VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Fula trick

Av Karin Henriksson

Elvis träffar Nixon! Märket med fotot från detta smått bisarra möte mellan rockkungen och presidenten säljer alltid bäst, vittnar försäljare av antika politiska ”campaign buttons” som jag stött på under konservativa sammankomster.

Om valutgången 2016 blivit en annan, skulle ett annat möte definitivt ha glömts bort. I mars 1989 frotterade sig en ung Donald Trump med den avsatte presidenten Richard Nixon på en välgörenhetstillställning i Texas. De satt bredvid varandra vid honnörsbordet på galamiddagen och sedan fick Nixon lift tillbaka till New York med Trumps flygplan.

Kanske hade Trump, som värdesätter vänskapsbevis, med sig brevet som Nixon hade skickat till honom ett par år tidigare. I det skriver Nixon att ”fru Nixon” berättat att Trump gjort en strålande insats i ett tv-program. Han tillade: ”Som ni kan tänka er är hon expert på politik och hon tippar att ni blir en vinnare den dag ni bestämmer er för att ställa upp i val!”

John A Farrell nämner inte detta brev, som nu hänger på väggen i Ovala rummet i sin Richard Nixon. The Life. Det är inte så konstigt, eftersom förlagets avsikt var att ha en gedigen skildring av den 37:e presidentens liv klar till 50-årsdagen av Nixons seger 1968. Varken förläggaren eller Farrell själv kunde ha förutsett att en så udda kandidat som Trump faktiskt skulle vinna den republikanska utslagningsrundan, än mindre att Trump dessutom till slut skulle flytta in i Vita huset. Men med facit i hand går det att hitta åtskilliga likheter mellan de bägge. Viktigast är att de appellerade till en medelklass som kände sig förbisedd, att de tog avstånd från renläriga konservativa krav på att svälta välfärdsstaten – och så hatet mot pressen och misstänksamheten mot underrättelsetjänsterna.

Nixon ingick dock i det politiska etablissemanget med imponerande kännedom om det politiska spelet i Washington efter att ha varit kongressman, senator och vicepresident i åtta år. Han hade rest över hela världen och framträdde aldrig utan att ha förberett sig minutiöst. Något som inte kan sägas om Donald Trump.

Alla som är det minsta intresserade av amerikansk politik känner förmodligen till några inslag i Nixons liv: debatten 1960 mot den karismatiske John F Kennedy, utvidgningen av Vietnamkriget, parhästen Henry Kissinger, inbrottet i Watergate, grävreporterteamet Woodward–Bernstein… Till de många styrkorna i Farrells fullödiga biografi (notapparaten upptar mer än 120 sidor) hör att han visar hur Nixon aktivt deltog i många av 1900-talets ödesdramer.

Richard Nixon föddes 1913 i Whittier i södra Kalifornien. Pappan, Frank, var en argsint, aggressiv och ganska misslyckad figur. Mamman, Hannah, född Milhous, kom från en kväkarsläkt som aldrig riktigt accepterade Frank. Av de fem sönerna avled en i barndomen och en i tuberkulos i 20-årsåldern. Dödsfallen och stämningen i det kärva föräldrahemmet bidrog till Richards blyghet, osäkerhet och tillknäppthet.

Dick, som han kallades av de flesta, var mycket duktig i skolan, dessutom musikalisk. Familjen hade inte råd med mer än det lokala colleget under 1930-talsdepressionen, och Dicks räddning blev ett stipendium till förnämliga Duke University i North Carolina. Efter avlagd juristexamen ratades han av de fina advokatfirmorna i New York, där man hellre anställde söner till vänner eller partner. Och det var då Nixons förakt mot privilegierade eliter grundlades.

Han återvände hem, till en liten advokatbyrå i Whittier. Han uppvaktade envist blonda vackra Pat, också med en fattig bakgrund, som till sist gav efter och sa ja. Under andra världskriget jobbade Nixon ett tag på en myndighet i Washington, men han ville ut i fält. Efter officersutbildningen utposterades han på öar i Stillahavsområdet där striderna mot Japan utkämpades.

