VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Sveriges främsta teaterdynasti

Av Carina Burman

Gösta Ekman snubblade in i våra hjärtan. Ytlig var han dock minst av allt.

Få svenska skådespelare hade en så lång och omfattande bana som Gösta Ekman. Han debuterade som statist i Markurells i Wadköping 1955, ännu inte fyllda sexton, blev regiassistent hos fadern Hasse Ekman och fick arton år gammal samma uppdrag hos konkurrenten Ingmar Bergman. Han har varit seriös teaterskådespelare och spelat Strindberg, Shakespeare, Tjechov och Brecht. Den lättare repertoaren var den som fick störst uppmärksamhet, vilken möjligen lett till missuppfattningen han enbart var en lustigkurre.

Ytlig var han minst av allt. Han älskade litteratur och var synnerligen beläst, men hade också något av ett bildningskomplex. Skolan och han kom inte riktigt väl överens, vilket var orsaken till den tidiga scendebuten. Liksom alla riktigt roliga människor hade han ett stråk av vemod, och barndomen var inte helt lätt. Föräldrarna skildes tidigt, och sönerna växte upp hos modern och styvfadern.

Gösta var vilsen och allmänt konstnärligt begåvad, och det var inte alls självklart att han skulle bli skådespelare. För övrigt avsade han sig alla anspråk på den benämningen: ”Det är min farfar som är skådespelaren Gösta Ekman”, sade han i en intervju 2007 och kallade sig själv ”underhållare, komiker, artist, allt i allo. Lite vad du vill.” Också pappa Hasse (1915–2004) kunde vara så där självutplånande. Han var en av 1940- och 50-talens mest intressanta regissörer och dessutom skådespelare, pjäsförfattare, schlagerförfattare och till och med romanförfattare. Ändå kallade han sig ”en framgångsrik medelmåtta”.

Denna självdistans var nog farfars fel – Gösta Ekman d ä (1890–1938), idol, ikon och sin tids största svenska skådespelare. Med sin skönhet och karisma överskuggade han omgivningen – så till den grad att det föll sig naturligt för sonen att namnge sin förstfödde efter honom. När Gösta d y föddes den 28 juli 1939 hade det gått ett och ett halvt år sedan hans farfar rycktes bort, fyrtiosju år gammal och rejält försvagad av långvarigt kokainmissbruk.

Familjen Ekman torde vara Sveriges främsta teaterdynasti. Det är idag sällsynt att människor ärver sitt yrke (om man inte är kungabarn), men teater har ofta varit familjeföretag. I de resande teatersällskapens dagar var det naturligt att hela familjen var engagerad, även om inte alla gjorde som den engelska skådespelarfamiljen Terry och gav barnen roller så snart de kunde gå. Skådespelaräktenskap har alltid varit vanliga, men få familjer har förblivit framstående i flera generationer. I filmen Kungliga patrasket (1945) skildrade Hasse Ekman en uppburen skådespelardynasti av Ekmanskt mått. Filmens ungdomar försöker dock byta teatern mot en borgerlig tillvaro – men det misslyckas, och de söker sig åter till fadershuset. Teatern är deras rätta hem.

”Det var ingen som tänkte på vad jag skulle välja för yrke så småningom”, berättar Gösta Ekman i Klas Gustafsons biografi Farbrorn som inte vill va’ stor (2010). Samtidigt tycks Ekmännen ha haft svårt att undvika familjebranschen. Alla Hasses fem barn har åtminstone gästspelat inom teater eller film, och utöver Gösta har även Mikael (f. 1943) och Stefan (f. 1944) upprätthållit traditionen – den förre som regissör och den senare som både skådespelare och regissör. I nästa generation märks bland andra Mikaels dotter, skådespelaren Sanna Ekman (f. 1965).

Lätt var det knappast för Gösta Ekman att debutera som skådespelare – med den bakgrunden och det namnet. Recensenterna ordade gärna om ”släktskap som förpliktar”. Barbro Alving (Bang) intervjuade 1959 den lovande ynglingen i Veckojournalen. Artikeln handlade främst om hennes minnen av farfadern och illustrerades bland annat av två lika stora bilder på de båda Gösta. Bildtexten konstaterade: ”Bildlikheten är slående med den typiskt ekmanska överläppen och pannans formning.” Det kan inte ha känts särskilt uppmuntrande för den yngre Gösta.

