VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

En god man i Afrika

Av Bengt G Nilsson

Berättelsen om den vite mannens existens i Afrika är fylld av gåtor och mysterier. Att vara vit i Afrika innebär att vara ständigt osäker på sin identitet.

Det gäller även dem som är födda där och vars släkt har bott där i generationer. I varje möte med en svart afrikan ligger frågan om hudfärgen och gnager som ett ständigt orosmoment.

Det finns de som försöker låtsas som att ras inte betyder något, men det är fåfängt. Den sydafrikanske (vite) författaren Rian Malan har resonerat utförligt kring det här i sin bok Mitt förrädiska hjärta. Han berättar bland annat om en episod under apartheidtiden då han bevittnade en demonstration. I den skanderande svarta folkmassan på gatan som ilsket hytte med knutna nävar fanns en ung vit kvinna. Hon viftade med och stampade med fötterna. Reportern från CBS News som stod bredvid Malan kluckade av skratt och sade: ”När uppgörelsens dag kommer är du fortfarande vit, baby!”

Det var vetskapen om detta som gjorde att man aldrig såg några vita på de brinnande barrikaderna, hur mycket de än ogillade rasåtskillnadssystemet, skriver Malan.

Det han menar är att även de vita som avskydde apartheid visste att de aldrig skulle kunna känna sig helt trygga i ett Sydafrika styrt av svarta. Den främsta lojaliteten förblev kopplad till hudfärgen. Som blodsband.

Sydafrika och Zimbabwe är de afrikanska länder där rasfrågan har varit som allra mest betydelsefull för den politiska utvecklingen. När jag kom till Zimbabwe på besök strax efter millennieskiftet, var jag oförberedd på hur annorlunda rasrelationerna var där jämfört med exempelvis Kenya, som jag känner väl. Där samexisterar vita och svarta och låtsas i vardagen som att ras inte betyder något.

Jag gick på restaurang i huvudstaden Harare tillsammans med några svenska författarkolleger. Vi skötte oss exemplariskt, sådär som väluppfostrade svenskar oftast gör. Vi blev alla lika förbluffade när restaurangen intogs av en grupp vita zimbabwiska farmare som gjorde entré med mycket buller, iklädda shorts, rutiga skjortor, läderboots och stora hattar. De började domdera med personalen, skrek ut sina beställningar, möblerade om till långbord och identifierade omedelbart oss svenskar som icke önskvärda utbölingar som inte var att lita på. Det vi bevittnade var en maktdemonstration, men en ganska patetisk och verkningslös sådan. Den utspelade sig nämligen under en period i Zimbabwes historia då president Robert Mugabe nyligen hade inlett sin kampanj som syftade till att omstrukturera ägandet på landsbygden. De vita farmarnas gårdar skulle tas över av jordlösa svarta zimbabwier.

Den policy som gick under benämningen ”villig säljare – villig köpare” hade visat sig otillräcklig i regeringens ögon och vid millennieskiftet inleddes de militanta kampanjerna för att driva bort vita farmare utan ekonomisk kompensation. En åtgärd som blev lika katastrofal ur humanitär och nationalekonomisk synvinkel som när Ugandas Idi Amin på 1970-talet landsförvisade praktiskt taget samtliga ugandiska asiater, det vill säga: de människor som utgjorde ryggraden i landets ekonomi. Allt för att vinna snabba popularitetspoäng hos fattiga och jordlösa svarta medborgare.

Så, hur djupa rötter måste en vit människa ha i Afrika för att kallas afrikan, med samma hemortsrätt som svarta? Den vite zimbabwiern David Coltarts förfäder anlände till Sydafrika i början av 1800-talet. Själv är han född och uppvuxen i Zimbabwe, och hans bok The Struggle Continues är till lika delar självbiografi och politiskt testamente. En skildring av landets senaste 50 år av kolonisation, frigörelse och konflikt. Det är en rejäl lunta på 600 kompakta sidor med en omfattande notapparat och ett aningen ofullständigt index. Den är författad som en kampskrift, en anklagelseakt mot president Robert Mugabe, och den skildrar Coltarts egen utveckling från advokat med människorättsfrågor som specialitet till förgrundsfigur i oppositionspartiet Movement for Democratic Change, MDC.

Coltart har kanske aldrig stått på några brinnande barrikader, sannolikt av samma skäl som Rian Malan resonerar kring, men han har definitivt gjort en insats för Zimbabwes utveckling från vitt rasiststyre under Ian Smith till svart majoritetsstyre – förverkligat 1980 – och därefter i opposition mot Robert Mugabe. När jag läser boken påminns jag ständigt om rasfrågan. Coltart berättar om hur han som ung tjänstgjorde i en halvmilitär polisstyrka, umgänget med svarta kolleger och hur han frågade sig om de kunde lita på varandra. Frågan uppkom av ett enda skäl – att de hade olika hudfärg. När han senare i livet engagerade sig i oppositionen mot Mugabe blev han misstänkliggjord i egenskap av vit. Hans politiska skäl för engagemang betvivlades. Mugabelägret utgick ifrån att det någonstans under ytan dolde sig en rasistisk agenda.

De svarta zimbabwierna hade fullgoda historiska skäl att misstro sina vita landsmän. Den 20 mars 1976, fyra år före maktskiftet, höll Ian Smith ett tal i radion. ”Låt mig säga det igen”, sade han. ”Jag tror inte på svart majoritetsstyre någonsin i Rhodesia, inte på tusen år. Jag upprepar att jag tror på samarbete mellan svarta och vita. Om det en dag är vitt och nästa dag svart så anser jag att vi har misslyckats och det blir en katastrof för Rhodesia.”

