VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2017

Förförerskan Leander

Av Jan Gradvall

Året är 1974. Sverige är fortfarande ett land där underhållningsprogram som På parkett med Lasse Holmqvist kan samla halva nationen framför de tjocka tv-apparaterna.

Upplägget är att en inbjuden gäst i sin tur får välja ut sina önskeartister. Denna kväll är huvudgästen sportkommentatorässet Putte Kock som bjudit in Georg ”Åby” Ericson, förbundskapten för det svenska fotbollslandslaget, Jussi Björlings son Rolf Björling samt, sannerligen inte minst, en viss Zarah Leander.

De fem sitter i varsin vit snurrfåtölj. Zarah Leander är iklädd en glittrande grön klänning som för tankarna till sockrade finska marmeladkulor från Fazer. Hon röker en cigg.

Lasse Holmqvist introducerar, den 67-åriga Zarah Leander nu ska framföra ett av sina paradnummer, Sång om syrsor. Kameran zoomar ut och visar att det finns en pianist någonstans i bakgrunden. Men Zarah Leander reser sig inte ur stolen, hon fimpar inte ens. Med en blick som Norma Desmond i Sunset Boulevard – stjärnan som är oförmögen att vara något annat än stjärna – börjar hon sedan halvsjunga sittandes, hon närmast reciterar Gösta Rybrants geniala text, med cigghanden vilande mot pannan.

Hon är fullständigt briljant i sin utstuderade nonchalans. Magnetisk som en Judy Garland, en Piaf eller en Rihanna. Ingen använde uttrycket ”I don’t give a fuck” 1974, men Zarah Leander visar att det fanns redan då.

Tre år senare sjunger hon Sång om syrsor i tv igen, återigen sittande i en stol, i vad som blev hennes sista stora framträdande. Det är juldagen 1977 och inget ögonblick i svensk TV-historia har varit mer gay. Programmet heter Stjärna mot stjärna. Det leds av den flamboyante Lennart Swahn. Hans gäster är Birgit Nilsson och Zarah Leander iklädda vita svandunsboor. Zarah Leander har färgat upp sitt röda hår till en valborgsmässobrand. Hennes tänder är vitaste möjliga och hon missar inte att visa det.

Lennart Swahn konstaterar att deras karriärer har kostat och frågar ”Var det värt priset?” Det är Zarah Leander som hinner svara snabbast. Med sin patenterat mörka röst utbrister hon ”ja” med bastunga vokaler.

Jag såg de där framträdandena på tv. Mamma jobbade på kassan i Domus och kom hem på fredagskvällarna med antingen revbensspjäll eller grillad kyckling i en väldoftande grillpåse. Samtidigt förberedde vi med att lägga in fryst pommes frites i ugnen.

En annan som troligen såg Zarah Leander på bästa sändningstid på 1970-talet var Johan Kinde i Lustans Lakejer, född samma år som jag, 1963. Lustans Lakejer bildades 1978, skivdebuterade 1980 och kom från Åkersberga, ”en förort där inget tycktes hända och ville bara att livet skulle ha något mer att erbjuda”. I sin första tidningsintervju fällde Johan Kinde det famösa uttalandet att kläderna är viktigare än musiken.

Det etablerade Kultur-Sverige, starkt präglat av proggvågen, hatade Lustans Lakejer. Mikael Wiehe sade att de var ett tecken på att en ny, hemsk och farlig tid var kommen. En skribent på Aftonbladet skrev: ”Låt inte borgarungarna ta över rocken”, fullständigt omedveten om att medlemmarna i Lustans Lakejer var betydligt mer arbetarklass än Mikael Wiehe.

Vad kunde Johan Kinde och hans smokingklädda lakejer göra i det ögonblicket för att provocera ännu mer? De kunde sjunga Zarah Leander, en diva från en annan tid, dessutom anklagad för att vara nazistmedlöpare. Som B-sida till maxisingeln Diamanter är en flickas bästa vän spelade Lustans Lakejer in en ikonisk version av ”Sång om syrsor”.

