VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Aktuella Aniara

Av Johan Stenström

För 60 år sedan tonsattes Harry Martinsons Aniara. I år gestaltas diktverket på film och opera.

Det är tidig morgon i början av juni 1957. Tonsättaren Karl-Birger Blomdahl kör sin jeep genom centrala Stockholm. Bredvid honom sitter poeten Erik Lindegren som Blomdahl just hämtat upp på Lindegrens adress, Riddargatan 15. De är på väg till Bonniers på Sveavägen. Där hämtar de sex exemplar av Harry Martinsons Aniara. De kör därefter i nordvästlig riktning mot Kungsängen – på den tiden en tämligen öde plats.

Blomdahl bor i en oländig trakt intill en vik i Mälaren, därav behovet av en jeep. Under denna junivecka klipper de båda sönder Martinsons diktverk, tar en bit här och en bit där som de sedan tejpar samman till en ny helhet, den som ska bli librettot till operan Aniara.

När grunden är lagd börjar Blomdahl tonsättningsarbete. Han har återkommande möten med Lindegren. Detaljer förändras, nya avsnitt läggs till. På ett blad i det efterlämnade materialet står det: ”Ur Miman: Den Söndersprängde; elektronisk.” Den slängiga stilen ger intrycket att idén har kommit plötsligt och att Blomdahl har gjort anteckningen i hast. Den fantastiska maskinen Mima som kan förmedla ljud och bild från alla tider och från kosmos alla delar ger människorna tröst och möjlighet till tankeflykt när det står klart att den resa som de befinner sig på aldrig kommer att ta slut. Idén om elektronisk musik kom som en uppenbarelse.

Allteftersom verket börjar ta form tar Blomdahl ytterligare kontakter. När han får höra Margareta Hallin och hennes gränslösa koloratursopran blir han omskakad; nu vet han vem som ska förmedla Den blinda poetissans himlaburna visioner. Kjerstin Dellert var påtänkt för rollen som den dansglada Daisi Doody och en kväll får hon ett telefonsamtal där Blomdahl förhör sig om hennes röstomfång. ”Det går nog att skriva hur som helst, herr Blomdahl”, svarar hon generöst. Tonsättaren diskuterar uppslag med dirigenten Sixten Ehrling och regissören Göran Gentele, de båda som väntar på ett färdigt material att ta sig an. Återkommande möten med koreografen Birgit Åkesson och med Lindegren ger upphov till idén att göra den kvinnliga piloten Isagel till en stum dansroll. De har redan då den unga Marianne Orlando i tankarna.

Bit för bit bygger Blomdahl vidare på operan Aniara. Hans modernistiska tonspråk med tolvtonsmusik och elektronisk musik, Åkessons nyskapande danspartier, den episodiska dramatiska formen, det dystopiska budskapet gjorde att operan Aniara vid premiären den 31 maj 1959 upplevdes som det mest adekvata uttrycket för en samtid på väg in i rymdfärdernas framtid.

På grund av sin aktualitet kom Aniara att få en kortvarig uppmärksamhet i den internationella operavärlden. I början på 1960-talet sattes verket upp på operorna i Hamburg, Bryssel och Darmstadt, därefter i Malmö 1977 och slutligen på Göteborgsoperan i samband med invigningen 1994. Sedan har det varit tyst kring Blomdahls opera.

Däremot har Aniara fått nytt liv i många olika genrer. Från de senaste decennierna kan man nämna att på Backa teater i Göteborg gjordes år 2000 en version anpassad för en ung publik. Många minns Lars Rudolfssons uppsättning på Stockholms stadsteater 2010 med Helen Sjöholm i en innerlig tolkning av rollen som Den blinda poetissan. Musiken hade den gången skrivits av Andreas Kleerup. Som serieroman av Knut Larsson lanserades Aniara 2015 och samma höst gav artisten Nicole Sabouné ut albumet Miman med tydlig hänvisning till Martinsons verk. Sedan 1980-talet har tiotusentals åskådare tagit del av Helge Skoogs dramatiserade monolog, Aniara – ett rymdäventyr. Framförandet sker med atmosfärsskapande syntmusik av Gunnar Edander. Denna 35-minutersversion kan beskrivas som enkel, humoristisk och gripande.

