VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Mitt i naturen

Av Bengt E Y Svensson

Upplysningstiden – i grova drag 1700-talet, med en kulmen under dess andra hälft – gäller för en förnuftets triumf över olika mytiska och magiska föreställningar.

Den står också för en mognadstid för den vetenskap och den vetenskapliga metod som hade utvecklats under den vetenskapliga revolutionen, den som hade börjat något sekel eller två dessförinnan. Perioden har belysts ur många olika synvinklar och många åsikter har förts fram om vad som var det väsentliga i det som försiggick under denna modernitetens genombrottstid.

I sin nya bok ger den australiske idé- och vetenskapshistorikern Stephen Gaukroger en delvis ny syn på bakgrunden till vad som skedde, hur det skedde och varför. Gaukroger är en oerhört produktiv forskare med god utblick över Västerlandets tankevärld. Det har bland annat resulterat i flera arbeten om Descartes och Newton. I ett ytterst ambitiöst projekt, från början tänkt att sträcka sig över sex band, har han gett sig i kast med att beskriva hur den västerländska vetenskapen har utvecklats från medeltiden till idag. Hans nya bok är den tredje i den serien.

Framförallt ligger Gaukrogers fokus på vilken ställning vetenskapen har haft i den samtida kulturen. Han vill förstå vetenskapen som kulturyttring. Hur har den fått – och kunnat bibehålla – en ställning där den bidragit till att skapa den västerländska kulturen? Hur har vetenskapen kunnat förbli en väsentlig och relevant del i denna kultur?

I det lätt anakronistiska begreppet ”vetenskap” lägger Gaukroger framförallt undersökningar av naturen – engelskans ”science”, det som i sitt historiska sammanhang rätteligen borde kallas ”naturfilosofi” – men också många av de samhälleliga och människocentrerade discipliner som successivt har växt fram, allt från ekonomi och historia till psykologi och sociologi. Han fäster också stor vikt vid att förstå hur man över tiden har ställt sig till olika sätt att inhämta kunskap, från en stark betoning på förnuftets makt till ett mer empiriskt angreppssätt där sinnesintryck och även känslor spelar en stor roll.

I de tidigare volymerna, som täcker tiden fram till 1700-talets mitt, konstaterar Gaukroger att vetenskapen har kunnat behålla sin ställning som en väsentlig del i kulturen därför att den har levererat. Den har behandlat för människan grundläggande frågor, från inlemmandet av den aristoteliska filosofin i den kristna världsuppfattning under medeltiden till betoningen av hur undersökningar av naturen i dess olika former kan ge människan förståelse för Gud och skapelsen. Mycket översiktligt kännetecknas utvecklingen från medeltiden fram till ungefär början av 1700-talet av att man gick från att ha en bok, Bibeln, som grund för vetskapen om Guds gärningar, till att få två böcker, Bibeln och ”Naturens bok”, som båda gav kunskap om Gud. Det kulminerade i den framgångsrika symbios mellan naturfilosofin – inte minst fysiken – och kristendomen som de stora världssystemen åstadkom under 1600-talet och in på 1700-talet. Exempel är det cartesianska systemet, senare också det som Newton och framförallt hans efterföljare argumenterade för.

Ett gemensamt drag hos dessa världssystem var att de förlitade sig på en mekanistisk uppfattning om materien: man föreställde sig materien som uppbyggd av smådelar vars egenskaper och schablonmässigt beskrivna inbördes växelverkan förklarade materiens egenskaper. Dessa världssystem var också till stor del rena tankekonstruktioner. Det fanns inga djupare belägg i form av iakttagelser av att materien verkligen skulle bestå av ”korpuskler”, långt mindre hur dessa smådelar växelverkade.

I början av 1700-talet började denna mekanistiska världsbild krackelera. Gaukroger talar till och med om en kollaps. Orsaken är en lång rad nya undersökningar av materien, och iakttagelser av fenomen i naturen över huvud, som inte kunde inordnas i en mekanistisk materieuppfattning. Till exempel kunde man i kemin kartlägga hur olika ämnen reagerar med varandra, och också systematisera denna kunskap, utan att utgå från någon mekanistisk föreställning. Och skillnaden mellan levande och död materia saknade fullständigt förklaringsgrund i hur materiens smådelar ser ut eller uppför sig.

