VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Myten om timme noll

Av Lisbeth Lindeborg

Det runda dystra Törnrosatornet och klätterrosorna i trädgården runt omkring andas hemlighetsfull förgänglighet där det ligger på en trädbevuxen sluttning i Kessenich, en förort till Bonn. Och Rosenburg – Rosenborgen – var det namn som den förste ägaren, en zoologiprofessor, gav sitt nyromantiska sommarresidens då han flyttade in 1831.

Senare växlade ägarna till den smala byggnaden med trappstegsgavlar: en sidenfabrikant, ett katolskt prästseminarium, Hitlers Wehrmacht och universitetskliniken. Idag är tornet del av ett bostadskomplex med ett femtiotal våningar.

Men dessförinnan, 1949–1970, var Rosenburg adress för landets juridiska elit som arbetsplats för den nya västtyska republikens justitieministerium. Här arbetade högkvalificerade jurister, här byggde den nygrundade Förbundsrepubliken upp sin demokratiska rättsstat. Men i skaran av 170 jurister som här skipade lag och rätt fanns inte bara oförvitliga förgrundsfigurer som ministern Gustav Heinemann, senare landets president, utan även ett 90-tal tidigare medlemmar av Hitlers nationalsocialistiska parti, NSDAP, därav 34 i nazisternas militanta och våldsamma gruppering SA.

En av det nya ministeriets mest profilerade medarbetare var ministerrådet Ernst Kanter på en post som avdelningschef med straffrätt som specialitet. I sex år var Kanter verksam i ministeriet innan han 1958 fick erbjudandet att bli domare vid landets högsta juridiska instans, Bundesgerichtshof (Högsta domstolen) i Karlsruhe. Men erbjudandet skapade problem: Kanters karriärväg var ”kantad med blod”.

Som tidig medlem av Hitlers NSDAP och som krigsdomarråd i Hitlers krigsministerium 1938–1942 var Kanter känd som en av Hitlers ”Blutsrichter” (ungefär: dödsdomare). Mellan november 1942 och maj 1945, en vecka före kapitulationen, var Kanter högste krigsdomare i det ockuperade Danmark. Det var Kanter som undertecknade dödsdomarna mot 103 danska motståndskämpar.

Mot den bakgrunden är det märkligt att Kanter i skydd av det brittiska militärkommandot redan den 6 maj 1945 fick tjänsten som chefsdomare för internerade tyska förband i Schleswig-Holstein. I juli 1947 tilläts han göra karriär som domare vid domstolen i Köln; enligt britterna hade han visat att han var av-nazifierad. Fram till 1951 var han högste domare i Neustadt i delstaten Rheinland-Pfalz, innan han inledde sin karriär i justitieministeriet.

Ett par år senare var Kanter påtänkt som Västtysklands högste statsåklagare. Men kritiker, däribland Hessens ministerpresident Georg August Zinn och Nordrhein-Westfalens justitieminister Rudolf Amelunxen, protesterade. Trots att Kanters arbetsgivare, justitieministern Thomas Dehler, kände till Kanters bakgrund, hemlighöll han sanningen för allmänheten. Kanter fick fortsätta sitt arbete som avdelningschef i ministeriet. Senare fångades han dock in av sitt förgångna – 1959 trädde han tillbaka från Bundesgerichtshof.

Men Kanter är inget enstaka fall. I sitt omfattande verk (600 sidor) om Rosenburg – Die Akte Rosenburg – redogör Manfred Görtemaker, historieprofessor, och Christoph Safferling, professor i internationell rätt och straffrätt, för de kusliga förbindelserna mellan det unga justitieministeriet i Västtyskland efter 1949 och Hitlerregimen. Redan i början av 1950-talet konstaterade det allierade kommandot i en gemensam utsaga att ”inströmningen av nazister i det tyska rättsväsendet är oroväckande”.

Det är avslöjanden med sprängkraft. Man förstår nu varför de flesta belastade nazister i höga positioner aldrig ställdes inför rätta, man förstår förföljelsen av juristen Fritz Bauer i Frankfurt och hans svårigheter att genomföra Auschwitzprocessen, man förstår varför diskrimineringen av romerna fortsatte och varför de som blev stämplade som homosexuella inte rehabiliterats förrän nu. Ännu en försummelse var det rättsliga stödet för en förlegad kvinnosyn med en eftersläpande emancipation som följd.

Vi vet idag en hel del om hur rättsväsendet fungerade i Hitlers Tredje rike; däremot är kunskapen om efterkrigstidens justis relativt outforskad. Vad Görtemakers och Safferlings digra verk förmedlar är detaljkunskaper om personella och institutionella kontinuiteter. Och författarna frågar: Vilket inflytande utövade de nazistiska juristerna på utformandet av lag och rätt, hur påverkade de rättskipningen i den unga demokratin? Och hur påverkade detta utformningen av politiken som sådan? I övergången från diktatur till demokrati spelar det juridiska skrået alltid en nyckelroll. Hur omfattande var brytningen mellan nazidiktatur och efterkrigstid?

Det är brännande frågor som tidigare inte har besvarats, som de ansvariga i det demokratiska Västtyskland har sopat under mattan. Då den amerikanska ockupationsmakten erbjöd den västtyska regeringen återfunna dokument om belastade personer, tackade regeringen (bland andra förbundskansler Helmut Schmidt) nej. Kanter ställdes, exempelvis aldrig inför rätta. Han dömdes aldrig för sina krigsförbrytelser. Först idag, då det egentligen är för sent, vet vi mer om de skyldiga. Men de fruktansvärda juristerna ”Furchtbare Juristen” kan inte längre ställas inför rätta – de är redan döda.

