VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

I dödsskuggans dal

Av Håkan Arvidsson

Det europeiska samarbetet haltar. Den ekonomiska dynamik som så länge övade stark dragningskraft även på de stater som till en början ställde sig kritiska till en överstatlig gemenskap, som fick Eftas länder att uppge sin tveksamhet och som slutligen i triumf kunde ansluta Östeuropas planekonomier till västlig marknadskapitalism, har förlorat sin charm.

Idag, något mer än ett decennium senare, har framgången vänts i missmod och motgång. Då, vid den stora utvidgningen 2004, sågs den europeiska gemenskapen som vägen till frihet och oberoende. Idag framställs samma gemenskap och dess centrum, Bryssel, som ett nytt tyranni. Byråkratin i Bryssel beskrivs om en makthungrig diktatur, trots att den knappast förfogar över några konkreta maktmedel. Den har inget våldsmonopol, inga egna militära styrkor och knappast ens en effektiv polis. Alla dessa resurser ligger fortfarande i nationalstaternas händer.

Den makt EU förfogar över är enbart ekonomisk och dess centrum är faktiskt inte Bryssel utan Frankfurt, där Europeiska centralbanken har sitt säte. Det populistiska ramaskri som riktas mot Bryssel är noga besett feladresserat. Det borde riktas mot Tyskland och Frankfurt. Hur som helst har en spricka uppstått i det europeiska brödraskapet, och i flera länder finns idag folkliga opinioner som gärna vill upplösa samarbetet och gå en egen nationell väg mot framtiden. Storbritanniens utträde är inte orsaken till denna strömkantring, men det har plötsligt och kraftfullt förstärkt det nationella credot i Europa.

Vad är det då som orsakar sprickorna i EU:s sammanhållning och varför är de bekymmersamma? Om denna fråga har den amerikanske journalisten James Kirchick skrivit en intressant och skarpsynt bok som bär den ödesmättade titeln The End of Europe. Kirchick tillhör en alltmer sällsynt typ av amerikanska intellektuella som är lika mycket europeiskt orienterade som de är amerikaner. Han har under långa tider vistats och bott i Europa, rest runt, talar flera europeiska språk, är väl inläst på europeisk politik och har därtill intervjuat rader av Europas ledande politiker. Hans bok har det dubbla syftet att väcka européerna till insikt om deras kulturs utsatta läge och samtidigt uppmärksamma USA:s politiska elit på det faktumet att Europas geopolitiska situation är lika prekär som under kalla krigets dagar. Hans metod är det noggranna men översiktliga reportaget. Systematiskt betar han av land efter land och avslöjar med sina ingående kunskaper och analytiska skärpa de politiska och ekonomiska svagheterna. Det är ett både lättläst och gediget reportage av sällsynt kvalitet.

Kirchick pekar framförallt på tre omständigheter i världsläget som de verksamma krafterna bakom Europas problem. Två av dem har med ett ökat tryck från aggressiva grannkulturer att göra. Främst gäller det Putins nya Ryssland, som driver ett underminerande maktspel mot Europas demokratier. Europa framställs i rysk propaganda som en degenererad och förvekligad, feg men aggressiv amerikansk marionett. Den västliga kritiken av Rysslands krigiska interventioner på Krim och i Georgien framställs som ett hycklande kamouflage för egna maktambitioner.

Till detta hot adderas ett annat i form av det religiösa inbördeskrig som rasar i det muslimska Mellanöstern och som utspyr en ström av flyktingar, som alla söker en fristad i västvärldens välfärdsparadis. Båda dessa hot bottnar i ett främlingskap för västvärldens moderna kultur, vars demokratiskt toleranta samhällen upplevs som depraverade och förfallna till en hedonistisk omoral. Hotet från den muslimska världen är till skillnad från hotet från Ryssland av ideologisk och moralistisk karaktär, men det tar materiell och mänsklig gestalt genom de stora grupper av förfrämligade flyktingar som bor och lever i västvärlden. Många av dessa flyktingar är djupt religiösa och har stora svårigheter att acceptera den sekulära livshållning de möter i Europa.

Det nya Ryssland är upptaget av att reparera Sovjetunionens historiska nederlag. Där ser man Sovjetstatens sammanbrott som en tragedi som gav västmakterna möjligheten att utvidga sin maktsfär på Rysslands bekostnad. Efter en period av oreda, en kortvarig ekonomisk liberalisering och politisk försvagning, har landet återvänt till sin beprövade tradition av självhärskardöme och folklig maktlöshet. Under Putin har Ryssland repat sig såväl ekonomiskt (jämfört med Sovjettiden) som politiskt och militärt. Det förfogar nu över militära resurser mot vilka Europeiska unionen inte kan mäta sig vid ett skarpt läge. Europas försvar bygger fortfarande på USA:s goda vilja och militära förmåga. Under kalla kriget var den amerikanska garantin säker. Efter Sovjets kollaps har den blivit tövande och Natos roll som sammanhållen allians tycks vackla. Inte minst efter det senaste presidentvalet. Donald Trump har låtit förstå att han ställer hårdare krav på sina europeiska allierade om Nato skall uppfylla kraven på en trovärdig allians. Under kalla kriget utgjorde det fria Europa världskonfliktens brännpunkt. Det framstod då som ett centralt amerikanskt intresse att påta sig uppgiften som den fria världens försvarare. USA betalade gärna såväl den militära som den tekniska upprustningen, väl medvetet om att det därmed tillvällde sig rollen som den västliga världens basområde och enda supermakt.

