bitterhet som än en gång brutit igenom sedimenten av tillkämpad jämvikt”. Intagen på mentalsjukhus hade han blivit om han inte skrivit dikter – meddelar han sedan han 1971 jublande glad utsetts till hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Bitterheten gäller uteblivna recensioner, han anser sig bojkottad av kvällstidningarna och skyller på deras allmänna uselhet. Det är förvisso sant att hans samlingar ofta fick osignerade notiser som om det gällt ointressanta klippböcker. Den dåliga ekonomin fräter på hans humör och skapande och till slut måste han sälja det älskade torpet på Gräsö som han en gång köpt från sin tjugofem år äldre vän Jan Fridegård, när denne ville flytta från havet in i Mälardalen.

Ulla-Britt Wahlund (1925–2008) prisas i alla tonarter i breven. Hon utbildade sig småningom till förskollärare för att bidra till försörjningen. Hon fostrar de tre pojkarna, ordnar präktiga julbord, läser alla recensioner, rasar över lokalbladet Upsala Nya Tidning, som är den mest försmädliga tidningen. Sedan hon avlidit gick inte många månader innan hennes man förenades med henne på kyrkogården i det Uppsala där han förblev mantalsskriven livet ut. Till Johannes Edfelt skrev dessförinnan en tacksam make:

Det mesta i mitt liv har varit fiaskon, men valet av hustru en oförtjänt succé. På senare år då min hälsa varit vacklande, har jag inte sällan undrat över kvinnors tålamod med betungande män. […] Äktenskapet är det enda i mitt liv som blivit fulländat; även för en irreligiös människa kan kärleken likna ett sakrament.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...