Men släktskapet förpliktade inte bara – det gav också kontakter och möjligheter. När den unge Gösta kom till Stockholm bodde han hemma hos farmor Greta Ekman, som inte bara var van vid sin salig mans excentriciteter utan också hade sett åtskilligt av andra konstnärers egenheter. Hon stod för kontinuiteten också i den yngre Göstas liv. Dessutom var det sena femtiotalets teatervärld inte så långt borta från trettiotalets – Gösta träffade ständigt människor, som inte bara kände hans far utan också hans farfar. Ett rykte säger att Gösta anställdes som regiassistent till Smultronstället (1957) just för att regissören ville se namnen Ingmar Bergman, Victor Sjöström och Gösta Ekman i förtexterna. Senare besökte Gösta den gamle Sjöström på dödsbädden och anförtrodde honom att han kanske ändå ville bli skådespelare. Sjuklingen fick ett skrattanfall – han hade hört Göstas farfar säga detsamma.

Snart var Gösta så etablerad att släktskapet spelade mindre roll – han blev den riktige Gösta Ekman, medan farfar var ett snabbt förbleknande minne ur teaterhistorien. En viktig vändpunkt i Göstas verksamhet var när han 1963 handplockades av Hasse och Tage. Under en lång följd av år medverkade han i deras revyer och gjorde en rad klassiska nummer – i Gula Hund (1964) sa han exempelvis ”pitt” så ofta att det blev folkstorm och riksdagen diskuterade förhandsgranskning av teaterrepertoaren.

Det handlade inte bara om att vara lustig. Hasse och Tages revyer var aktuella och samhällsengagerade, Gösta Ekman var ett barn av sin tid. När Stockholms stadsteater 1968 spelade Så tuktas en argbigga (med Gösta som Petrucchios tjänare) stod radion på bakom scenen så att skådespelarna inte gick miste om den senaste utvecklingen i studentdemonstrationerna. Engagemanget märktes också i Göstas filmuppdrag. Så spelade han huvudrollen i Hasse och Tages mörka politiska komedi Ägget är löst (1975), vilken för övrigt krävde att han tillbringade sådär tre veckor i vatten – inte bara i bassäng, utan också i en sjö.

Det blev många filmer på sjuttiotalet. I Picassos äventyr (1978) fick Gösta utlopp för hela sin fysiska gestaltningsförmåga, men han medverkade också i några kärleksfilmer. Försteälskare hade varit farfaderns givna rollfack, och Gösta drog sig för det – han var liten och smal, och även om det hänt att recensenter kallat honom ”blek, blond och skön” så kände han konkurrensen från sin döde namne: ”Avstampen i mindervärdeskomplexet är ’den store Gösta Ekman’, som var 1,84 och vacker som en dag. Det var många som kallade mig ’Lill-Gösta’, också sedan jag blivit vuxen. Jag var ju inte den store Gösta Ekman, utan lille Gösta Ekman.” Nu spelade han försupen men älskande journalist i filmatiseringen av Stig Claessons En vandring i solen (1978) och medelålders åldringsforskare med tonårig älskarinna i En kärleks sommar (1979). Som tonåring såg jag filmerna och fann honom både övertygande och ganska söt.

Sedan kom Papphammar, som rimligen är alla bekant, och förstås Jönssonligan. Kort därefter spelade han Sjöwall–Wahlöös bistre inspektor Beck i sex filmer. I Morrhåroch ärter (1986) var han manusförfattare, huvudrollsinnehavare samt regissör. Margaretha Krook spelade mamman, med drag av hans egen mor, men framförallt av farmodern.

För mig var Gösta länge den ende Gösta Ekman. När jag 2007 började arbeta på en biografi över hans farfar lärde vi känna varandra. Göstas vänlighet var överväldigande – han tog emot denna främmande forskare i sitt hem och visade släktarkivet. Han hörde till de människor man fick för sig att man alltid hade känt och som det därför var lätt att prata med. Hans charm framgår på film, men kanske inte hans stillsamma, lite finurliga humor. De artistiska yrkena drar gärna till sig alla sorters divor, men Gösta var inte sådan. Han var vänlig och förekommande, lika rar i verkligheten som på scen.

När Gösta Ekman lämnade filmen 2005 hade han arbetat exakt femtio år i branschen. Han var en av nittonhundratalets stora skådespelare och verksam under nästan halva århundradet. Men den beskrivningen räcker inte. Sanningen är att han snubblade rakt in i våra hjärtan. Han kom vid rätt tid, strax innan folkhemmet öppnades upp mot omvärlden, mot revolter och alternativrörelser, och spelade en tafatt, ibland löjlig figur, som vi kunde identifiera oss med. Hur lätt är det egentligen att välja mellan Aftonbladet och Expressen? Dessutom var han så förtvivlat rolig, att man mitt i sorgen ändå skrattar vid minnet av alla hans rolltolkningar. Och kanske är det så, som en stor skådespelare bör hyllas – med leenden, mitt i gråten. Precis som teaterns båda masker.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...