VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2017

Stockholms försvarare värd ett bättre öde

Av Dick Harrison

I dessa tider, när den historiska biografin har fått ett remarkabelt uppsving efter att på 1970- och 1980-talen ha varit en förkättrad genre, är det inte ovanligt att även individer från medeltidens och 1500-talets historia förunnas analyser i bokform.

Det gäller såväl adelsmän och kungar som drottningar och högadelsdamer, och den senaste i raden är änkan efter Sten Sture d ä, Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), vars liv utsträckte sig nästan parallellt med Gustav Vasas, från mitten av 1490-talet till 1559. Hennes liv och gärning avhandlas i Marie-Louise Flembergs bok Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann.

Dessvärre är boken behäftad åtskilliga problem, vilka allvarligt drar ned helhetsintrycket. Den är påfallande slarvigt skriven, om vi betraktar den som ett stycke medeltids- och renässanshistoriskt hantverk. Flemberg är väl medveten om att flertalet svenska högfrälsesläkter ännu inte använde sig av de släktnamn som senare blev gängse, till exempel Bonde och Gyllenstierna. Inom modern litteratur sätter vi in parenteser för att markera om ett sådant namn inte brukades av berörd person, som i fallet Karl Knutsson (Bonde) och Kettil Karlsson (Vasa). Undantag görs egentligen bara för Gustav Vasa, som inte kallade sig Vasa men vars namn är så inarbetat att vi accepterar det. Flemberg använder emellertid både denna princip och en äldre – där det anakronistiska släktnamnet skrivs ut – huller om buller, utan konsekvens. Till och med huvudpersonen Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) blir felrepresenterad och kallas ideligen Kristina Gyllenstierna. Och värre blir det. Alla som ägnat sig åt epoken vet att namn på -son och -dotter, till exempel Bengtsson och Nilsdotter, bara var signaler om vad fadern (eller, i enstaka fall, modern) hette. Likväl använder Flemberg namnen som nutida efternamn, till exempel ”den 15 maj år 1470 gifte sig Knutsson en tredje gång” (sid 26). Dylika misstag får mig att allvarligt ifrågasätta hennes inläsning på tidsperioden och dess forskningslitteratur.

Men det finns fler och större problem. Ett ryms inom det påstådda genrevalet. Boken saluförs som en biografi om den dådkraftiga riksföreståndargemålen, men det är snudd på falsk marknadsföring. Kristina Nilsdotter fungerar endast som ett narrativt nav, och hon är långt ifrån alltid huvudperson i skildringen. Stora delar av boken är snarast att betrakta som en sammanfattning av svensk och skandinavisk rikshistoria under övergången från senmedeltid till Vasatid, med tonvikt på 1510- och 1520-talen. I denna skildring är Kristina inte sällan anvisad en statistroll, om ens det, medan boken handlar om hennes make Sten Sture d y, kungarna Kristian II och Gustav Vasa och hennes söner Nils och Svante, om unionskrigen och Stockholms blodbad. Här finns föga nytt att hämta för den som redan satt sig in i händelseutvecklingen.

Särskilt stort utrymme ägnas åt Daljunkerns öde. Denne, som med stor sannolikhet var Kristinas son Nils Stensson, deltog i ett misslyckat uppror mot Gustav Vasa och blev senare avrättad i Rostock. Historien om hans identitet och politiska planer har redan utretts av Lars-Olof Larsson och andra historiker, och det enda Flemberg kan lägga till är – för att använda hennes egna ord – ”uttryck för min konspiratoriska fantasi”. Likväl slukar historien om Daljunkern hela 38 sidor. Det skall jämföras med hur mycket Flemberg skriver om det som förlänat Kristina Nilsdotter en permanent plats i svensk historieskrivning, hennes kamp mot Kristian II i egenskap av befälhavare på Stockholms slott år 1520: 6 sidor, inräknat texten om kapitulationsförhandlingarna. Proportionerna borde ha varit de omvända.