Texten fick en ny undertext. När Johan Kinde, 17 år, sjöng ”Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist”, handlade det lika mycket om någon som fått nedsatt hörsel av för många punkspelningar i garage och källare.

Inget av det här berättas i Beata Arnborgs Se på mig! En biografi över Zarah Leander, den första svenska biografin över Zarah Leander. Beata Arnborg gör inga populärkulturella paralleller av det slaget. Hon tycks närmast ointresserad av musik. Vad hon istället har skapat är ett mäktigt historiskt dokument över en av de mest motsägelsefulla personerna i modern svensk historia. Boken är lika rigoröst genomarbetad som Arnborgs biografi om Barbro ”Bang” Alving.

Zarah Leander föddes 1907 i Karlstad som Sara Hedberg och dog 1981 i Stockholm. Den mer färgstarka och stjärnglittrade stavningen Zarah var något hon själv hittade på redan i skolbänken. Hon betedde sig som en stjärna långt innan hon var det. Hon tänkte som en stjärna, talade som en stjärna. Beata Arnborg hittar en veckotidningsintervju där Zarah Leander får frågan om hon är intresserad av sport. Zarah Leanders svar: ”Nej.” Veckotidningsreportern ger sig inte utan försöker vidare: ”Men en promenad för att få lite luft?” Zarah Leander: ”Jag avskyr promenader, och när jag vill ha frisk luft öppnar jag fönstret.”

Hur kan det komma sig att det dröjt så länge innan den första svenska biografin om denna unika svenska superstjärna dykt upp?

Jag var ordförande de tre första åren av Swedish Music Hall of Fame, en plats för att ära de största namnen inom populärmusik. Under de årliga jurymöten som jag ledde dök namnet Zarah Leander upp varje gång. Men när det var dags att sammanställa den slutgiltiga listan över det årets invalda: Evert Taube, Monica Zetterlund, Alice Babs, Jussi Björling, Abba, Karl Gerhard, så föll namnet Zarah Leander varje gång bort under slutdiskussionerna.

Vi talade aldrig om varför och behövde aldrig göra det. Det kändes mer angeläget och enklare att välja in namn som inte hade kopplingar till Nazi-Tyskland.

Beata Arnborg nystar upp hela historien om Zarah Leanders kopplingar till Tyskland före och under andra världskriget. Alla argument för och emot. Alla förklaringar, alla bortförklaringar. Zarah Leander, liksom hennes familj, framhöll hela tiden hennes ”politiska ointresse” som en av förklaringarna till att hon tackade ja till anbud från Tyskland. Hon underströk att hon var skådespelerska och sångerska och enbart utfört sitt yrke.

Det sammantagna intrycket av Beata Arnborgs bok blir – trots uppenbara försök till upprättelse – att kopplingarna till och med är värre än ryktet. I bokens efterord beger sig Beata Arnborg till biblioteket i en magnifik villa i en förort till Berlin med adress Am Grossen Wannsee 56-58. Det var denna villa som var platsen för Wannseekonferensen om det nazisterna kallade den slutgiltiga lösningen. Det är i denna villa som dagböckerna till Zarah Leanders kanske största fan, Joseph Goebbels, förvaras.

Villan är nu ett museum för Förintelsen. Beata Arnborg skriver att hon går förbi den Europakarta där antalet judar som ska förintas är utskrivet i tiotusental på respektive land. På Sverige står en förhållandevis låg siffra – 0,8 – det vill säga 8 000 människor. En av dem som avsågs, bland dessa 8 000, skulle ett par decennier senare bli Zarah Leanders svärdotter och mor till två av hennes barnbarn, då Zarah Leanders son gifte in sig i familjen Bonnier.

När volymerna av Goebbels dagböcker rullas fram på biblioteksvagnar börjar Arnborg leta efter namnet Leander. Hon hittar det, många gånger. Nazitidens stora filmprimadonna var så viktig för Goebbels och hans planer att hon i dagböckerna nämns hela 47 gånger.

