VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Väldet och våldet

Av Carl Rudbeck

Splittring råder ända sedan begynnelsen inom islam, och denna blodiga motsättning gäller ytterst vem som är legitim efterföljare till profeten och vilka befogenheter som medföljer detta ämbete. Carl Rudbeck läser klargörande skrifter om konfliktens långa historia.

Under senare år har det svenska språket berikats med en mängd låneord från arabiskan, ord som tidigare var förbehållna en ganska liten grupp av experter. Jihad, hadj, madrasa, sharia, sunni, shia, imam, ayatolla med mera hör numera till det politiska vardagsspråket. De flesta orden har ganska sinistra övertoner som grymma straff, krig eller mekaniskt Koranrabblande.

Tidigare obskyra medeltida tänkare har blivit närmast kändisar. Som den eminente kännaren av islam Michael Cook har påpekat, så kan man förstå dagens politiska situation i Latinamerika utan att ens hört talas om Thomas av Aquino. men det går inte att förstå den politiska verkligheten i den muslimska världen om man inte känner till den medeltida teologen Ibn Taymiyya.

Den 29 juni 2014 berikades vår vardagskonversation med ytterligare ett ord. För den dagen i stora moskén i Mosul proklamerade Abu Bakr al-Baghdadi ett nytt kalifat. Han lade sig till med namnet Abu Bakr för att anknyta till den första kalifen och han var klädd i svart, den färg som förknippas med abbasiderna, den mest gloriösa bland alla kalifdynastier. Den islamiska staten IS eller Daesh, har svarta fanor för att förstärka banden bakåt.

De blodbad och grymheter som al-Baghdadi har orsakat är fortsättningen på en lång men knappast ärorik tradition. För mer än tusen år sedan skrev den framstående teologen al-Ashari: ”Den största källan till osämja inom umma (ung. den muslimska menigheten) är kalifatet. Aldrig har en religiös princip orsakat så mycket blodsutgjutelse inom islam.”

Osämjan började tidigt och till viss del måste skulden läggas på Profeten själv. När Muhammed dog i Medina 632 lämnade han inga instruktioner för hur han ville se den framtida förvaltningen av sin stat. Hans närmaste följeslagare stod en kort stund rådvilla innan de utsåg profetens gamle vän Abu Bakr till hans arvtagare. Denne styrde i två år och följdes av Umar, Uthman och Ali – dessa fyra brukar kallas de fyra rättrogna kaliferna, tre av dem gick en våldsam död till mötes. Det är dessa fyra som brukar framhållas som de ideala härskarna när dagens islamister vill vrida klockan tillbaka och återskapa ett påstått idealsamhälle.

Ordet ”kalif” översätts vanligen med ”efterföljare”. Redan tidigt började man strida om exakt vad det var man skulle vara efterföljare till. Var han Guds ställföreträdare, så att säga kalif av Guds nåde, ”Guds skugga på jorden”, eller var han bara Profetens efterföljare som hade att efter bästa förmåga, ledd av Koranens ord och traditionerna om profetens göranden och låtanden, administrera det snabbt växande muslimska väldet? De lärde tvistar fortfarande om detta. Det finns mycket som pekar mot att kalifen från början ansågs vara Guds ställföreträdare på jorden; den senare synen på honom som bara en administratör i Muhammeds efterföljd och anda tillkom först efter ett eller annat sekel. Det var teologer, ulama, som förfäktade den tesen för att begränsa kalifens makt och göra sig själva märkvärdigare och mäktigare. Om kalifen blott och bart var en visserligen viktig person, men dock en tjänsteman som skötte statens angelägenheter, kunde ulama själva pretendera på att vara de enda som korrekt kunde uttolka den religiösa lagen och på så sätt reducera kalifens makt till att främst verkställa vad ulama ansåg att sharia krävde.

