VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Suget efter ciggen

Av Anders Mathlein

För inte så länge sedan rökte alla överallt. Anders Mathlein minns med vemod och saknad en värld som gått upp i rök.

Under bilsemestrar i min barndom var det ofta en dimma i kupén. Bägge mina föräldrar rökte. Det skapade ett slags intimitet, och för det mesta tyckte jag att det luktade gott. Om det någon gång föreslogs en utvädring stängdes strax fönstret därför att det ”drog”.

Den egna karriären som rökare inleddes i späd ålder med stulna fimpar, småningom inköp av småförpackningar med cigarretter och mödosamma övningar i halsbloss och rökringar. Jag minns cigarrettmärken som Hudson, John Silver, Camel, Look och naturligtvis de goda och tjärstinna Chesterfield utan filter.

Efter att som alldeles för unga ha sett Clint Eastwood röka sina korta cigarrer i Sergio Leones västernfilm För en handfull dollar övergick vi småkillar till att köpa cigariller av märket Bellman Siesta styckevis av en mindre nogräknad tobakshandlare. Senare, som tonåring på första resan till Paris, rökte man naturligtvis Gitanes eller Gaulouises.

Rökning var vuxet, världsvant, tufft, romantiskt och glamouröst, vilket man till stor del lärt sig från fiktionens rökslöjor och nonchalant hållna cigarretter. I annonser påstods att läkare föredrog ett visst märke av mentolcigarretter, tjusiga modeller hade ”också gått över till Prince” och vem kunde tro att the Marlboro Man småningom skulle dö i lungcancer?

På den tiden rökte man i hemmet, inte på balkongen eller under köksfläkten, utan i tv-soffan, vid köksbordet och emellanåt i sovrummet. Man rökte på arbetet, på restaurang, på puben, i fikarummet, på flyget, och i London till och med på bio och på bussen. Dagens första cigarrett till morgonkaffet och dagstidningen var en svåröverträffad njutning. Riskerna med passiv rökning talades det sällan om.

Det här kan vara svårt att förstå för en yngre generation i en tid när rökförbud råder praktiskt taget överallt. Jag bevittnade för en tid sedan hur en patient försökte ta sig ett bloss på akutintaget på Sankt Görans sjukhus, vilket väckte en uppståndelse som om han halat fram en handgranat.

Förr fanns inga varningstexter i dödsannonsstil på cigarrettpaketen, och heller inte färgbilder på cancertumörer eller män som dött av hjärtinfarkt redan i trettioårsåldern.

Utanför krogar ser man nu huttrande människor varmröka sina cigarretter innan de återvänder in i en miljö där luften går att andas. Hela den avspända atmosfären med ett bloss efter en måltid är försvunnen, dagens rökare framstår mer som pundare som måste ha sin fix. För den som förr satt ensam på lokal var cigarretten ett sällskap, nu stirrar människor på sina mobiler. På flygplatser passerar man de ömkliga, stinkande gaskammare dit rökare är hänvisade för att i allas åsyn tillfredsställa sin föraktade last.

De tidigare vanorna är som bortblåsta, och det är naturligtvis i grunden något mycket positivt. Men få företeelser i vår kultur har genomgått en så snabb och genomgripande förändring som förhållandet till rökning. Det har skett bland annat tack vare ökade kunskaper om rökningens skadeverkningar och kampanjer och regleringar i dess följd, men här finns också ett djupgående mentalitetsskifte. Motståndet mot rökning präglas till inte ringa del av moralism. Även de som själva inte drabbas vill förbjuda bruket – det har förekommit anmälningar från grannar mot människor som rökt i sin egen trädgård. Det har drag av rättrådig konformism riktad mot de avvikande och dekadenta.

Rökning har, liksom fetma, också blivit en klassmarkör. Välbeställda och välutbildade är mindre överviktiga och röker mindre än människor i socioekonomiskt svagare grupper. Den aura av lyx och glamour som omgav cigarretten under en stor del av 1900- talet har gått upp i rök, och tobaksindustrin anpassar marknadsföringen efter nya målgrupper. I USA är 15 procent av den vuxna befolkningen rökare, men bland lågutbildade är siffran 40 procent. I Sverige är 9 procent av befolkningen mellan 16 och 84 år rökare. För dem med eftergymnasial utbildning är siffran 5 procent, för lågutbildade 12 procent.