Efter segern i kalla kriget har denna lust att stå för fiolerna minskat och USA har intagit rollen som försäljare av det våld över vilket det disponerar. Det ställer i och för sig gärna sin militära potential till rådighet, men bara mot betalning från dem som önskar åtnjuta dess beskydd. Följaktligen krävde USA, för ingripandet i de båda krigen vid Persiska viken, finansiering från de stater som antingen var direkt hotade eller vars oljeförsörjning riskerade att tillfogas skada. Och nu har Amerika under Trump krävt att de europeiska staterna måste betala mer till Natos militära apparat om de vill behålla skyddet.

Orsaken till denna omsvängning har naturligtvis att göra med att såväl USA som Europa genomlider en långvarig ekonomisk nedgång. En våghalsig, på gränsen till ansvarslös finanspolitik har skapat en ekonomisk kris vars make västvärldens kapitalism inte upplevt sedan 1930-talet. I USA sprider sig en djup fattigdom bland de skikt som tidigare hade hyggligt välavlönade jobb inom en industri som förlorar terräng till Kina och Asiens tigerekonomier. Regional arbetslöshet slår ut stora delar av tidigare välmående provinser, och USA upplever en verklig förlust av både marknader och makt. En växande opinion anser inte att USA har råd att spela rollen som världspolis. Det är förvisso svårt att avläsa de politiska signalerna från Vita huset under Trump, men det kan knappast råda någon tvekan om att han, om möjligt, vill ha en avspänning med någon av de båda stormakter som nafsar USA i hälarna. Om det skall bli Ryssland eller Kina kan inte sägas med någon bestämdhet.

Europas läge är värre. Den ekonomiska utvecklingen det senaste decenniet har liknat en vandring i dödsskuggans dal. I tio års tid har gemenskapen vegeterat i ekonomisk nolltillväxt. Många av Europas länder dras med en statsskuld större än deras BNP, och eftersom inget eller mycket litet görs för att bringa kostnaderna i paritet med intäkterna utgör denna situation en tickande bomb under Europas välstånd och sammanhållning. Europas arbetslöshet har stigit till rekordnivåer, och i början av innevarande år nådde den siffran 26 miljoner. Ser man till enskilda länder leder Spanien och Grekland arbetslöshetsligan med 26,3 respektive 26,4 procent; än kusligare är siffrorna för ungdomsarbetslösheten. I Grekland, som toppar denna statistik, är den på uppemot ofattbara 60 procent. Det är fasansfulla siffror som riskerar att hejda en hel ungdomsgeneration mitt i språnget ut i vuxenlivet.

Samtidigt med denna svårbemästrade situation har under det senaste året en miljon flyktingar vällt in över Europas oskyddade gränser – flyktingar som vanligen är outbildade, ofta illitterata och som måste genomgå omfattande utbildning och en problematisk integration i den europeiska kulturen och livsstilen för att fungera i ett europeiskt samhällsliv och på en modern arbetsmarknad. Det är en kostsam process som kompliceras av stora religiösa och kulturella klyftor. Majoriteten av flyktingarna kommer från starka religiösa kulturer, medan dagens Europa i allt väsentligt är en utpräglat sekulär kultur.

Under den samlade tyngden av alla dessa svårigheter har europeisk politik förändrats i grunden. Typiskt nog tillväxer extremerna inom politikens spektrum. Det märkliga är att den yttersta högern och vänstern tycks närma sig varandra, åtminstone på vissa punkter. Det är också förvånande att flera östeuropeiska stater, nyss befriade från en lång diktatur, vänder sin kritik mot EU:s milda centralism och uttrycker en beundran för det nya Rysslands auktoritära system. De ser i Putin en stark ledare, och här förenas de på ett egenartat sätt med den gamla vänstern som i Putins hårda nypor tycker sig känna igen det tryggt auktoritära Sovjet som de en gång svärmade för.

Typisk för denna tendens i vårt eget land är Cambridgeprofessorn Göran Therborn, en gång den intellektuelle fyrbåken för den nya vänstern. I en stor artikel i Aftonbladet går han till ett reservationslöst försvar för den populism som hotar att kullkasta Europas politiska ordning. I dagens populism tycker han sig se den hett efterlängtade revolution som 60- och 70-talets vänsterrörelse aldrig förmådde åstadkomma.