Som ett uttryck för denna omställning citerar Gaukroger den aktade svenske kemisten Torbern Bergman i Uppsala. Bergman säger i förordet till en skrift från 1777 av en annan av våra stora kemister, Carl Wilhelm Scheele,

”(Den rent beskrivande naturalhistorien) lär oss de elementära grunderna, alfabetet i naturens stora bok; (fysiken) lär oss att stava; och (kemin, som rör det innersta) lär oss att läsa tydligt. De två första är därför inget annat än hjälpvetenskaper, som leder oss till den sista, som det egentligt stora ämnet.”

Men det fanns de som spjärnade emot. En av dem var den tyske lärdomsgiganten Immanuel Kant. Han grundade helt sin materieuppfattning på Newton. Newtons mekanik hade vidareutvecklats under 1700-talet, framförallt av den schweiziske matematikern Leonard Euler, till att bli det som än idag kallas ”rationell” – det vill säga: ”förnuftig” – mekanik. Kant var så fäst vid denna förnuftets triumf över alla andra sätt att nå kunskap att han upphöjde rationell mekanik till en mall för hur vetenskap skulle bedrivas. När nu en sådan disciplin som kemi inte alls gick att förklara ”rationellt”, så mycket värre för kemin. Kant vidhöll att det inte var något fel i hans grundläggande uppfattning. Istället menade han att kemi inte var en ”riktig” vetenskap. Att envisas med en så stelbent inställning till vad som kunde räknas som en riktig vetenskap befrämjade knappast vare sig dess utveckling eller dess anseende.

Var då vetenskapen på väg att förlora sin ställning som en väsentlig del i kulturen? Detta hade ju faktiskt hänt inom andra civilisationer: antikens Grekland, hellenismens Alexandria, Kina, den muslimska världen efter islams kulturella storhetstid, är några exempel.

Ställd på sin spets var alltså frågan om denna typ av mera fragmenterade, starkt empiriskt präglade verksamheter – kemi var bara en bland flera – verkligen var att betrakta som vetenskap. Om inte, var vetenskapen som stark kulturfaktor på väg att tyna bort också från den västeuropeiska kultursfären?

Som vi nu i efterhand vet blev det inte så. Vetenskapen lyckades faktiskt överbrygga den kritiska perioden från den mekanistiska världsbildens sammanbrott kring 1700 fram till att vetenskapens anseende på 1800-talet började bygga på en begynnande symbios med teknologin, något som lett fram till den enormt starka ställning den har idag.

Orsakerna till att vetenskapen lyckades hålla kvar sin kulturbärande roll stod, enligt Gaukroger, att finna i dess förmåga att etablera sig på en ny arena. Det hade också att göra med en omvärdering av några av dess grunder. Genom att påvisa delvis andra angreppssätt än de förnuftsmässiga och mekanistiska, lyckades man rättfärdiga att det fanns annan vetenskapligt grundad kunskap som var relevant för den mänskliga kulturen. Kort sagt kunde man fortsätta att leverera, om än i delvis andra former.

En viktig komponent i denna omsvängning var, enligt Gaukroger, att det inte längre var naturvetenskaperna, framförallt den tidigare så dominanta mekaniken och astronomin, som satte dagordningen. Nu var det några av de nyligen framträdande human- och moralvetenskaperna som hamnade i förgrunden: historia, samhällsvetenskap, ekonomi, med flera. Omprövningen av religionens ställning var också viktig. På alla dessa områden växte nya synsätt fram som sedan ersatte de traditionellt förnuftsgrundade, religiösa och humanistiska angreppssätten.

Den tidigare åsikten att dessa vetenskaper skulle vara grundade på förnuftet ersattes nämligen av vad Gaukroger kallar en naturalisering av det mänskliga. Med det syftar han på en beskrivning grundad på verkliga iakttagelser av hur männi0skor som individer eller i grupp fungerar och agerar. Samtidigt, menar han, skedde ett förmänskligande av naturen. Naturen blev inte bara någonting som människan kan betrakta utifrån, utan något som hon är en aktiv del av. I linje med den brittiske filosofen John Locke kom forskarna mer och mer att betona hur naturuppfattningen hänger ihop med människans kognitiva förmåga och hennes beroende av sina sinnesintryck.

Det går inte att i en kort recension göra rättvisa åt denna faktaspäckade och i god mening lärda bok. Gaukrogers idéer kan säkert sättas i fråga. Men han driver sina teser med stor idérikedom och grundad på djup kunskap. Han nämner inget om att han avser att fullfölja sitt projekt med ytterligare volymer. Men åtminstone en bok till, om den moderna vetenskapens framväxt under 1800-talet, skulle ge en värdig avrundning åt hans stora projekt.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...