Stridigheterna kring vem som hade rätt att bli kalif inleddes, som sagt, omedelbart efter Muhammeds död och har fortsatt ända sedan dess med ibland lågintensiva men vanligen högintensiva konflikter. Redan från början frågade man vilka krav man kunde ställa på en sådan efterföljare, vilka uppgifter han hade, om – och i så fall hur – han kunde avsättas. Många menade att kalifen måste tillhöra Profetens stam, quraish, och anknöt därmed till en förislamisk tradition av kungadömen där kronan gick i arv till en familjemedlem som inte nödvändigtvis var den förstfödde sonen. Alltså samma system som än idag praktiseras i länder som Saudiarabien.

I de samhällen där polygami förekom fanns det vanligen gott om söner att välja emellan – att döttrar aldrig kom ifråga behöver väl knappast nämnas. Men det var också ett osvikligt recept för split och blodspillan. Under de mer än tusen år som denna fråga har diskuterats har aldrig någon enighet uppnåtts. Många inflytelserika tänkare har hävdat att vem som helst kan väljas till kalif om han uppfyller kravet på att vara frisk till kropp och själ och kan fullgöra sina viktigaste uppgifter som att tillämpa sharia, föra krig mot de otrogna och vaka över pilgrimernas trygga färd till Mecka. När kalifen uppmanas att stödja jihad är det alltid det heliga kriget som åsyftas, inte det jihad som talar om varje muslims inre kamp för att bli en bättre människa. Den tolkningen har på sistone blivit populär bland västerländska apologeter för islam som något vill mildra islams ibland något brutala framtoning. I de klassiska muslimska skrifterna har tanken på det inre jihad alltid varit sekundär.

Frågan om en kalif lagligen kunde avsättas har varit kontroversiell i islams historia. Om han tappade förståndet eller drabbades av kroppsliga svagheter, kunde man avsätta honom. Men många ledande teologer manade till försiktighet: att avsätta också en usel kalif ledde ofta och lätt till interna stridigheter som var svårare att uthärda än livet under en inkompetent härskare.

Flera kalifer nominerade två söner som tronarvingar som skulle följa på varandra. Nästan alltid slutade ett sådant arrangemang olyckligt, det vill säga: den ena sonen mördade sin bror eller, vilket vanligen var fallet, sin halvbror. Frågor om hur arv bör fördelas delade tidigt islam och gör det än idag. Med så många halvsyskon var stridigheter normen snarare än undantaget.

En tidig åsikt var att Muhammed egentligen ville se sin svärson Ali ibn Abi Talib, som var gift med profetens dotter Fatima, till sin efterföljare och att kalifatet skulle gå i arv, men så blev aldrig fallet. Ali dödades i strid, hans son Hassan drog sig tillbaka från konflikten, medan hans andra son Hussein också stupade i strid om kalifvärdigheten redan år 680. Den första och största konflikten var ett faktum mindre än ett halvsekel efter profetens död. Ali och Hussein blev martyrer. Alis anhängare, shiat Ali, gick sin egen väg och blev vad som senare skulle komma att kallas shiamuslimer, en grupp inom vilken den högsta värdigheten vanligen kallades imam (även om detta är en regel med flera undantag). Irans religiöse revolutionsledare Khomeini var följaktligen imam, inte kalif. Han drev denna utveckling till dess spets när han utvecklade den dogm som säger att den högste rättslärde var den som alltid skulle ha sista ordet i alla tvister. Och gissa vem som var den högste rättslärde!

Fatimiderna, som påstod sig härstamma från Muhammeds dotter Fatima, styrde som kalifer Egypten under ett par hundra år fram till slutet av 1100-talet då de störtades av Saladin, i väst mest känd som den som slutligen besegrade korsfararna. Denna konflikt är, som bekant, allt annat än bilagd i vår tid. Medan man inom shiaislam alltså anser att imam utgör den högsta värdigheten, blev dispyten om vem som skulle kallas kalif med något undantag en stridsfråga uteslutande inom sunniislam.