Europas politiska karta håller på att ritas om och kommer att få ett helt annat utseende om inte den sociala liberalism som har dominerat efterkrigstidens agenda kan samla sig och finna en väg att realistiskt hävda det fria och ganska jämlika samhälle som skapades under kalla kriget. Ett antal problem står på den omedelbara politiska dagordningen. De är i korthet följande:

– att efter brexit, ta ställning till unionens institutionella struktur och centrala styrelse. Det kommer att bli nödvändigt att vända frågan om en uppdelning av unionens länder i ett A-lag och ett B-lag.

– att ta initiativ till en grundlig och långsiktig sanering av medlemsländernas ekonomiska misär och göra sig kvitt det enorma skuldberg som starkt begränsar många av ländernas rörelsefrihet.

– att stimulera en djupgående debatt om den europeiska gemenskapens kulturella särprägel, liksom om dess geopolitiska och ekonomiska intressen och hur dessa skall kunna hävdas i ett alltmer trängt läge. I en sådan intellektuell och politisk uppgörelse ingår också att klargöra svagheten och förvirringen i den populistiska utmaningen och att formulera en realistisk flyktingpolitik. Flyktingströmmen kommer nämligen inte att upphöra även om kriget i Syrien bringas till ett slut.

– att rannsaka sin historia och göra upp med den samvetsskuld som idag hindrar många europeiska stater från att se sina egna livsavgörande intressen på ett rationellt sätt. Alla kulturer har ett sådant skuldsaldo, men till skillnad från Europa besväras de inte i sin politik och sitt självhävdande av hänsyn till det.

– att effektivt sätta stopp för den spirande antisemitismen och sluta jämra sig över den islamofobi som är själva grogrunden för denna antisemitism.

– att ta initiativ till en europeisk militär upprustning, som oberoende av ett alltmer modstulet Amerika kan hävda Europas självständighet och försvara vår kulturs gränser och självständighet. Det är inte längre möjligt att lita till ett försvagat USA. Europa måste med egna krafter hävda sitt oberoende och sina intressen.

Det är med andra ord en diger lista som ligger på de ansvariga politikernas bord. Under den ligger en problematik som gått som en röd tråd genom hela den moderna historien: konflikten mellan en radikal, sekulär modernitet och en religiöst färgad kulturtraditionalism. Den har visserligen varierat en del vad gäller traditionalismens ideologiska uttryck, men under denna yta är det en och samma problematik. Den drev Ryssland till 1917 års revolution och de åtföljande 50 årens ökenvandring. Den fick det kejserliga Tyskland att hoppas på en annan modernisering än den förhatliga liberala kapitalism, som behärskade den anglosaxiska världen, vilket efter första världskrigets nederlag slutade i den nazistiska katastrofen.

Det var samma frågeställning som med hetta diskuterades i Japans intellektuella och romantiskt traditionalistiska kretsar före landets inträde på Tysklands sida i andra världskriget. Och det var samma hopp om en annan väg till modernitet, teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt som lade grunden till den kinesiska revolutionen. Överallt har den västliga moderniteten kolliderat med drömmar om en annan typ av modernitet – en modernitet som antingen kunde förändra världen utan att rasera den, eller på motsatt sätt bara förändra den genom att i ett enda våldsamt stormanlopp rasera alla traditionens livsvärden. Den förstnämnda vägen valdes av mellankrigstidens fascistiska rörelser, den andra vägen attraherade den kommunistiska rörelsen. Båda slutade i krigiska katastrofer som drev samhällena ned i avgrunden. Ingenstans har man lyckats hitta denna andra väg till det landet Gosen där den föregivna moderniteten har givit en stabil och stadig tillväxt, som har fördelat likheten fritt och friheten lika.

Denna den moderna historiens, grundläggande konflikt trängdes under kalla kriget åt sidan av den militära kraftmätning som då behärskade världspolitiken. Idag har den återvänt med förnyad styrka, och den utövar samma förföriska lockelse som under mellankrigstiden. I synnerhet Europas ledande politiker är i sin historiska okunnighet oförberedda och saknar därför förmågan att ta itu med de djupgående politiska och ideologiska problem konflikten skapar. De har alla sovit den rättfärdiges sömn, medan problemen hopar sig och nu tenderar att växa Europa över huvudet. Det finns idag knappast någon politisk diskussion om geopolitik eller geokultur, och än mindre om det moderna livets löften och krav, dess vinster och förluster och den vånda och oro som dess ständigt accelererande utveckling utsätter de enskilda människorna för. Med förtvivlan efterlyser man statsmän av en ideologisk resning, statsmän som äger förmågan att se längre än till nästa val eller den kommande opinionsmätningen. Statsmän som har en utsikt över vidare tidsspann och som förstår den demokratiska kulturens filosofiska och teoretiska förutsättningar. Om inte den typen av ledare stiger fram tror jag att Kirchick får rätt i att Europas framtid är dyster och krigisk.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

2) Tryggare stad av Johan Söderström

3) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

4) Du är avslöjad av Fanny Forsberg Lundell och Lars Fant

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...