En orsak till att juristerna inte behövde ansvara för sina förbrytelser var att det inte fanns några andra som kunde ta vid. En annan orsak som inte direkt tas upp i boken är att de flesta hade fått sin utbildning under Weimarrepublikens tid. Deras grundläggande rättsuppfattning härrör inte ur Tredje riket. Kanter avlade sin juridiska doktorsexamen vid universitetet i Marburg 1928.

Die Akte Rosenburg är till sitt omfång och sin detaljerade framställning ett pionjärverk, men redan 1987 hade jag själv anledning att recensera juristen Ingo Müllers Furchtbare Juristen . Müller hade inte tillgång till samma källmaterial som Görtemaker och Safferling har haft, men boken väckte stor uppmärksamhet och har kommit ut i sju upplagor. För 30 år sedan var dock Müller för tidigt ute med sina avslöjanden: följden var ett avbrott i hans akademiska karriär. De politiskt ansvariga ville inte bli störda. Först nu med den andra och tredje efterkrigsgenerationen kan landets urbefolkning och ansvariga politiker ta itu med den plågsamma frågan.

Det var förra justitieministern Sabine Leutheusser-Schnarrenberger som gav forskarna uppdraget att kartlägga förbindelserna mellan nazidiktaturen och efterkrigstidens rättsstat, ett projekt som därefter följts upp av nuvarande justitieministern Heiko Maas. Inom forskningen gällande Hitlerregimen och efterkrigstiden har det redan skrivits kilometervis av analyser; vad som återstår är en detaljforskning i samröret mellan offentliga och kommersiella institutioner, samt beträffande personer verksamma i både Tredje riket och nutiden.

Som vi vet har ju först Västtyskland och idag det återförenade Tyskland lyckats att etablera ett hållbart demokratiskt system trots mängden av överlevande nazister och trots att en rad demokratiska frågor fått en sen lösning. Det hänger inte bara ihop med det federala systemet, utan troligen också med en alltid närvarande koppling till tiden före Hitlers maktövertagande. Därigenom blev det enklare att så att säga ”fortsätta” det avbrutna arbetet!

Många av dem som borde ha dömts för de krigsförbrytelser och mord de gjort sig skyldiga till verkade relativt oberörda i sin arbetssituation. Men deras själsliga skador, de traumatiska skeendena de upplevt och medverkat till, kom till synes i deras privatliv. Då våldsinriktningen och lydnaden i ett autoritärt system inte längre existerade offentligt – efter 1945 – flyttades dessa principer över i privatlivet, i familjerna – i många fall. Det var ett byte av brottsplats som oftast ägde rum utan förklaring och som omgavs av tystnad.

En av pionjärerna som forskat om dessa frågor är Jürgen Müller-Hohagen, psykolog och psykoterapeut. I ett flertal böcker har han analyserat vilken förödande verkan som tigandet och tystnaden haft och har. I kapitlet ”NS-Nachgeborene – was heisst hier Identität?“ (Födda efter NS – vad innebär identitet?), som ingår i antologin Beidseits von Auschwitz, visar han hur barn till Hitlers nazister haft svårigheter att finna en egen och en tysk identitet. De är offer för en historisk kontinuitet som de själva inte upplevt, som har präglat deras föräldrar och som de står frågande inför.

Vad som framhävs både i Die Akte Rosenburg och i Hohagens antologikapitel är att det bevingade begreppet ”Stunde Null”(timme noll) inte är förankrat i verkligheten. ”Stunde Null” har använts för att beteckna kapitulationen den 8 maj 1945 och möjligheten för det sönderslagna Tyskland att börja om på nytt. 1948 använde den italienske regissören Roberto Rossellini begreppet i filmtiteln Deutschland im Jahre Null (Tyskland år noll) . Men i realititen existerade inget avgörande avbrott mellan nazidiktatur och efterkrigstid.

Att börja om på nytt inom alla samhällets områden hade varit en omöjlighet. Inom utbildningssystemet skedde exempelvis inga förändringar och den nazistiskt belastade lärarkåren kunde i stort sett fortsätta att undervisa. Istället för en Stunde Null, en myt, har man haft en omväxling av kontinuitet och förändring.

Så var det inom alla områden, också inom konst och litteratur. Det visar nu germanisten Christian Adam med sin nya bok om litteraturväsendet författare och förlag under efterkrigstiden, Der Traum vom Jahre Null (Drömmen om året noll). De tongivande krafterna inom förlagsväsendet och inom författarkåren var i stort sett desamma som under Hitlerregimen. Vad som utmärker efterkrigstiden var en enorm läshunger. Adam undersöker bästsäljare. De böcker som kom ut i upplagor på minst 100 000 eller mer var ofta desamma som lästs och skrivits under Hitleråren.

Han gör också en jämförelse mellan Öst- och Västtyskland: Vilken roll spelar Förintelsen, kriget och skuldfrågan i litteraturen? I öst, skriver han, är man betydligt mer öppen om skuldfrågan, men i nästan all populär efterkrigslitteratur i väst slätas det förgångna över, det bagatelliseras eller nämns inte alls.

Adam betecknar ”Jahre Null” som en dröm. Litteraturskapandet, skriver han, är som en bred ström som började för århundraden sedan och som pågår utan avbrott. Utan att värdera betydelsen av en Stunde Null kan man komstatera att filmaren och författaren Alexander Kluge har rätt då han hävdar att man kan inte resa ifrån historien. Den reser med. Ett slutstreck över åren 1933–45 får aldrig göras, men man måste vara medveten om att Tysklands historia är 2 000 år gammal.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...