VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

En handlingens man

Av Maxim Grigoriev

Den ryske revolutionären, publicisten och författaren Aleksandr Herzen (1812–1870) påbörjade sina memoarer år 1852 och skulle fortsätta arbetet med dem en bit in på 1860-talet.

Det som inleddes som ”en bekännelse snarare än anteckningar”, skulle växa till ett verk om åtta volymer plus brev och rymma en stor del av Rysslands och Europas 1800-talshistoria. Med en flamboyant upptakt som utspelar sig under Napoleons ockupation av Moskva 1812, via förvisning till Sibirien direkt efter universitetet, ögonvittnesskildringar av de europeiska revolutionerna 1848, kontakterna med inflytelserika europeiska intellektuella och politiker som Proudhon och Garibaldi under exillivet, samt ett antal personliga tragedier på vägen, erbjuder denna memoarsvit en läsning i klass med de stora ryska romanerna – idag tyvärr något bortglömd.

En förklaring till den glömskan kan vara Herzens särskilda position i Sovjet. I egenskap av ett slags rysk proto-socialist lyftes Herzen och hans tänkande till idolnivå av kommunistregimen. Memoarerna utkom i miljonupplagor, stod på allas hyllor, men lästes, utanför skolprogrammet, av få. Det fanns en officiell Herzen: en socialistisk frihetskämpe som, enligt Lenin, ”stod i rakt nedstigande led från dekabristerna till bolsjevikerna”. Hans antiideologiska tänkande negligerades däremot.

När regimen föll, dalade också Herzens stjärna. I sin biografi The Discovery of Chance beskriver idéhistorikern Aileen M Kelly de 20 åren efter Sovjets fall som en stiltje i Herzen-världen. Kellys digra verk, som placerar Herzens tänkande i en litet annorlunda historisk kontext, någonstans mellan Saint-Simon och Darwin, är ett försök att upprätta en ny Herzen för vår tid: en liberal tänkare som hämtat inspiration från såväl Hegel och Feuerbach som Bacon och Mill, upptagen av frågor om personlig frihet och vetenskaplig metod. Den stora stridsfrågan blev för Herzen, menar Kelly, frågan om historiens ”kontingens”. Som en av de allra första trädde han in i en strid som han under sin livstid inte kunde vinna: i en fundamental opposition mot den kristna, romantiska och inte minst marxistiska idén om att den mänskliga historien har sådana saker som mål och syfte.

I väst har Herzens ganska lågmälda rykte förvaltats av två talesmän. Den förste var historiken Martin Malia, som under sin karriär bjöd på många spirituella tolkningar av såväl kommunismen som de franska revolutionerna. 1961 skrev han Alexander Herzen and the Birth of Russian Socialism, som länge förblev standardverket på området. Den andre, Isaiah Berlin, har i flera essäer lyft fram Herzen som en central figur i det ryska 1800-talet: ”på sin tid Europas kanske mest inflytelserika publicist” och en ”rysk Voltaire”. Kellys intellektuella biografi är ett försök att både fylla i och korrigera den bild som dessa två på sätt och vis egenhändigt har etablerat.

Precis som så många andra framstående ryska intellektuella och författare tillbringade Herzen en stor del av livet i exil. “Vi är ett folk vars hemland är en fantom”, konstaterade hans vän och diskussionspartner, tillika den andra stora ryska socialistiska förgrundsfiguren, Vissarion Belinskij. Herzens uppväxt och universitetsår i Moskva sammanföll med inledningen av Nikolaj I:s auktoritära styre, då även intresse för tysk naturfilosofi kunde leda till förvisning. Den intellektuella eliten föll i sysslolös depression. Den oäkta aristokratsonen Herzen greps, fängslades och förvisades till västra Sibirien och därefter till Novgorod, där han konfronterades med det ryska landsortslivets vulgaritet och korruption. Han själv menar att denna kontakt med verkligheten gjorde honom till en ”empiriker”, till skillnad från många av hans gelikar som slöt sig inåt i det som skulle bli sinnebilden av ”den överflödiga människan”.

Utesluten ur societetslivet i de två storstäderna studerar Herzen Andens fenomenologi (Hegel) och skriver sin första roman, klassikern Vem bär skulden? (på svenska 1989). Dess antihjälte är en tidig variant på den ovan nämnde överflödige mannen som det skulle krylla av i rysk litteratur från samma epok – så framträder också Herzens egen far i den inledande delen av självbiografin. Men istället för den livströtta, uppgivna, lermontovska romanticismen väljer Herzen en annan väg. Om vi kan tala om en tradition av europeiska ”överflödiga” hommes de lettres, kammartänkare som drar sig undan världen i dignande privatbibliotek, kan vi också tala om en mottradition, särskilt tydlig i länder som Ryssland och Italien, av en annan form av intelligentia: ”ludi dela”, handlingens män eller med Herzens ord ”empiriker”, för vilka det filosofiska, hegelianska uppvaknandet ur den teologiska förmoderniteten innebar ett incitament till direkt ingripande i den sociala verkligheten: Bakunin, Belinskij, Kropotkin, Tjernysjevskij, Herzen.

Också nihilisten Raskolnikov kan ses som ett led i samma tradition: hans yxmördade pantlånerskan är filosofi översatt till fakta. Den ryska anti-tsaristiska terrorismen och de radikaliserade 1860-talisterna, som en generation senare skulle finna Herzen alltför tvivlande och handlingsobenägen, framväxer ur samma idé om att filosofin inte kan stanna i salongerna om dess begreppsapparat skall ha någon betydelse – ordens mening måste garanteras av beredvilligheten “att bära den nyktra kunskapens tunga kors”, som Herzen formulerar det.