Det är inte en särskilt djärv gissning att det är ovan nämnde al-Baghadi som har gjort att intresset för kalifer och kalifat har växt runt om i världen. Den som vill orientera sig om detta har numera två alldeles utmärkta böcker att konsultera: The Caliphate av Hugh Kennedy och Le Califat av Nabil Mouline. Som titlarna antyder är ämnet detsamma och böckerna behandlar samma material. Den främsta skillnaden är att Kennedy, som är knuten till University of London, har ett lättare, ibland smått ironiskt handlag, men också en fallenhet att berätta ibland långa anekdoter som kan vara nog så roande men som saknar egentlig relevans. Ibland får man intrycket av att förlaget har bestämt formatet och att författaren sett sig tvingad att berätta historier istället för att analysera. Det är en bok som kännetecknas av en enorm, lätt buren lärdom och en förtrolighet med materialet; Kennedy blir aldrig tung eller prålar med sin lärdom. Mouline, som arbetar vid CNRS i Paris, är mera koncis och analytisk; han avstår från det anekdotiska men kan vara nog så spetsig, nästan bitsk, i sin kritik av aspekter av islams historia.

När Ali och hans familj hade förlorat (och shia har sedan dess blivit något av de stolta förlorarnas och martyrernas religion) blev det dags för den första stora kalifdynastin, umayyaderna, som flyttade den muslimska världens centrum från profetens stad Medina till Damaskus. Det var nu som kalifatet närmast formaliserades och kalifen blev både statens och religionens överhuvud. Den kanske störste bland dem var Abd al-Malik som styrde sitt växande välde mellan 685 och 705. Han byggde magnifika moskéer och försåg dem med inskriptioner som tydligt betonade skillnaden mellan islam och kristendomen. Fram till dess, skriver Mouline, var gränserna mellan de olika monoteistiska religionerna närmast porösa. Det fanns de som i islam inte såg en ny religion, utan bara ytterligare en monoteistisk sekt eller till och med irrlära. Det var inte ens helt klart, fortsätter Mouline, vad den nya religionen skulle heta. Fram till slutet av 600-talet talade man ofta om den nya religionens anhängare som ”de troende” eller som ”utvandrarna”, det vill säga: de som hade följt profeten när han 622 flydde från Mecka till Medina, och om den nya lärans ledare som ”de troendes befälhavare”. Abd al-Malik slog fast att islam var namnet som gällde och att det betydde underkastelse under Gud.

Umayyaderna var den första stora dynastin, men deras välde skulle inte bli särskilt långvarigt. Redan 750 var det dags för nästa dynasti, abbasiderna som framstår som den största och mest berömda. När man talar om kalifen i Bagdad är det en abbasid man tänker på. Det var abbasiderna som grundade staden, som emellertid inte har något gemensamt med den stad som idag bär samma namn. Abbasiderna tar sitt namn efter dynastins grundare Abu Abbas, Profetens farbror som menade att detta släktskap gjorde honom till en legitim pretendent på kalifvärdigheten.

Abbasiderna började med att i möjligaste mån slå ihjäl alla umayyader och lyckades ganska väl i detta blodiga värv, men åtminstone en umayyad lyckades fly och ta sig till den iberiska halvön, al-Andalus, där ett konkurrerande kalifat snart skulle komma att grundas.

Abbasiderna första hundra år blev en av islams allra mest lysande epoker under kalifer som Harun al-Rashid och al-Mamun. Diktare och filosofer samlades vid hovet som målande men kanske något idealiserat beskrivs i sagosamlingen Tusen och en natt. Kalifen ger sig gärna ut på natten tillsammans med sin vän diktaren Abu Nuwas, som trots att han var muslim ofta och vältaligt beskrev vinets välsignelser, och med sin trogne vän Jafar. Men det var en nyckfull härskare som inte tålde någon konkurrens. När Jafar och hans familj barmakiderna blev alltför förmögna och inflytelserika lät kalifen avrätta dem.

Harun begick misstaget att utse två arvingar: bröderna al-Amin och al-Mamun till framtida kalifer. Naturligtvis dröjde det inte länge förrän de låg i luven på varandra. Under ett helt år i början av 800-talet slogs deras anhängare i Bagdad, där civilbefolkningen i vanlig ordning fick betala det högsta priset. Kennedy jämför situationen 812 med läget 1 200 år senare, då olika fraktioner strider om makten. Må det vara mig tillåtet att tillägga att läsningen av arabisk historia ofta blir ganska enformig: man får intrycket av att en beklämmande stor del består av skildringar av hoper av arga unga män som marscherar fram och tillbaka för att ta död på varandra. Den stora skillnaden är att dagens arga unga män har mycket mer effektiva och dödsbringande vapen än vad medeltidens ynglingar hade.

