VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Tillbaka till Grekland

Av Torsten Rönnerstrand

Theodor Kallifatides nya bok Ännu ett liv är skriven på grekiska. Författaren har till slut försonats med sitt hemland.

”Vart än jag kommer sårar Grekland mig”, skrev den grekiske Nobelpristagaren Giorgos Seferis 1936 i en dikt. Den formuleringen skulle också kunna fungera som ett motto för den svenskgrekiske författaren Theodor Kallifatides livsverk. Det märks redan i hans första prosabok, den självbiografiska romanen Utlänningar från 1970.

Där berättar Kallifatides om hur han läste Seferis dikt under den tågresa som år 1964 förde honom från en utsatt tillvaro i det sargade Grekland till en oviss framtid i Sverige: ”Jag kände ingenting. Jag var lite förvånad över frånvaron av känslor, tog fram en bok och försökte läsa. Det var dikter av Seferis, och på den sidan jag råkade öppna, stod det: ’Vart än jag kommer sårar Grekland mig.’ ”

Den Seferisdikt som Kallifatides här anspelar på är laddad med historia. När dikten tillkom var grekerna på väg in i den mörkaste period de hade upplevt sedan peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta. Inspirerad av Mussolini och Hitler hade generalen Ioannis Metaxas gjort sig till diktator, vilket blev upptakten till ett nästan tioårigt skräckvälde, då demokratin och de mänskliga rättigheterna var satta ur spel. Samtliga partier upplöstes, tryckfriheten upphävdes och de oppositionella politikerna förvisades till koncentrationsläger och fängelseöar i den grekiska arkipelagen.

Seferis dikt och Metaxas diktatur är teman som återkommer flera gånger i Utlänningar. Skälet till detta ligger i öppen dag. När boken publicerades hade Grekland återigen blivit en diktatur. Demokratin kastats över ända år 1967 av en militärjunta som tydligt anknöt till arvet efter Metaxas. Liksom sin förebild deporterade juntaledarna sina motståndare till straffkolonier ute på de egeiska öarna.

Militärjuntan nämns inte i Utlänningar. Juntans hantlangare hade hotat med att bestraffa Kallifatides familj om deras son inte ”satt still i båten”. För den uppmärksamme läsaren är det likväl uppenbart att boken riktar sig mot juntaöverstarnas skräckvälde. Ett exempel på det får vi då berättaren i bokens slut säger sig vilja förtränga sitt grekiska ursprung och börja ett helt nytt liv i Sverige.

Detta beslut kommer inte som en överraskning för läsaren. Redan i bokens början förklarar berättaren att han aldrig mer tänker tala om sitt forna hemland. På den punkten skiljer han sig dock från bokens författare, alltså Theodor Kallifatides själv. I de mer än trettio böcker han skrivit efter Utlänningar finns den grekiska historien ständigt närvarande. Några exempel är romantrilogin Bönder och herrar (1973–1978), resereportaget Den sena hemkomsten (1976) och självbiografin Det gångna är inte en dröm (2010).

Av dessa böcker framgår att Kallifatides upplevt sin barndom och ungdom som en lång serie av trauman. Särskilt tydligt blir detta i Det gångna är inte en dröm, som börjar med en skildring av den tyska ockupationen 1941 och den svält som följde i dess spår. Längre fram berättas i tillbakablickar om den tyska terrorn, som drabbade familjen Kallifatides särskilt hårt på grund av familjefaderns vänstersympatier och förmodade kontakter med motståndsrörelsen. Vi får också läsa om de prövningar familjen fick utstå under inbördeskriget, om den segrande högerns förföljelseaktioner mot den besegrade vänstern, och om hur den unge Theodor i början av 1960-talet utvandrade till Sverige för att undkomma den diskriminering som drabbade alla som kunde misstänkas ha minsta anknytning till oppositionen. I bokens senare del får vi också läsa om militärjuntans skräckvälde.

Det mest traumatiska i denna långa serie av umbäranden var nog ändå barndomen i byn Molai på södra Peloponnesos. Det framgår då Kallifatides i Den sena hemkomsten (1976) berättar om den ångest han kände, när han kort tid efter militärjuntans fall 1974 återvände till sin hemby:

”Grundtonen är mörk, den är svart. I varje fall har jag alltid upplevt den som sådan och när jag nu kom tillbaka till byn efter tjugo år kände jag hur hjärtat bultade, knäna darrade och jag kallsvettades av ångest.”

