VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Grodor ur munnen

Av Kristoffer Leandoer

När vi för snart tio år sen bodde i Hanoi hälsade min fru, som satte en ära i att lära sig vietnamesiska, varje morgon ambassadens lokalanställda med ett glatt ”Godmorgon!”.

Åtminstone var det vad hon trodde, tills någon upplyste henne om att ordet visserligen var det rätta men betoningen fel och att hon i själva verket kom in med ett klingande ”Bovetegröt!” på läpparna – vietnamesiska är ett av få språk (kinesiska och svenska är två andra) där tonläget är betydelsebärande (tänk: tomten/tomten) och ord byter innebörd med satsmelodin. Vi kände till detta rent intellektuellt, men hade svårt att höra det i dagligt tal och ännu svårare att tillämpa det själva. Därför beställde vi i åratal glatt taxi till dårhuset i tron att vi faktiskt lyckats säga ”Sveriges ambassad” på ett begripligt sätt.

Ändå körde ju taxin varje gång hem oss till slut, på samma sätt som min hustrus vietnamesiska kolleger förstod att hon inte beställde frukost utan bara ville säga hej. Alla som levt i en främmande språkmiljö kan berätta den här sortens historier. Är det inte satsmelodin eller uttalet som spökar i det nya språket, så är det grammatiken eller ordförrådet. Men det är sällan begripligheten som står på spel. Mitt vardagsliv i Minsk 1997–99 präglades av dagliga småsegrar och nederlag, åtskilliga gånger stod jag allt svettigare i vår lokala livsmedelsbutik Gastronom och upprepade med allt högre röst min beställning av en meter mjölk. Till slut kom jag ju ut därifrån med min liter ändå. Konsekvenserna var sällan praktiska, utan sociala – vi fick som vi ville fast vårt språkbruk placerade oss inuti ett gigantiskt parentestecken: människor som inte riktigt var att räkna med. Orden blev våra narrbjällror.

Med andra ord är det inte utan igenkänning och sympati som jag öppnar When in French, New Yorker-skribenten Lauren Collins skildring av sin tillvaro som lingvistisk utböling i Schweiz och Frankrike. Collins träffade sitt livs kärlek, fransmannen Olivier, på neutral mark i London – en engelskspråkig europeisk stad som var hennes hemmaplan i språkligt hänseende, hans geografiskt och socialt. Så småningom fick Olivier tjänst i Genève, och efter ett års långpendlande flyttade hon efter. Plötsligt var balansen i förhållandet upphävd, i Genève befann sig Lauren i totalt underläge, beroende av mannen för de enklaste praktiska sysslor. Utan att förstå ett ord släpper hon som nyinflyttad i Genève in sotaren när det är dags för årlig skorstensinspektion, och pantomimen som följer känner jag igen från liknande situationer i Hanoi och Minsk.

Utan språk förvandlas vardagen till en enda följd av förödmjukelser i smärre valörer, även när man lever ett lyxvadderat liv som medföljande till en utlandsstationerad, en expat (expats är, enligt Collins definition, immigranter som förtär alkohol till lunchen); man är hänvisad till att kompensera och acceptera: ”I overpaid and underasked”, sammanfattar hon, vilket ganska ofta även var min metod i Vietnam: låtsas förstå, le och betala de extrasummor som kanske helt enkelt är en sorts informell skatt på bristande uttrycksförmåga.

Men Collins har en ny familj att ta hänsyn till. När hon rådbråkar sin skolfranska i ett tackbrev till svärmodern och högtidligt förklarar att hon just har nedkommit med en kaffemaskin anser hon gränsen passerad, identitetsförlusten är för plågsam. På sitt nya språk är hon bara ett skämt, medan hon på modersmålet är en kompetent och ansedd skribent – bildad, rolig och smart. Oförmågan att uttrycka sig tvingar fram en social passivitet som egentligen är henne djupt främmande. Lauren Collins bestämmer sig för att återerövra sig själv och sätter sig på skolbänken.

Återerövra sig själv eller bli en annan? Det är en central fråga i When in French: Blir man en annan när man talar ett annat språk? Eller rekonstruerar man sin gamla invanda person med nya byggstenar? Talar alla människor i grunden samma språk, bara med olika ord (vilket Noam Chomsky menar), eller är språken oöversättliga uttryck för unika livssfärer, vilket gör att vi tänker olika på olika språk (Sapir-Whorf-hypotesen)? Är rätoromanska, vietnamesiska och mixtec bara skilda översättningar av änglarnas tungomål? (Mot genuint tungomålstalande anför för övrigt Collins att man har uppmätt lägre aktivitet i frontalloben och hjärnans språkcentrum hos människor som talar i tungor.) Om Babels torn gick att återuppbygga, skulle vi förstå varandra då? Massor av försök har gjorts – esperanto, volapük – och Collins berättar om skådespelaren William Shatner, som år 1966 hade huvudrollen i en film på esperanto, Incubus, och som häcklades högljutt av de få som såg den med den för ett påhittat språk absurda motiveringen att ”uttalet var fel”. Shatner fick sin revansch när han några år senare i rollen som kapten Kirk i Startrek fick lära en hel värld hur klingon bör talas.

