VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Är vi fredsskadade?

Av Katarina Tracz

Den svenska inställningen till försvar och säkerhetspolitik präglas av nonchalans och okunskap. Kanske beror det på att vi alltför länge tagit freden för given.

Rysslands illegala annektering av Krim innebar ett säkerhetspolitiskt uppvaknande för hela Europa, även Sverige. Det var åtminstone min analys 2014. Den geopolitiska utvecklingen tvingade fram ett ökat medvetande kring rikets säkerhet, om de omständigheter och det egna agerande som ligger till grund för denna. Plötsligt talade nästan samtliga partier om behovet av att öka försvarsförmågan, och landets säkerhetspolitiska samarbeten blev en fråga för seriös debatt. För första gången på decennier diskuterades behovet av upprustning, istället för fortsatta nedskärningar, av det svenska försvaret.

Idag står det klart att min tidigare så tvärsäkra slutsats var förhastad. Flera händelser under den gångna sommaren visar att ett realistiskt förhållningssätt till säkerhet fortfarande lyser med sin frånvaro i väsentliga delar av samhället.

Sent om söndagskvällen den 9 juli utlöstes felaktigt VMA-larmet ”Hesa Fredrik” i Stockholm. Det faktum att larmet överhuvudtaget kunde sättas igång av misstag är ytterst allvarligt i sig. Ganska snart kom dock bristerna i myndigheternas hantering av det inträffade att överträffa händelsen som sådan. Vad som hade kunnat bli sommarens säkerhetsskandal kom emellertid snabbt i skymundan. Avslöjandena om haveriet på Transportstyrelsen fick andra incidenter att blekna.

Turerna kring Transportstyrelsens IT-drift är på intet vis bortglömda, fler avslöjanden och politiska följdverkningar är att vänta. Den tydligaste lärdomen av sommarens incidenter går dock redan att dra: det saknas grundläggande kunskap och förståelse om säkerhetsfrågor i breda delar av samhället, inte minst i förvaltningen. Detta blev påtagligt i den vårdslösa hantering som blev känd i och med skandalens uppdagande – någonting som förefaller vara utbrett bland allt ifrån myndighetstjänstemän till beslutsfattare inom regeringskansliet.

Är nonchalans inför elementära säkerhetsfrågor någonting som utmärker Sverige? Ytterligare en sommarhändelse talar för det. Kort innan skandalerna briserade publicerade försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström en gemensam debattartikel (DN 19/6 2017). Texten, som handlar om behovet av ett stärkt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, innehåller en iögonfallande formulering: ”Om vi vill ha fred, så måste vi förbereda oss för fred.”

Det rör sig om en parafrasering av det latinska ordspråket ”Si vis pacem, para bellum”. På svenska: ”Den som önskar fred ska förbereda sig för krig.” Ministrarnas ordval var säkert menat som en tillspetsad poäng, en betoning av vikten av diplomatiska och politiska medel för framtida stabilitet. Men att de statsråd som ansvarar för försvars- samt säkerhetspolitiken väljer att uttrycka sig i sådana ordalag sätter ändå fingret på någonting större, någonting svenskt.

För att se hur Sverige utmärker sig när det handlar om inställningen till frågor som rör rikets säkerhet räcker det med att vända sig till grannländerna. Professor François Heisbourg, som bland annat är medförfattare till den finska Natoutredningen (Konsekvenserna av ett eventuellt finskt Natomedlemskap, 2016), har reflekterat över skillnaderna mellan Sverige och Finland. Under ett seminarium på tankesmedjan Frivärld i våras berättade han hur den finländska försvarspolitiken präglas av låg provokation av Ryssland – ett slags strategisk försiktighet – kombinerad med en fast beslutsamhet om att försvara landets gränser.

I Sverige, menade Heisbourg, tycks det omvända råda. Den svenska säkerhetspolitiken utmärker sig genom hög internationell svansföring, bland annat manifesterad i form av den högljudda kritiken av Ryssland. Samtidigt bärs inte kritiken upp av en trovärdig militärförmåga.

Som svensk och försvarsvän är det omöjligt att inte generas av Heisbourgs beskrivning. Det är svårt att greppa det strategiska i att tala med en hög röst och samtidigt bära på en liten påk – för att fortsätta parafraseringen av säkerhetspolitiska talesätt.

Möjligen är okunskap visavi säkerhetsfrågor i allmänhet och rikets säkerhet i synnerhet ett sentida fenomen. Kanske orsakade Berlinmurens fall och demokratins utbredning att tilltron till den eviga freden blev särskilt rotad i Sverige. Under kalla kriget stod trots allt såväl de militära förbanden som svenskarnas hjärtan redo och rustade.

Eller har 200 år av krigsfrånvaro gjort svensken fredsskadad? Vad det nationella historiska minnet beträffar inträdde den eviga freden långt före Sovjetunionens kollaps. Okunskap och bristande förståelse för säkerhetshot kan förklaras med att ingen levande generation infödda svenskar minns vad nonchalans kring säkerhetsfrågor kan orsaka.

Oavsett vilket får vi hoppas att medvetenheten om de säkerhetsbrister som sommaren blottade inte försvinner. Den som hoppas på fred gör klokt i att förbereda sig på motsatsen. 

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...