Min huvudkritik är dock en annan. Ingen som läser Flembergs bok, utan att ha avsevärda förkunskaper, lär kunna sätta in henne i det sammanhang som ter sig mest fascinerande: hennes agerande i egenskap av kvinna i en manligt dominerad värld. Hur vanligt var det att högättade kvinnor tog upp den döde makens mantel och fortsatte att strida mot fienden? Hur ofta blev kvinnor befälhavare på slott? Ledde de arméer i krig? Vilket inflytande hade de bakom gallerierna vid riksrådsmöten och under avgörande förhandlingar? Bakom dessa frågor finns ett övergripande spörsmål, som skulle kunna göra Kristina Nilsdotter till en nyckelperson inom forskningen: Fanns det en specifik kvinnlig politisk kultur på senmedeltiden, och hur skilde den sig i så fall från den manliga? I vilken utsträckning använde sig Kristina Nilsdotter av nätverk av frälsefolk, kyrkfolk, fogdar och hövitsmän? Vilken betydelse hade jordegendomarna för hennes förmåga att manipulera folk och skapa underlag för politisk verksamhet?

Och så vidare – på dessa punkter hade Flemberg kunnat göra åtskilligt. Så sker emellertid inte. Ta bara en sådan sak som att Sveriges efter Stockholm näst viktigaste fästning, Kalmar slott, också leddes av en kvinna under 1520 års krig. Borgen hölls av änkefru Anna Eriksdotter (Bielke) sedan hennes make Johan Månsson (Natt och Dag) avlidit. Kristina nonchalerar Annas existens fullständigt och låter istället Erik Ryning vara hövitsman på Kalmar slott. Det var han inte. Han residerade på Stegeborg i Östergötland. Flembergs bristande inläsning gör alltså att hon osynliggör vissa av de maktägande kvinnor som de facto existerade i Sverige på Kristina Nilsdotters tid, något som gör det ännu svårare för henne att göra protagonistens historia rättvisa.

Ett annat exempel: Kristina Nilsdotters försvar av Stockholms slott var en upprepning av en ännu större militär bedrift som utfördes knappt två decennier tidigare av en kvinna med samma namn. Kristina, dotter till kurfurst Ernst av Sachsen, var gift med unionskungen Hans och fick på sensommaren 1501 i uppdrag att hålla slottet mot Sten Sture d ä och Svante Nilssons uppror, trots att garnisonen och dess proviantförråd lämnade åtskilligt att önska. Hon härdade ut hela hösten, hela vintern och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på drottningen att kapitulera var stort. Hungersnöd bröt ut och antalet soldater till hennes förfogande blev allt färre. Likväl vägrade hon i det längsta att vika från sin post. Först i maj 1502, när bara ett tiotal krigare stod på benen, resignerade Kristina och sattes omgående i fängsligt förvar; hon släpptes först ett och ett halvt år senare. Faktum är att hon ännu levde när hennes namne försvarade Stockholm 1520. Kristina av Sachsen, som är avbildad i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp i Sankt Knuds kirke i Odense, dog först 1521 och är idag nästan helt bortglömd i Sverige. Medan det åtminstone står en staty av Kristina Nilsdotter vid Stockholms slott finns det varken minnesmärke eller plakett över Kristina av Sachsen. Även i Flembergs bok är hon osynlig.

Listan på mäktiga och inflytelserika kvinnliga aktörer inom 1400- och 1500-talens politik kan göras lång, men Marie-Louise Flemberg hoppar över nästan samtliga. Hon tillför ingenting till forskningen om de historiska roller en drottning eller riksföreståndargemål var satt att fylla.

Finns det då inget gott att säga om boken? Jo, om vi lämnar helheten och söker oss mot detaljerna. De goda intrycken blir starkare ju mer Kristina Nilsdotter tillåts färga framställningen genom sina egna dokument, till exempel bönboken. Jag tvivlar inte på att Flemberg har gjort vad hon kunnat för att vaska fram så många konkreta vittnesbörd om Kristinas verksamhet som möjligt, men det är dessvärre inte mycket. Den trista sanningen är att biografier om den här typen av människor, som levde under den här historiska perioden, svårligen låter sig göras. Bristen på källmaterial lägger ideligen krokben för skribentens ambitioner. Resultatet är att Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann framstår som ett misslyckat experiment. Stockholms försvarare är värd ett bättre öde, men frågan är om källorna någonsin kommer att låta henne komma till sin rätt.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet av Erik Petersson

2) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

3) Så ska slipstenen dras av Mats Wiklund

4) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

5) Från Asar till Ödesgudinnor av Tommy Olofsson

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...