Denna ångest sammanhänger utan tvivel med minnena från den tyska ockupationen. I Det gångna är inte en dröm berättar Kallifatides om hur hans pappa fängslades och torterades av de tyska ockupanterna. Därtill kom att tyskarna tvingade den lille Theodor att tillsammans med byns övriga invånare bevittna avrättningen av en man som misstänkts för att vara motståndare till den nazistiska ockupationsmakten. Under det efterföljande inbördeskriget blev hans familj utsatt för långvariga, ibland livshotande trakasserier från den högerextremistiska delen av befolkningen i hembyn Molai.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att den vuxne Theodor långt fram i livet kände ångest inför tanken på att återvända till hembyn. Men sent i livet uppnådde han ett slags försoning med sina traumatiserande minnen. I slutet av självbiografin skriver han: ”Jag stod alltså framför mitt födelsehem och varje steg jag tog, varje blick jag kastade ledde rakt in i en berättelse, en saga och jag kände en djup lycka, en djup tacksamhet fyllde min själ, över att byn fanns till, över att jag fanns till eller snarare att jag funnits till, ty just nu ville jag helst av allt få tiden att stanna, jag ville helst av allt sjunka in i mina tidiga dagars och nätters nyfikna glädje och trösterika sorg, jag ville komma ur mig själv för att möta den pojke som för länge sedan hade varit jag och som för länge sedan gått vilse.”

Om försoningen med hembyn Molai handlar också Kallifatides nya verk, den gripande bekännelseboken Ännu ett liv (Bonniers). I slutet av den boken skildras en oväntad följd av hans alltmer försonliga inställning till sitt ursprung: för första gången i sitt liv har han kunnat förmå sig till att skriva en bok på sitt modersmål. Boken är alltså resultatet av en översättning från grekiska.

Ännu ett liv är alltså bland mycket annat en berättelse om Grekland. I bokens första del skildras landets desperata situation så som den ter sig utifrån Kallifatides jämförelsevis privilegierade situation som exilgrek i Sverige. I bokens senare del får vi följa honom och hustrun Gunilla på en resa som tar dem från Stockholm via Aten till sydöstra Peloponnesos och slutligen till hembyn Molai.

Skälet till resan är att myndigheterna i hans forna hemby beslutat döpa en skola till Kallifatidesgymnasiet. Denna senkomna upprättelse har utan tvivel haft betydelse för bokens försoningstema.

Likväl finns det nog också andra drivkrafter. Mycket talar för att Kallifatides alltmer försonliga inställning till sitt hemland hänger samman med de påfrestningar hans forna landsmän utsätts för genom den pågående ekonomiska krisen. De traumatiska minnena av barndomens oförrätter verkar ha bleknat en aning vid jämförelsen med dagens elände.

Det hindrar inte att försoningen också kan ha litterära inspirationskällor. Ännu ett liv har säkerligen inspirerats av en grekisk diktare som av hävd brukar förknippas med begreppet försoning – den antike tragöden Aischylos. Det understryker Kallifatides, då han i bokens slut berättar om en Aischylosuppsättning som invånarna i den forna hembyn arrangerat till hans ära:

De unga skådespelarna visste vad de talade om. Jag har sett berömdheter spela klassisk tragedi utan att nå vare sig orden eller publiken. Men dessa unga röster kunde det. Jag överlämnade mig till dem, till Aischylos ord och mitt hjärta höll på att brista av stolthet. […] Aischylos ord föll som svalkande regn på uttorkad jord. Detta språk var mitt språk.

Denna teaterupplevelse tycks ha haft stor betydelse för försoningstemat i Ännu ett liv. Aischylos maning till försoning fungerar som en undertext till bokens slutkapitel.

Kallifatides möte med Aischylos text ledde honom också tillbaka till det grekiska språket. Det innebar också att han omprövade det förhastade beslut som han fattat i bokens början – att sluta skriva. I slutkapitlet får vi sålunda bevittna hans mödosamma nystart som författare. Resultatet av mödorna är den gripande bok – kanske en av Kallifatides bästa – som läsaren håller i sin hand.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...