Det krig som ledde fram till svart majoritetsstyre pågick i åtminstone 14 år och skördade omkring 30 000 liv. Något förenklat kan man säga att de inblandade parterna bestod av den vita regeringen under Ian Smith, befrielserörelsen Zanu där Robert Mugabe blev frontfigur, och Zapu som styrdes av Joshua Nkomo. Det var en nationalistisk kamp, men under ytan fanns rivaliteten mellan Zanu och Zapu som representerade olika etniska grupper. Dessutom var det så att Mugabes Zanu stöddes av Kina medan Zapu backades upp av Sovjetunionen, med vapen, gerillaträning och kontanter. Det var alltså bäddat för fortsatt konflikt den dag huvudfienden Ian Smith och hans rasistregering var röjda ur vägen. Den konflikten kom att bli minst lika traumatiserande som befrielsekriget.

I maj 1980, som nybliven regeringschef i det fria Zimbabwe, reste Robert Mugabe till Jugoslavien för att närvara vid Josip Titos begravning. Där träffade han en annan begravningsgäst, Nordkoreas president Kim Il-sung. Mugabe hade stött på problem gällande sammanslagningen av de väpnade grupper som hade bekämpat Smiths styre. Kim Il-sung erbjöd honom nu en intressant förstärkning i kraftmätningen med den politiska rivalen Joshua Nkomo. De två männen kom överens om att nordkoreanska experter skulle träna upp en elitstyrka i Zimbabwe, ställd under befäl av Mugabe personligen. Den gavs namnet Femte brigaden och när den fick klartecken att kväsa revoltörer bland ndebelefolket i sydvästra Zimbabwe inleddes det som gick till historien som Gukurahundi, eller massakrerna i Matabeleland, Nkomos fädernebygd. Dödssiffrorna är notoriskt otillförlitliga, men minst 20 000 människor miste livet. Ofta under extremt grymma omständigheter.

Dödandet pågick fram till slutet av 1980-talet då Mugabe ansåg sig ha besegrat Nkomo och tystat dissidenterna i landet.

Det finns en svensk koppling till det politiska våldet i Zimbabwe. I februari 1989 reste statsminister Ingvar Carlsson dit på officiellt besök, vilket dokumenterades bland annat i den famösa pressbilden som visar hur han vandrar hand i hand med Robert Mugabe. Sverige hade stöttat Zanu under många år. Det svenska biståndet var en grundsten i Mugabes maktbygge som består än idag – ett ansvar Sverige inte kan svära sig fritt ifrån.

”Jag använder inte ordet ’folkmord’ lättvindigt”, skriver Coltart och förklarar sedan varför han anser att det som hände i Matabeleland kvalificerar sig för den benämningen. Som den människorättsadvokat han en gång var, garderar han sig med att även ”brott mot mänskligheten” kan vara en relevant rubricering. Att svenska biståndspengar överfördes generöst till den regering som ägnade sig åt detta är naturligtvis en skandal. Dödandet var ingen hemlighet, det var väl dokumenterat i framförallt brittisk press.

Mördandet i Matabeleland var en politisk kampanj som syftade till att krossa Zapus makt- och supportbas, skriver Coltart. Budskapet till människorna där var att det inte gick att ha mer än ett politiskt parti i Zimbabwe. Den som försökte trotsa detta skulle dödas.

Coltarts detaljerade skildringar av grymheterna utgör outhärdlig läsning, och man undrar hela tiden hur han står ut med att vistas i den zimbabwiska politiska miljön där han fortfarande är verksam. Hans kunskaper efterfrågades tidigt och han lät sig enrolleras av dissidentpartiet MDC, trots de risker det innebar både för honom och hans familj. När MDC 2009 inledde ett regeringssamarbete med Mugabe blev Coltart minister för utbildning, sport och kultur, en post han innehade fram till 2013. Hur viktiga skolfrågor och cricket än må vara, anar man att han var överkvalificerad för det jobbet.

Han fortsatte också oförtrutet att utmana och drog på sig flera öppna mordhot. Enligt egen utsago har han gjort sig till ovän eller rent av fiende med mängder av politiska profiler i Zimbabwe, först och främst Mugabe själv, som i ett tal 2002 förklarade att Coltart inte hade rätt att vistas fritt i Zimbabwe, att hans plats var i fängelse. Hans främsta tillkortakommande var att han var vit, enligt Mugabe.

Coltart betraktade sig länge som sympatisör till Joshua Nkomo, men när han inkluderade dennes parti Zapu i sin kritik mot korruption i landet vände sig Nkomo ilsket emot honom. Coltart blev kallad rasist. Ett billigt men verkningsfullt sätt att tysta kritiker som tycks fungera lika bra i Zimbabwe som i Sverige.

Coltarts bok utgör en märklig blandning av politiskt och personligt, ibland rent av privat, och det är förbryllande hur han marginaliserar somliga heta frågor som har stor påverkan på zimbabwisk politik, exempelvis rivaliteten mellan shona- och ndebelefolket. Han förefaller närmast fanatiskt fokuserad på att förstå och förlåta och verkar alls inte vara någon slug, intrigant maktspelare. Det kan ha att göra med att han är troende kristen, presbyterian dessutom, med en kalvinistisk grundsyn på människan. Han tror på betydelsen av syndernas förlåtelse och att inte alla, utan bara vissa utvalda, frälstes av Jesu död på korset.

Hans karriär inom MDC framstår som en sannskyldig Golgatavandring, och man kan inte annat än beundra en människa som orkar kämpa för sina ideal så som Coltart gör. Kampen går vidare, heter hans bok. Jag önskar att han får uppleva något slags seger i den kampen under sin livstid.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 5 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...