Efter att ha tillbringat sina första vuxna år under antingen övervakning eller i inre förvisning, lyckas Herzen till sist lämna Ryssland. I slutet av 1840-talet befinner han sig i Paris, mitt i 1848-års revolution, samt i Rom, där han följer Risorgimento – Italiens enande. Kontakterna med den europeiska, revolutionära intelligentian blir till en början en besvikelse. Herzen betalar bland annat den franske anarkisten Proudhons borgen och får på så vis ut honom ur fängelset – i utbyte mot att få vara medredaktör i dennes nya tidskrift. Herzen skall fylla sin del med ”djupt och allomfattande hat mot det gamla Europas döende civilisation”, menar han. Proudhon, vars våldsamma rykte mest skapats av hans meningsmotståndare, visar sig emellertid, till skillnad från deras gemensamme vän anarkisten Bakunin, vara långt ifrån någon våldsromantiker. Han tänker sig tidskriften mer som ett organ för att ”upplysa bourgeoisien om dess egna intressen”. Samarbetet blir kortlivat.

Det är likväl som publicist som Herzen gör sina mest konkreta insatser. I London startar han både ett bokförlag och en ryskspråkig tidskrift, Kolokol (Klockan), som i samband med Nikolaj I:s död och Alexander II:s nya regim i några år smugglas in i Ryssland i stora upplagor och intar en central ställning i det intellektuella samtalet. Saint-Simons ”poetiska” socialism, Proudhons pre-dekonstruktiva kritik av idealism och logisk dualism, Louis Blanc och de andra moderna europeiska tänkarna öppnar Herzens ögon för både det ”koloniala” i rysk landägarstruktur och det ”kontingenta” i den historiska utvecklingen. Från London ser Herzen till att någonting nytt för Ryssland uppstår: en allmän opinion. I tidskriften driver han för ett minimalt trepunktsprogram för landets framtid: de livegna böndernas emancipation med bibehållna egendomar, avskaffande av kroppslig bestraffning, samt en fri press. Detta enkla program har, om man ser nyktert på landets historia, ännu inte fullt ut genomförts.

Det var Herzens stöd för, eller åtminstone försök att medla i, det polska upproret som till sist marginaliserade Kolokol. Precis som i fallet med Putins små krig mot Ukraina och Georgien, vänds opinionsläget i Ryssland 1863 omedelbart till en blind och rabiat nationalism. Landet drabbas, som Herzen skriver, av ”patriotisk syfilis”. Tidskriftens upplaga sjunker under 1 000 exemplar och återhämtar sig aldrig.

Som politisk aktivist var Herzen rätt misslyckad, konstaterar Kelly framåt slutet av sin bok. På 1860-talet identifierar han sig alltmer som en av “nihilisterna”, den term som hade populariserats 1862 av Turgenjev i romanen Fäder och söner som beteckning på den nya människa som står fri från den religiösa moralen. För Kellys Herzen innebär detta inte så mycket ett förnekande av alla moraliska normer, som Dostojevskij befarade, som ett erkännande av livets fundamentala kontingens. ”Naturen”, skriver Herzen, ”skyr reglering, den kastar sig själv åt alla håll och marscherar inte framåt i takt”. Som Darwin bara något år senare visar är utveckling inget historiskt mål, utan en biprodukt av lokala anpassningsstrategier. Det är lätt att hålla med Kelly när hon antyder att denna revolutionerande tanke ännu, över 150 år senare, inte är helt integrerad i vårt sätt att tänka. Herzen verkar ha upplevt en stor resignation inför sina försök att förklara vad han menade, även från dem som stod honom nära. Den teleologiska chimären och den mening den producerar, tycks vara svåra att skingra.

Det man kan sakna i Kellys annars gedigna biografi – och det som tyvärr också idag är något bortglömt, trots Berlins översvallande essäer – är Herzen som skönlitterär, autofiktiv författare. De frågor som Herzens skönlitterära jag brottas med och den blick med vilka de betraktar omvärlden framstår som mer moderna än de emellanåt schematiska ideologiska konflikter som förföljer Dostojevskijs och Turgenjevs antihjältar eller fjättrar den överflödige aristokraten vid sängen i familjegodset. I sin psykologiska observans står Herzen närmare Tolstoj, i sitt skarpa karikerande av människor omkring honom är han en föregångare till Nabokov.

Ryska tänkare som Lidija Ginzburg har visat att hans memoarsvit, som finns i svensk översättning från början av förra seklet men numera sällan förs på tal, bör betraktas som en självklar, central del av den ryska 1800-talsromanen. Den förtjänar även att läsas i memoartraditionen med exempelvis Elias Canettis liknande svit (Berlin jämför den med Goethes Dichtung und Wahrheit). Herzen använder alla skönlitterära medel som står till buds för att bygga ett sammanhängande självporträtt, en självbiografisk Bildungsroman. Hans självframställning torde vara ett fascinerande studieobjekt för alla som intresserar sig för hur vi förstår oss själva – i brist på mening och mål i historien och i naturen – genom och tack vare skönlitteraturen. Därtill är det en gripande historisk roman och en vacker och tragisk kärlekshistoria.

Mest lästa just nu

1) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

2) I dödsskuggans dal av Håkan Arvidsson

3) Efter multikulti av Eli Göndör

4) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

5) Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet av Erik Petersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

2) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...