Den muslimska civilisationen nådde en intellektuell höjdpunkt under al-Mamun. Han vann kampen mot sin bror och visade sig under sina 20 år vid makten vara en av de få verkligt intellektuella bland kalifer. Han såg till att man översatte filosofiska och vetenskapliga texter från grekiskan. Av den grekiska litteraturen var man däremot inte intresserad – man ansåg att den egna poesin räckte väl. Många av översättarna var kristna, men det var inte något som tycktes ha legat dem i fatet. al-Mamun inrättade något som kallades ”Vishetens hus” och som vissa har velat framställa som ett slags universitet; Kennedy påstår att det egentligen bara var en stor byggnad där man samlade böcker.

Kalifen ansåg sig inte bara ha den politiska och militära makten, utan också rätt att bestämma i teologiska frågor. Han tog ställning i det kontroversiella spörsmålet om Koranens status. Ingen betvivlade att boken innehöll Guds ord, utan striden gällde om Gud hade skapat den vid en bestämd tidpunkt eller om den hade existerat i all evighet, om den så att säga var lika gammal som Gud. Det senare var den ortodoxa ståndpunkten, medan al-Mamun tog ställning för en skapad Koran. Det var en farlig ståndpunkt eftersom man fruktade att om Koranen var ett tidsbundet dokument så kunde tolkning och text ändras med tiden. Vilka empiriska metoder som kunde komma till användning för att avgöra denna fråga framgår aldrig.

Till mångas förfäran tog sig al-Mamun friheter som ingen annan kalif hade gjort. Han ansåg sig ha rätt att bestämma religionens innehåll ungefär som en medeltida påve, säger Kennedy.

Den muslimska världen sträckte sig vid det här laget från Marocko till Indien. Det visade sig snart vara omöjligt att styra ett sådant välde. Konkurrerande dynastier uppstod litet varstans – fatimider i Egypten, ummayader i vad som idag är Spanien.

Kalifatet i Cordoba har av senare historiker inte helt felaktigt framställt som en blomstrande intellektuell tid då de tre monoteistiska religionerna levde i bästa samförstånd. Visst blomstrade det, men det där med samförståndet är en överdrift. Några av tidens stora diktare och filosofer verkade där, bland annat Ibn Rushd, i Europa känd som Averroës, men hans kommentarer till Aristoteles anklagades för ogudaktighet och brändes på bål. Själv slapp han gå samma öde till mötes, men han tvingades till landsflykt i Marrakech. Judar och kristna tilläts vanligen att utöva sina religioner, men det fick aldrig råda något tvivel om att muslimerna var den grupp som bestämde. I öst uppstod flera mer eller mindre självständiga riken som i bästa fall teoretiskt erkände kalifens överhöghet så länge han inte lade sig i hur de styrde sina territorier.

Kalifatet i Bagdad fick ett brutalt slut 1258 då staden invaderades och ödelades av mongolerna, ledda av Hülegü khan, sonson till Djingis, som fängslade den siste kalifen i Bagdad, Mustasim. Den mongoliske khanen låste in kalifen i dennes skattkammare och befallde honom att äta upp dyrbarheterna. Då Mustasim genmälde att de inte gick att äta, undrade Hülegü varför han inte hade givit dem till de fattiga eller skickat honom magnifika gåvor för att slippa invasionen. Mustasim tvingades då att stanna kvar i sitt gyllene fängelse, där man spärrade in honom, varpå han fick svälta ihjäl omgiven av sina kostbara, jordiska skatter. En annan version säger att Mustasim lades i en säck och trampades till döds av hästar, ett slags hedersbetygelse då en härskares blod inte fick spillas på marken.

Trots att kalifen i Bagdad vid det här laget hade fått en mer symbolisk än realpolitisk betydelse så var detta, som Mona Hassan detaljerat visar i sin lärda Longing for the Lost Caliphate, en händelse som skakade hela den muslimska världen i dess grundvalar. Hur skulle en from muslim kunna leva i en värld utan kalif eftersom det var han som på något vis garanterade islams fortbestånd?