En annan scen i boken, nämnd bara i förbifarten men svår att skaka av sig, är när Zarah Leanders nära vän Karl Gerhard kommer på besök i hennes våning på Norr Mälarstrand. Detta är före flytten till Tyskland, familjen Leander håller att på att packa. Karl Gerhard ser att Leanders hem är dekorerat med hakkors. I sin bok från 1952 skriver han: ”om på skämt eller allvar vet jag inte, jag var inte på humör att fråga”.

Varför var Joseph Goebbels och Nazi-Tyskland så fixerade vid just svenska Zarah Leander? Utseendemässigt passade hon inte in på någon idealbild, rödhårig, storväxt och allt annat än arisk. Under skolåren blev hon ständigt påmind om sina fötter, stora som om ”de satt på en småländsk beväring”. En klasskamrat till henne konstaterade krasst att Zarah inte var vacker men att hon hade ett bra sminkansikte, samt utstrålning.

En textrad från Madonnas låt Vogue dyker upp i tankarna, när hon sjunger att Rita Hayworth ”gave good face”, så mycket handlar om blick och ansiktsuttryck.

Men Joseph Goebbels visste precis vad han var ute efter med Die Leander. Goebbels studerade noga den amerikanska filmen som börjat nå allt större folkliga framgångar i Europa. De tyska filmerna han började göra fick inte vara för politiska, det skulle vara underhållning först och främst. Filmregissören Erwin Leiser citerades: ”När till och med Hitlerhälsningen saknades i Tredje rikets underhållningsfilmer var det så mycket lättare att inbilla en opolitisk publik att den förtroliga idyllen fortfarande existerade.”

Vad tysk film saknade var en fixstjärna som kunde sjunga. Goebbels vill ha Marlene Dietrich men hon stack till Hollywood 1930 och vägrade att komma tillbaka, trots erbjudande om fritt val av film, regissör och extremt mycket pengar.

Goebbels hade en genomtänkt kvinnosyn. Den tyska idealkvinnan fick inte framstå som förförisk och erotisk. Det var enbart utlandsfödda skådespelerskor som fick spela sådana roller.

Även om nazisterna avskydde homosexuella – och senare avrättade dem – var Goebbels medveten om den dragningskraft som funnits i gay- och transkretsarna i 1920-talets Berlin. En stjärna i Berlin på den tiden var Anita Berber, en nakendansös som var öppet bisexuell, framställde orgasm på scenen och kallade sig själv ”perversitetens prästinna”. Anita Berber dog 1928 av en överdos kokain men röjde vägen för och inspirerade dåtidens tyska stjärnor som Lotte Lenya och just Marlene Dietrich.

När Goebbels upptäckte Zarah Leander insåg han att hittat exakt vad han letade efter: en förförerska med mörk röst och androgyn utstrålning, en superstjärna som gick hem även i gaykretsar.

Genusprofessorn Tiina Rosenberg gav 2009 ut boken Bögarnas Zarah som återkommande citeras i Beata Arnborgs biografi.

Flera överlevande från koncentrationsläger berättar hur både vakter och fångar lyssnade på Zarah Leander. Kring hennes musik kunde de enas. En överlevare beskriver det som att Zarah Leander i sin sång ”frossar i erotiska minnen” och delade med sig av dem som ”en fetisch i en värld av förtvivlan”.

En homosexuell jude, som mirakulöst nog överlevde, berättar hur de i lägret fått lyssna till Zarah Leander-inspelningar som Davon geht die Welt nicht unter och Ich weiss, es wird einmal ein Wunder geschehn.

Som Karl Gerard noterat: Zarah Leanders röst var ”aldrig så sann som då hon skulle tolka sorg och smärta”.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sveriges främsta teaterdynasti av Carina Burman

2) Efter multikulti av Eli Göndör

3) Ekologisk odling av Bo Eriksson

4) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

5) Tryggare stad av Johan Söderström

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...