Harry Martinsons diktverk låter sig om och om igen laddas med nya associationer och innebörder. Och 2017 ser ut att bli ett bra år för Aniara.

Under våren har Bonniers Konsthall i Stockholm visat bild- och ljudinstallationen Lost in Space av den skotska konstnären Susan Philipsz. En ensam violinist framför första violinstämman i Blomdahls operaversion, men tolkningen är fragmentiserad och framförd i uppbrutna delar.

Under detta år arbetar två unga regissörer med Aniara som film. Inspelningen har pågått under sommaren 2016 och nu håller Pella Kågerman och Hugo Lilja på att sätta samman helheten.

Denna vår har vi dessutom fått uppleva att Blomdahls tonsättning spelas för första gången på 23 år. Premiären inföll den 6 maj på Malmö Opera. Regissör är Stefan Johansson och den musikaliska instuderingen svarar Tobias Ringborg för. Tematiskt knyter uppsättningen an till samtidens brännande frågor som miljöförstöring och människor på flykt. Båda faktorerna finns inskrivna i Aniaravärlden och båda är dagsaktuella.

Men hur förhåller det sig med Blomdahls musik som inte har spelats särskilt mycket de senaste decennierna? Svensk operakonst har alltsedan 1980-talet präglats av en återgång till ett musikaliskt idiom där melodin i högre grad står i centrum än vad fallet var för Blomdahls generation. Är tiden nu mogen för Blomdahls mer konstruktivistiskt präglade musik? Eller är det så att hans opera, trots sina modernistiska anspråk, är tämligen traditionell? Det finns inslag som minner om konventionellt tonmåleri, sådant som utmärkt operagenren över århundraden. Efter urpremiären skrev The Times recensent Walter Grier: ”the music is comparatively straightforward, often strikingly imaginative and sometimes very beautiful”. Och visst är det så att skönheten emellanåt får fritt spelrum. När Mimaroben sjunger om den kvinnliga piloten Isagel infinner sig en känsla som är sublim, i stor utsträckning betingad av den luftiga instrumenteringen med xylofonen som framträdande instrument.

De tre mimabanden med inspelade ljud, så kallad konkret musik, och elektronisk musik väckte stor uppmärksamhet vid premiären. Denna ljudväv kom att motsvara mångas föreställning om rymdens och framtidens ljud. På den tiden fanns ingen elektronmusikstudio i Sverige. Istället ordnade Sveriges Radio så att Blomdahl fick tillgång till en studio, två bandspelare och SR:s arkiv av ljud samt hjälp av två ljudingenjörer. Blomdahl och Lindegren utgick från vissa nyckelord i Martinsons versepos och skapade sedan tre så kallade mimaband. Bland de inspelade ljuden hörs bland annat Hitlers och andra diktatorers röster, skriande människomassor, autentiska hjärtslag, detonationer och spädbarnsgråt. De elektroniska inslagen har alstrats med en sinustongenerator. Det första mimabandets inledning associerar till starten av en väldig motor och efterhand hörs rikoschetter som kan associera till förbiilande asteroider.

Ett av de mest intressanta inslagen är schackspelet i det första mimabandet. Utgångspunkten är ordet ”schack”, hämtat från sång 99 i Aniara. Här har man tagit ett känt parti som spelades i Moskva 1955 mellan en ryss och en amerikan och detta har sedan reproducerats drag för drag; spelets pjäser och brädets 64 rutor kodifierades enligt ett ljudschema. Blomdahl berättar i en intervju att de följde partiet ”minutiöst”. I förlängningen blir detta en kommentar till samtidens kalla krig och terrorbalans.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...