VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Fast i egna fällan

Av Anna Victoria Hallberg

Högskolor och universitet påverkas och förändras av politiskt klåfingriga direktiv influerade av postmodernt tänkande. Men politiseringen av akademin genomförs i det tysta.

Diskussionen om politiseringen av akademin förs ofta utifrån antagandet att denna är liktydig med att enskilda forskare bestraffas för att de är kritiska mot identitetspolitik, postmodernism eller multikulturalism. En aspekt av debatten som inte alltid är uttalad, men som kan skymtas, är också att våra universitet i allt mindre utsträckning är en heterogen plats för omstridda idéer och individer. Istället lever vi i megafonernas tidevarv där den tågande kören kräver intellektuell och politisk rättning i ledet.

Bakgrundsbruset till den svenska kontexten finns bland annat att hitta i de kampanjer som pågår vid olika campus i England och USA. Oxford, Yale och Princeton är exempel på prestigefulla universitet som under senare år har fått högljudda krav på sig från små men inflytelserika studentorganisationer. I Oxford har Cecil Rhodes, sydafrikanen som donerade en stor del av sin förmögenhet till universitetsstaden och som står staty vid Oriel College, blivit symbolen för brutal imperialism istället för att vara en historisk figur som gett namn åt den stipendiefond som beviljat medel till både Bill Clinton och Rachel Maddow. Efter idogt kampanjande och många protester har universitetet, inte utan intellektuellt krumbuktande, beslutat att Rhodesstatyn får stå kvar, tills vidare. På Yale har studenter ifrågasatt att en sydstatspolitiker som menade att slaveriet är moraliskt försvarbart ska få fortsätta att ha ett college uppkallat efter sig. I en studentpetition framkommer att målet är att eliminera varje tillstymmelse till främlingshat på campus. Woodrow Wilson School of Public and International Affairs heter så efter den president som regerade i USA 1913–21. Han är idag, i alla fall inom vissa delar av Princeton, synonym med strukturell rasism och intensiv påverkan sker för att colleget ska byta namn.

Exemplen på aktivistiska initiativ för att stoppa föreläsare med en politisk uppfattning som av vissa uppfattas som kontroversiell börjar bli oroväckande många på universiteten (läs gärna Erik W Larssons artikel Professor med livvakt i Axess nr 4). Det akademiska ifrågasättandet behöver bygga på individens sökande efter kunskap och vetande snarare än att grupper bestrider ”sanningar” för att bli bekräftade eller för att få upprättelse. Begreppen mångfald och yttrandefrihet ställs i dessa sammanhang på sin spets.

Men är det de enskilda aktivisterna inom akademin som utgör det stora hotet? Den viktiga diskussionen, för att fördjupa det nu lite luddiga samtalet om ”politiseringen av akademin”, tror jag snarare är den om hur det akademiska systemet påverkas och förändras av olika politiskt klåfingriga direktiv som är influerade av diverse post-kritiska perspektiv. För att påståenden genom ”anekdotiska nedslag” och exempel på enskilda forskare ska kunna hålla för en solid och generaliserbar tes behöver det finnas något mer systematiskt och inte bara spridda exempel eller oroande tendenser för att befästa idén om akademins politisering. Vad man kan efterfråga är en brygga mellan vad som existerar i akademiska kretsar och vad som är faktisk politisering.

I boken The War on Science (2016) av Shawn Otto förs ett intressant resonemang om identitetspolitikens koppling till vad han kallar ”kriget mot vetenskapen”. Den auktoritet med vilken vetenskapen talar, och som postmodernismen i sin förlängning enligt Otto vill dekonstruera och ersätta, utgår från naturen och det evidenta. Postmodernismen förskjuter tyngdpunkten och menar istället att språket konstruerar verkligheten och ett påstående måste därmed prövas i det lingvistiska sammanhanget. På så vis, skriver Otto, blir det de tillfälliga metaforerna och fotnoterna som får representera argumentet: marginalerna normerar kärnan. Problemet är att synsättet sprider sig inom alla de områden som på olika sätt kommer i kontakt med vetenskapen och det akademiska samtalet. Istället för att med tilltro se vetenskapen som en idéprocess med bäring på demokrati, tolerans, mångfald och utveckling anklagas den för att vara en intern verksamhet förbehållen vita män. Denna anklagelse – som kan innehålla spår av sanning – flyttar in i mitten av akademin och reglerar samtalet.

