VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Efter multikulti

Av Eli Göndör

Det är svårt att peka ut när och var idén om den multikulturella politiken föddes. Däremot är det möjligt att dra slutsatsen att identitetspolitiken, i bemärkelsen att medborgare ges rättigheter på grund av etnisk eller kulturell bakgrund, är en följd av multikulturella politiska åtgärder.

Kenan Malek diskuterar fenomenet i sin bok Från fatwa till jihad (2009). Där beskriver han hur hans vänner på 70- och 80-talet i England gick från att vara politiskt aktiva inom vänstern till att samlas kring olika religiösa eller etniska grupptillhörigheter. Plötsligt var de muslimer istället för ”vänster” eftersom etnisk eller religiös grupptillhörighet blev det enda som politiker relaterade till. Allmänna behov eller fattigdom blev mindre viktigt än omständigheter relaterade till religiösa eller etniska grupper. En annan sida av problemet blev, enligt Malek, att motsättningar mellan grupper ökade som ett resultat av den nya politiken. Framförallt berodde det på att varje grupp behövde anklaga någon annan för sin egen utsatthet eftersom utsattheten som grupp i sig kunde innebära fördelar.

Sakta men säkert har förespråkare för en multikulturell politik tvingats backa. Insikten om att multikulturell politik så som den utövats i många europeiska städer leder till spänningar och konflikter mellan olika grupper, har blivit allt svårare att avvisa. Men frågan är vad som kommer istället. Det flesta stora städerna i Europa är pluralistiska vad gäller religion, kultur och etnicitet på ett alltmer påtagligt sätt. Ur flera perspektiv innebär det förutsättningar för nya konfliktytor i människors vardag. De nya EU-direktiven om religiösa symboler på arbetsplatser är ett av uttrycken för hur de nya skiljelinjerna ser ut. Återkommande debatter om muslimska kvinnors huvudduk sker på en rad olika fronter som oftast leder till en förenklad argumentation. Ja eller nej, för eller emot. Samtidigt kräver en del minoriteter någon form av kompensation för kolonialismens historia av Europas majoritetsbefolkning. Vanligtvis handlar det om att acceptera olika röster eller perspektiv eller att helt enkelt ge utrymme för variationer i historieskrivningen. Listan på spänningar och motsättningar som på något vis måste hanteras kan göras nästa hur lång som helst. För politiker är det naturligtvis en utmaning.

Vad politiker gör för att hantera utmaningarna är dock inte alltid lätt att veta. För att ta reda på det har Maria Schiller, doktor i social- och kulturantropologi, följt arbetet i tre av Europas kanske mest multikulturella städer. Resultatet presenterar hon i boken European Cities. De tre utvalda städerna är Amsterdam, Antwerpen och Leeds, och dessa är utvalda av två huvudorsaker. För det första är de, enligt Schiller, städer som officiellt utger sig för att vara pluralistiska och stå för en mångfaldspolitik. För det andra är det städer som av olika anledningar har valt att ändra sitt uttalade mål och använda begreppet mångfald istället för multikultur. Förändringen ska ha skett under 1990- talet och början på 2000-talet.

I Leeds var det de kravaller som följde på polisingripandet i ett bangladeshiskt område som bidrog till att omvärdera synen på det multikulturella samhället och hitta ett nytt begrepp som skulle definiera stadens demografiska sammansättning. I Antwerpen skedde detta som ett resultat av att det främlingsfientliga partiet Vlaams Blok fick 33 procents stöd i staden i samband med val. Morden på Pim Fortuyn 2002 och Theo van Gogh 2004 utlöste demonstrationer och spänningar som ledde till att den multikulturella politiken blev alltmer ifrågasatt i Holland, vilket tvingade även politiker i Amsterdam att tänka om.

Mångfalden är för dessa städer ett faktum att förhålla sig till. Samtidigt ansågs det nödvändigt att förändra budskapet, eftersom den multikulturella politiken bevisligen skapat oönskade motsättningar.

För att bättre förstå hur dessa städer arbetar aktivt för att implementera en officiell mångfaldspolitik istället för en multikulturell politik och hur det har förändrat budskapet, har Schiller följt så kallade mångfaldshandläggare i de tre olika städerna och gjort djupintervjuer.