Collins radar upp mängder av liknande roliga anekdoter och talande exempel, men jag blir aldrig riktigt säker på exakt vad dessa talande exempel vill säga, hon nöjer sig egentligen med att förse sin läsare med en mängd goda anekdoter att hala fram när det blir besvärande tyst vid middagsbordet: visste ni att …? Ja, visste ni att de cirka tusen människor som talar guugu yimithirr i en oländig del av Australien tycks ha en inbyggd kompass, vilket har fascinerat lingvister eftersom guugu yimithirr inte uttrycker befintlighet med fasta ord som höger och vänster, utan i förhållande till väderstrecken? Står jag bredvid ett hus och vill berätta var det finns på guugu yimithirr, så måste jag alltså först veta var norr och söder finns för att överhuvudtaget kunna säga om huset är framför eller bakom mig, till höger eller till vänster. Vad kom då först, hönan eller ägget? Grammatiken eller den inre GPS:n? Inte vet jag, men för mig är det uppenbart att ett sådant språk bygger på en tillvaro där man dels oftast vet i stort sett var man befinner sig, dels sällan måste förklara saker och ting för främlingar, särskilt då inte främlingar som talar ett annat språk. Guugu yimithirr är ett språk för folk som håller sig med varandra, på ungefär samma plats, i generation efter generation – inte ett språk för den nya folkvandringstidens värld av emigranter och flyktingar med akuta behov av snabbast och enklast möjliga förståelse.

Det finns mellan 6 000 och 7 000 språk i världen. Fyra av dessa är officiella språk i Schweiz. Man kan säga att Lauren Collins hade tur som hade franska på schemat. För en engelskspråkig är franska ett av de lättaste språken att lära sig – tack vare normandernas invasion år 1066 har den engelskspråkige ungefär 15 000 franska ord tillgodo redan från början. Rätoromanska, som talas av en halv procent av landets befolkning, hade varit betydligt trassligare. Om vi likställer svårighet och komplikation, vilket Collins gör väl obekymrat (svårigheterna med att lära sig vietnamesiska har ganska litet med dess grammatiska komplikationsgrad att göra), så finns det en omvänd proportionalitet mellan storleken och svårighetsgraden: ju fler människor som talar ett språk, desto lättare är det att lära sig. Massanvändning slipar ner och förenklar grammatiska former och betonar det regelbundna. Enligt en studie baserad på jämförelser mellan 1 694 av världens tungomål är följaktligen hindi världens lättaste, medan det svåraste är chalcatongo mixtec, ett tonalt språk (precis som svenska och vietnamesiska) som talas av 6 000 människor i den mexikanska delstaten Oaxaca.

De svåraste språken är alla geografiskt avgränsade, de talas av en homogen grupp som i sekler kunnat odla sin lingvistiska konstighet i lugn och ro i skydd av sin otillgänglighet. De lättaste språken är de som är mångas andraspråk: inget förenklar ett språk lika brutalt som att vara lingua franca, det främmande språket som alla har gemensamt, det vet jag efter att ha levt i internationella miljöer och talat en minsta-gemensamma-nämnare-engelska utan större likheter med Shakespeares och Miltons arbetsredskap. Här missar Collins åter den uppenbara slutsatsen att språket speglar graden av hemmahörighet: en otrygg värld innebär få ägodelar och liten packning. Detsamma gäller språket: i en värld av främlingar håller vi oss till enkla begrepp och undviker missförstånd i görligaste mån. Utanför kretsen av medföljande expats i Genève (eller Hanoi) handlar språk i allra högsta grad om utsatthet och hur man reducerar den.

Oavsett hur det går i skolbänken tillhör Lauren Collins och hennes klasskamrater vinnarna. Inte för inte kallas hennes hemland USA för ”språkens kyrkogård” av lingvister: efter några generationer dör hemspråken ut. Endast 18 procent av amerikanska skolbarn lär sig främmande språk (och då använder jag ”lär sig” enbart i betydelsen ”blir undervisade i”). Vi som har sett Homeland och imponerats av de amerikanska kunskaperna i arabiska, bör ha klart för oss att det är en högst fiktiv bild: av 1 000 anställda vid den amerikanska ambassaden i Bagdad år 2006 var det endast sex personer som talade arabiska flytande. Bristande kunskaper i andras språk är ett tecken på makt, precis som de långa naglar som visade att mandarinerna inte behövde använda sina egna händer.

Vi svenskar tillhör också världens vinnare, men bara några generationer tillbaka utvandrade ungefär en och en halv miljon svenskar. Collins är bra på att väcka sympati för sitt dilemma och utvinna roliga poänger, men under läsningens gång känner jag en sakta växande panik över hennes fundamentala oförmåga att sätta in sig själv och sin temporära identitetsförlust i ett större sammanhang, att använda den till att öka förståelsen för den existentiella situationen för de miljoner flyktingar vilkas identitetsförlust just nu får konsekvenser för oss alla. Det är en erfarenhet som man inte ska behöva göra själv för att inse hur plågsam den är. Allas vår överlevnad hänger på att vi lär oss att utvinna fördelarna ur den processen istället för att sitta och svartsjukt värna om våra nedärvda stenskärvor från det fallna Babels torn.

Men det får man läsa om någon annanstans, och i väntan på den boken får man nöja sig med Collins talande iakttagelser, till exempel om svenskan. Jo, för ärans och hjältarnas språk dyker också upp i hennes framställning, och då med exempel på ett oöversättbart men målande och omedelbart användbart uttryck. Nej, Collins exempel är inte ”lagom”. Det är inte ens ”smörgåsbord” eller ”ombudsman”. Den unikt svenska glosa hon anser värd att ge internationell spridning är ”knullrufs”, förklarad som ”Swedish for postsex hair”. Det är en fullt tillfredsställande definition, men jag är inte helt säker på att den kräver hela det följe av lingvister som Collins uppbådar i eftertexten.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...