Otto hade behövt problematisera begreppet postmodernism, givetvis. En kritisk syn på vetenskapen, som postmodernismen i Ottos text trots allt representerar, har ju varit viktig inom alla discipliner för att inte sätta vetenskapen på piedestal. Bokens resonemang lutar emellanåt för mycket åt postmodernismens motpol – vetenskapshyllningen – och det är inte alltid för att vetenskapen ger sanna svar, vilket Otto tycks hävda, som den ska försvaras.

Men Shawn Otto sätter fingret på hur stora delar av det postmoderna tänkandet i realiserad form ser politiska mål som något överordnat. Hur stycken av det postmoderna tankegodset leder till just faktisk politisering. Genom att marginalisera kunskap till förmån för en typ av allmänt applicerbar ”intellektuell fördragsamhet” skapas ett identitetspolitiskt system som beter sig som en ogenomtränglig väv: det är förrädiskt icke-auktoritärt eftersom ytan uppvisar tolerans och signalerar öppenhet.

Diskussionen om akademins politisering är sålunda mer komplicerad än att enskilda forskare är aktivister då identitetspolitikens och postmodernismens inflytande på offentligheten är så subversivt politiserande. Att kanterna, det mer perifera, förflyttas in mot mitten för att ”konkurrera” om kärnan kan man hitta också i en svensk myndighetskontext, genom att titta närmare på ett av de uppdrag regeringen lägger på svenska lärosäten.

Forskning, utbildning och samverkan är de tre kärnuppdragen för svenska universitet och högskolor. Inom ramen för dessa uppdrag finns olika former av centralt stöd: kommunikatörer, ekonomer, arkivarier, jurister, utredare och handläggare arbetar inom högskolevärlden för att uppfylla myndighetskrav och utveckla verksamheten. Under 2016 kom ett regeringsbeslut för akademin som rör statens prioriterade politikområden. Det handlar om jämställdhetsintegrering där lärosätena ska vara med och uppnå de jämställdhetspolitiska målen kring lika möjligheter till karriärval och att motverka könsbundna studieval. (I budgetpropositionen för 2016 aviserades att fem miljoner per år 2016–2019 avsätts för att stödja universitet och högskolor i arbetet med jämställdhetsintegrering.) ”Nationella sekretariatet för genusforskning”, som finns på Göteborgs universitet, har fått i uppgift att vara ett stöd för svenska lärosäten i arbetet. Sekretariatet beskriver sig själva som ”en central aktör på genusforsknings- och jämställdhetsfältet” (min kursiv) och presenterar i en ordlista på sin hemsida begrepp som intersektionalitet och andrafiering. De skriver under rubriken ”akademiskt ledarskap” att ”akademin präglas av homosocialitet” och att ”forskning har visat att det finns normer som gör att kvinnors och mäns meriter värderas på olika sätt”, utan hänvisning till vilken forskning man lutar sig mot eller en definition av begreppet värdering.

Varför ska en aktivistisk gruppering med stark ideologisk front hjälpa akademins tjänstemän med riktlinjer för jämställdhetsintegreringen? Jag vill mena att pågående jämställdhetsintegrering utgör ett (typiskt) svenskt exempel på en politisering av akademin som i sann identitetspolitisk och postmodern anda förflyttar ett av flera möjliga kritiska perspektiv i akademin till dess centrum genom direktivets ofrivillighet. Dessutom är frågor som rör jämställdhetsintegrering på svenska universitet och högskolor i högsta grad bundna till biologiskt kön (för få kvinnliga professorer exempelvis): så hur arbetar ett genussekretariat, som har uppfattningen att könet är socialt, med en sådan utgångspunkt kring jämställdhet?

Det stora hotet mot vetenskapen och akademins sökande efter kunskap kanske därför inte utgörs av de mer högljudda exemplen på enskilda forskare eller ens kravet på att rena historien från kontroversiella idéer och människor. Istället är det den inbillade omtanken och idén om gottgörelse, i förening med att vi förväxlar tillträde med företräde, som gör att vi kan tala om faktisk politisering, där akademin utan att riktigt ha insett det tycks ha fastnat i sitt eget varnande exempel. Det tysta utövandet av politiken hörs minst, men leder till störst skada.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Nationen lever av Steven Grosby

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...