När han väl var tillbaka i Kalifornien väntade en öppning. Några uppbackare hade fått upp ögonen för honom som en tänkbar motkandidat till den sittande demokratiske kongressmannen Jerry Voorhis. Själv frestades han av en politisk karriär. Det var dags att städa ut efter New Deal, tyckte Nixon, som framställde sig som en representant för en ny, ung generation med nya visioner efter de långa krigsåren.

I kampanjen visade Nixon prov på en villighet att tänja på anständigheten med fula trick. Voorhis tog emot pengar från suspekt håll, antydde Nixon med stor framgång. Och i senatsvalet några år senare utmålade han och hans slipade sidekickmotståndaren Helen Gahagan Douglas som en”pink lady” som var villig att sälja ut Amerika. I kongressen blev Nixon snabbt känd som en ung, ambitiös framtidsman. Han belönades med några åtråvärda utskottsposter och skrev till och med under på ett förslag till allmän sjukvård.

Richard Nixon lät sig villigt dras in i jakten på kommunistsympatisörer som ledamot i HUAC, House Un-American Activities Committee. Hans ihärdighet märktes mest i en av dåtidens mest gastkramande historier, som inbegrep namnen Alger Hiss och Whittaker Chambers. Nixon bidrog i högsta grad till att Hiss avslöjades som sovjetisk spion, något dennes vänner från samma liberala miljöer inte kunde tro. För Nixon bevisade det bara hur man höll ihop i dessa bortskämda kretsar, där även kongresskollegan Kennedy ingick.

”I’m not a quitter”, tillhör Nixons mest bevingade uttalanden. Han tog till det i ett försvarstal efter att han hade anklagats för att ta pengar ur en handkassa för eget bruk. Det enda oegentliga han gjort, sa han vidare, var att ta emot en liten valp som döttrarna döpte till Checkers. Han räddade på det viset sin plats på valsedeln som Dwight D Eisenhowers vicepresident. Deras förhållande var inte särskilt varmt och den äldre Ike fällde en gång det hjärtlösa uttalandet att han kanske kunde komma på något gott att säga om Nixon ifall han fick en veckas betänketid.

Till en början var Nixon och Kennedy vänner. De pratade utrikespolitik när de delade kupé i sovvagnen tillbaka till Washington, och makarna Nixon var bjudna till Kennedys bröllop med Jacqueline Bouvier. Farrells beskrivning av valstriden 1960 är mycket utförlig, med JFK:s klockrena omdöme: ”Nixon måste alltid tänka på vem han är. Det frestar på. Jag behöver bara vara mig själv.” Vänskapen – ja, den tog slut efter Nixons knappa förlust, och Kennedy blir sedan slagpåse varje gång Nixon får ett utbrott mot stiliga rikemanssöner i olika gräddfiler.

Den enda verkliga nyheten i boken är bekräftandet av att Nixon ingrep i Lyndon B Johnsons fredsmäklande 1968. Nixon utnyttjade hemliga kanaler till den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu för att mana honom att avvakta till efter valet. Detta kan ha stridit mot den så kallade Loganlagen, som förbjuder privatpersoner från att ha kontakter med utländska regeringar om saker som rör amerikanska intressen (misstankar som nu riktas mot diverse Trumprådgivare). Men oavsett hur det var med den saken, menar Farrell att Nixons intrigerande i denna sak var ”den mest avskyvärda” handlingen under alla hans år i politiken. Kriget kunde, kanske, ha tagit slut 1968 och inte dragit ut på tiden i flera år till.

Utöver den ganska raka kronologiska dispositionen väver Farrell in en röd tråd om striden i Nixons själ mellan Franks snarstuckna ilska och Hannahs pacifistiska religion. I Nixons värsta Tricky Dick-stunder segrade Frank; i Nixons inledningsvis färgblinda inställning till USA:s svarta befolkning och i flera storpolitiska initiativ segrade Hannah. Martin Luther King jr var belåten med det stöd han tyckte sig få från Nixon i medborgarrättsrörelsen. Återigen Hannah, alltså. Men om King hade hört vad Nixon sa om de svarta i enrum eller tvingats uppleva den alltmer förfinade rasistflörtande republikanska ”sydstatsstrategin” i kommande val, skulle han troligen dra slutsatsen att Frank tog överhanden för det mesta.