Hassan, som är professor vid Duke University, har läst de arabiska originaltexterna och grävt i arkiv i både öst och väst. Diktare skrev klagosånger över en för alltid svunnen era, det var som om hela den muslimska världens existens stod på spel. Kan sunniimamer fortsätta att predika när Mustasim inte längre finns bland oss? undrade man. Många anslog apokalyptiska tonfall: ”Världen utan en kalif var så ofattbar för många förmoderna muslimer att ödeläggelsen av Bagdad förebådade själva tidens slut. Mona Hassan citerar den store historikern och sociologen Ibn Khaldun, som ett par hundra åt senare skrev: ”Mongolerna och deras härskare Hülegü avancerade mot Bagdad och bemäktigade sig kalifens tron. De dödade Mustasim och utplånade alla spår av islam. Det var som ett tecken på att Timmen hade kommit.” Domens dag stod för dörren.

Efter Bagdads fall tog sig några abbasider till Kairo där de ånyo åtnjöt kalifvärdigheten, men det var under mamluk-sultanernas överinseende. Kalifen i Kairo fanns där huvudsakligen för att ge den verklige härskaren religiös legitimitet. Och så skulle det fortsätta ända fram till 1517, då de osmanska turkarna erövrade Egypten och lade sig till med kalifvärdigheten även om de vanligen kallade sig sultaner. Som sådana såg de sig som den muslimska världens naturliga ledare.

Kalifvärdigheten avskaffades definitivt efter Osmanska rikets nederlag i första världskriget. Den 29 oktober 1923 utropades den nya republiken Turkiet av statsgrundaren Mustafa Kemal Atatürk. Året därpå avskaffades kalifämbetet.

Men som Mona Hassan utförligt visar innebar inte denna nyordning slutet på drömmen om ett kalifat. Det osmanska rikets fall satte också det igång klagovisor som påminner om dem som hördes efter Bagdads förstörelse 700 år tidigare. Man började genast drömma om en ny kalif, och det fanns gott om pretendenter. Kung Fuad av Egypten var intresserad och det var också sharif Hussein av Mecka, men det fanns fler förhoppningsfulla kandidater. Man sammankallade 1926 en kalifatkonferens i Kairo, men den urartade snabbt i småsinta gräl om formalia. De flesta historiker menar att konferensen var ett fullständigt fiasko, även om Mona Hassan lite försiktigt hävdar att den gav upphov till en fortsatt diskussion om den muslimska världens ställning.

Att kalifatet idag har dåligt rykte är inget att förvåna sig över. Abu Bakr al-Baghdadi har fått många att likställa ett kalifat med en barbarisk mördarregim. Men som dessa tre böcker vältaligt visar var kalifatet en regim bland många andra som har tagit sig vitt skilda former genom seklerna och som innehafts av personer som har varit allt ifrån upplysta intellektuella till massmördare. Det som skiljer dem från ordinära kungligheter är den nära kopplingen mellan religiös och sekulär makt. Ofta men långt ifrån alltid förenade kalifen i en person några av de funktioner som i det förmoderna Europa delades mellan påve och kejsare. Själva denna distinktion skulle vara svårbegriplig för en kalif eller för intellektuell muslim för tusen år sedan.

Men verkligheten såg ofta annorlunda ut – en sultan styrde med en kalif som religiöst alibi. Kalifens uppgift var att följa Koranens bud om att främja det goda och motarbeta det onda. Att skilja det sekulära från det religiösa har alltid varit ganska problematiskt för den muslimska politiska filosofin och teologin. Att Patricia Crone kallade sitt standardverk över muslimskt politiskt tänkande för God’s Rule är ingen slump.

Det finns ingen anledning, skriver Kennedy trösterikt, att vara rädd för idén om ett kalifat. Men väl för individer som tolkar det på det våldsamma sätt som al-Baghdadi gör.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inte lika roligt längre av Dan Korn

2) Önsketänkande av Nathan Shachar

3) Konflikten om bilden av Adam Cwejman

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Dags att göra upp av Mats Wiklund

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...