Tron på att vissa människor med en viss etnicitet skulle vara bättre som mångfaldshandläggare än andra är en av de aspekter som Schiller fångar upp. Hon ser två huvudproblem med rekryteringar efter etnicitet. Det ena är att vissa anställda brister i kompetens. Just dessa känner dock en stor tillfredsställelse över att ha fått möjligheten att förändra staden till vad de anser vara något bättre. I brist på mer övergripande kunskaper engagerar de sig i huvudsak i sin egen grupp med argument som går ut på att just den skulle vara mer diskriminerad än andra. I vissa fall leder det helt enkelt till att mångfalden försvinner och att sysslandet med en enstaka grupps problem blir definitionen på ett mångfaldsarbete. Schiller tar upp ett fall från Antwerpen där det visade sig att en kvinna från Marocko har anställts som mångfaldshandläggare för att hennes marockanska bakgrund ansågs göra stadsförvaltningen mer autentisk.

Enligt Schiller leder uppfattningen om betydelsen av just autenticitet till att handläggare känner en press på sig att vara just autentiska för att svara mot de önskemål om mångfald som de olika städerna kommunicerar. Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig konsekvenser i form av exotifiering vad gäller klädsel, smycken eller annat som kan anses vara autentiskt. Framförallt finns det en uppenbar risk för att en autenticitet som motsvarar andras förväntningar premieras på bekostnad av det som faktiskt kan anses vara autentiskt på riktigt.

Det skulle naturligtvis vara intressant att få veta hur den tänkte som ansåg att just någon med marockanskt ursprung skulle åstadkomma bättre eller tydligare autenticitet. Men vad det visar är bland annat att en del städer ser just mångfalden som ett uttryck för något autentiskt. Motreaktionerna på ett sådant förhållningssätt är förutsägbara. Samtidigt är det ett faktum att demografin i Europas storstäder ser helt annorlunda ut idag än för 50 år sedan.

Bland de problem och motsägelser som Schiller lyfter fram framträder trots allt en genomtänkt strategi. Hon menar att man har betraktat multikultur som ett begrepp kopplat till just etnicitet eller religion. Resultatet har blivit konflikter mellan olika grupper som har upptäckt att vägen till framgång och/eller uppmärksamhet går via just etniska särdrag som religion, hudfärg eller kulturellt arv. Den begreppsliga förskjutningen från mångkultur till mångfald har lett till att även andra grupper inkluderas. Det kan gälla allt från olika sexuella preferenser till varierande funktionshinder. Mångfald anses helt enkelt stå för något mer inkluderande än det multikulturella. Samtidigt ställs mångfalden upp som ett faktum. Vilka nya grupper och undergrupper som kommer att träda fram med ambitionen att få bli en synlig del av denna mångfald, är naturligtvis svårt att veta. Men incitamentet för att hitta på en unik gemenskap finns redan på plats.

Mångfalden presenteras också i alla tre städer som en tillgång, som en förutsättning för möjligheter och slutligen även som en ekonomisk tillgång för affärsutveckling. I praktiken visar Schillers studie dock hur vanligt det ändå blir att mångfaldsprojekt landar i specifika insatser. Det kan handla om turkiska kvinnor som behöver speciella utbildningar för att kunna ta sig fram i livet. Andra projekt i Amsterdam har handlat om att hjälpa muslimska ungdomar som lever utanför samhället för att förhindra radikalisering. I de flesta fallen är resultatet av dessa insatser att handläggarna på grund av sin religiösa identitet eller etnicitet anknyter till specifika problem och därmed förlorar blicken för just mångfalden.

Mötet mellan olika kulturer som innebär att var och en vill ha sin status och sina behov tillgodosedda är inte en lätt ekvation att lösa i ett Europa som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Varje grupp som beklagar sig kan naturligtvis ses som ett misslyckande. Det är inte säkert att strategin som innebär ett byte från multikulturellt till mångfald är lösningen. Däremot är det naturligtvis viktigt att forskningen försöker förstå vad det är som händer för att på så sätt ge underlag för förbättringar. Återigen tydliggörs hur mycket energi Europa satsar för att försöka lära sig vad som bör göras. Av detta kan naturligtvis också Sverige lära något.

Schillers bok är lika viktig och intressant som den är dålig. Det akademiska språket är förödande tråkigt. Akademiska upprepningar och presentationer kommer lika tätt som dropparna i ett monsunregn. Tyvärr kommer alltför få att orka läsa den, vilket är synd eftersom den förmedlar så många intressanta observationer som är av stor betydelse för dem som utformar integrationspolitik eller varierande mångfaldsstrategier. Att ingen kunde förbarma sig över denna ambitiösa, kreativa forskare och hjälpa henne att göra sig tillgänglig, är för mig en gåta.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tryggare stad av Johan Söderström

2) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

3) Uppfriskande angrepp av Josefin Holmström

4) Ekologisk odling av Bo Eriksson

5) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...