Porträttet av människan Richard Nixon är beklämmande. Han super och knaprar piller, omväxlande ”uppers” och ”downers”. Han ältar ibland inbillade oförrätter. Han flyr undan problem genom att isolera sig med några få manliga bekanta. Och hans paranoida drag får honom att installera inspelningsutrustning i Vita huset. Att andra presidenter också hade gjort det är ovidkommande med tanke på vad som komma skulle. En ny bok med utdrag ur de 3 700 timmarna på band publicerades nyligen, för övrigt. Där, liksom hos Farrell, uppträder utrikesministern Henry Kissinger som en papegoja, ständigt beredd att jamsa med.

Fastän Nixon hade så många talanger och höstade in så många triumfer förmådde han aldrig glädja sig åt dem särskilt länge. För 68-generationen som skanderade ”USA ut ur Vietnam” kan det vara värt att notera att Nixons valseger 1972 var rekordstor både i antal delstater och i antal röster. Farrell har ansträngt sig för att ge en objektiv bild av Nixon, men hans överslätande förklaring om Watergate som en fortsättning av åratals maktfullkomliga övergrepp är inte helt övertygande. Farrell skriver att Nixons misstag bestod i att ta in de typer som utför de här så kallade black bag-operationerna i staben i Vita huset, där de lämnade spår som gjorde det omöjligt att förneka det skedda.

På många sätt fortsatte Nixon på en inrikespolitisk linje som vore omöjlig för en republikan idag, med till exempel inrättandet av miljövårdsverket EPA, arbetarskyddsmyndigheten OSHA och bestämmelsen Title IX mot könsdiskriminering i skolor (med följden att flickors idrottande främjades). Det var i utrikespolitiken som Nixon trodde sig kunna bidra mest – utöver nedrustningsförhandlingar med Sovjetunionen är öppnandet till Kina den verkliga triumfen. Mao själv sa att endast kommunistätaren Nixon, ”inte vänster- eller centermänniskorna kan lösa de problem som står framför oss”.

Som läsare lider man med Pat Nixon. Hon kampanjade tillsammans med maken och hjälpte till på alla sätt hon kunde. Men senare stänger Nixon ute hustrun helt och förödmjukelserna som han klagar över drabbade naturligtvis även henne. Karikatyrtecknaren Herblock i Washington Post gisslade Nixon konstant och han mindes: ”Det är inte så roligt att stiga upp om morgnarna och få syn på en Herblockteckning av dig där du klättrar upp ur en kloak.”

Farrell nämner i tackorden att han skvallrat om Nixon och Lyndon B Johnson över en måltid tillsammans med Robert Caro, som ägnat flera årtionden åt att dokumentera Johnsons värv i sin biografi i många avsnitt. Det har gått fem år sedan den fjärde volymen publicerades och det är ännu oklart när den femte och sista kommer. Farrells framställning är besläktad med Caros och många andra amerikanska biografiförfattares. Smidigt flöde, bitvis spännande, detaljrikt utan att bli träigt, koncisa sammanfattningar av världsläget, ett urval av träffsäkra citat, som Nixons cyniska uttalande om valfusk ”Ärligt, ja, så länge det är du som vinner”, konsekvens i tonfallet.

Det sistnämnda gäller, förutom på några få ställen, som i kapitlet ”Nixons krig” om bombningarna mot Kambodja, som senare ingick i den planerade riksrättsprocessen. Där använder Farrell genomgående ”galningen”, inte som annars Dick, Dick Nixon eller Richard Nixon. Bland övriga bevingade uttalanden återfinns förstås ”I’m not a crook” och ”När presidenten gör något betyder det att det inte är illegalt”. Nixon, som är den ende president som har tvingats att avgå, medgav motvilligt mer eller mindre indirekt mot slutet av sitt liv att han hade del i mörkläggningen, som ju, som bekant, är allvarligare än själva brottet.

Farrell arbetade med manuskriptet i sex år och det kanske inte räckte för att undvika något småfel, till exempel att beskedet om Kissingers och Le Duc Thos kontroversiella fredspris kom från Sverige, inte Norge.

Baksmällan efter Tricky Dick och Watergate ledde till omfattande förändringar i amerikansk politik. Men det är en annan historia.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...