Men hur fick man så många nikotinister att så snabbt acceptera restriktionerna när rökförbudet på restaurang och kafé infördes 2005? Nikotin anses trots allt vara lika beroendeframkallande som heroin, bland annat därför att det binds till receptorer som frisätter signalsubstansen noradrenalin och ger en neurologisk belöningskick.

Förtroendet för statsmakten brukar anges som ett skäl till att svenskar är snara att foga sig i nya bestämmelser, men hur fick man exempelvis amerikaner och italienare att sluta röka på krogen istället för att ropa på revolution?

Själv slutade jag röka av förnuftsskäl, vill jag tro, men kanske berodde det mer på strypta förutsättningar för att njuta av cigarretten. Jag är sedan länge kedjesnusare med ett nikotinintag som motsvarar omkring sextio cigarretter om dagen. Till nikotinets många effekter hör förhöjt blodtryck och ökad hjärtfrekvens, och då är det en smula störande att veta att vi däggdjur har ungefär samma antal hjärtslag under en livscykel. En blåvals hjärta slår långsamt och djuret blir gammalt, en hasselmus hjärta går i symaskinstakt, och den lever i tre, fyra år. Om nikotinet ökar min hjärtfrekvens med några slag i minuten kan det betyda att jag förkortar mitt liv högst väsentligt.

Men kanske är det så att om man en gång varit nikotinist så förblir man nikotinist i själ och hjärta – och hjärna, eftersom tillvänjningen där sätter permanenta spår. Bara en liten andel vanerökare lyckas bryta bruket för gott, vilket illustreras av uttalandet som brukar tillskrivas Mark Twain: ”Det är lätt att sluta röka, jag har gjort det hundratals gånger.”

Att den godaste cigarretten är återfallscigarretten, och att den smakar bättre ju längre avhållsamheten har varat, är en observation i boken Nicotine av den tyske författaren Gregor Hens (Other press, översatt till engelska av Jen Calleja, med ett överflödigt och självupptaget förord av den brittiske författaren Will Self). Hens fokuserar inte på rökningens fysiologiska och medicinska effekter, boken är inte en antirökpamflett, han skriver istället om det känslomässiga förhållandet till rökning – och till att sluta. Det är ett slags rökhöljd beroendememoar, insiktsfull, personlig och ibland med en tjärsvart humor. Han hävdar att var och en av de minst hundra tusen cigarretter han tände innan han upphörde hade en särskild betydelse. Det är möjligen en överdrift, men han redogör passionerat för den allra första cigarretten av märket Kim som han som barn fick av sin mamma för att kunna tända stubinen till nyårsaftonens fyrverkeripjäser. De blossen hade karaktären av ett slags uppenbarelse som kom att prägla en stor del av hans liv; ”jag blev mig själv för första gången”.

Att småningom sluta var nödvändigt då rökningen drastiskt försämrade hans livskvalitet, men det var en vemodig skilsmässa, en förlorad kärlek som ständigt gör sig påmind. Den före detta rökaren kan i hemlighet längta efter en uppslitande händelse i livet som kan legitimera ett återfall.

Hens resonerar kring beroendets struktur och mekanismer, kring njutningen och det meditativa i rökningen, kring avhållsamhetens kamp, och här finns många belysande och underhållande minnen av livet i tobaksrök.

Hens koleriske pappa hade kontoret i hemmet och bolmade så till den grad – fyra paket om dagen – att lille Gregor under en period trodde att fadern hade rökning till yrke. Den tidiga förälskelsens första och oförglömliga kyss bestod bara av rökslöjor från den åtråddas mun. Senare i livet reser han tillsammans med sin bror till Bremen för att ta hand om kvarlåtenskapen efter gammelfaster Anna, hon som arbetade på tobaksbolaget Brinkmann och vid pensioneringen tillförsäkrades två limpor cigarretter per månad i hundra år. Förmånen gäller även efter hennes frånfälle och tillfaller nu arvingarna. Favören kan ha göra med att hon i hemlighet hade ett kärleksförhållande med företagets direktör, ”de var den tyska cigarrettindustrins Romeo och Julia”, skriver Hens.

För en före detta rökare är boken full av tänkvärda observationer och igenkännbara situationer. Men det gäller att stålsätta sig. Risken är överhängande att man blir oemotståndligt röksugen. Och inget, som sagt, skänker större tillfredsställelse än återfallscigarretten.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

4) Bikers i Bhutan av Axel Odelberg

5) Nationen lever av Steven Grosby

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...