VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Nationen lever

Av Steven Grosby

Alla människor är jämlika. Men som medlemmar av skilda nationer är vi olika.

Framväxten av moderna kommunikationer, den globala handeln med varor och tjänster och en alltmer internationell arbetsfördelning har föranlett somliga att profetera att nationerna snart blir föråldrade. Tvärtemot dessa förutsägelser lever de vidare. För att förstå varför måste vi inse deras antropologiska, historiska och politiska betydelse. De specifika problem som orsakas av att de dröjer sig kvar ligger i att betrakta nationen som en kulturell sammanslutning präglad av territoriellt släktskap, i den patriotiska bindningen till nationalstaten och i nationalismen som en politisk ideologi.

Genom historien har mänskligheten organiserat sig på många olika sätt. Det har funnits klaner, stammar och stamförbund. Det har funnits stadsstater och allianser av stadsstater. Och det har funnits stater som omfattat flera olika nationer. Mänskligheten har också organiserat sig i nationalstater och imperier som motsatta alternativ. Dessa motsättningar ser vi i olika civilisationer och under historiens gång. Vi finner dem i Främre Orienten under antiken, i Israels motstånd mot de egyptiska, assyriska, babyloniska och seleukidiska väldena så som det beskrivs i Bibeln (den bibliska hebreiska termen gôy översätts med ”nation”), och i det judiska kriget mot romarriket så som det skildras i Josefus historiska verk Bellum Judaicum. Alternativet nation eller imperium förekom också på 1500-talet, i det shiatrogna safavidiska Persiens motstånd mot det sunnitiska Osmanska riket. Detta var en förlängning av ett alldeles eget nationellt persiskt självmedvetande som växt fram under lång tid, i motsats till araberna – en kontrast som märks bland annat i Shahname. Den persiska kungaboken av Abol-Qasem Ferdosi, som skrevs på 1000-talet. Man ser det i Koreas motstånd mot Kina i den fjärde av den koreanske kungen T’aejos (943 e Kr) ”Tio påbud” – ”I det förflutna har vi alltid hyst stor aktning för Kinas uppträdande […] Men vårt land har ett annat geografiskt läge och vårt folks karaktär skiljer sig från kinesernas.” Och vi ser det givetvis i Europa, bland annat i den nederländska nationens motstånd på 1500-talet mot det spans–ka imperiet. Dessa och många andra exempel visar att nationalitetsbegreppet inte är uteslutande europeiskt till ursprunget, och inte heller uppstod det under nya tiden efter westfaliska freden 1648, som vissa forskare hävdar.

Frågorna som ligger framför oss lyder: Vad är en nation, vad är dess betydelse och vilka problem i livet löser den genom att dröja sig kvar? Medan vi söker efter svaren får vi aldrig förlora frågornas kärna ur sikte: Varför är en nation viktig för en enskild medlem av den? Varför har människor varit villiga att offra sitt liv för vad de uppfattar som sin nation? Vad förklarar övertygelsen och styrkan i den bindning som individen har till det som han eller hon uppfattar som sin nation? Låt oss alltså börja med individen.

Vad är en individ? På vilket sätt är individen medveten om sig själv? Och vad är ”självet”? Den klassiska liberalismens svar på dessa frågor är beundransvärt på många sätt. Dess inriktning på individens frihet att förkovra sig, det personliga ansvaret, den fria marknaden och rättsstaten är frukter av vår civilisations trägna mödor. De är värda att försvara. Men som den framstående nationalekonomen Frank Knight påpekade i sin artikel från 1939 med rubriken ”Ethics and Economic Reform” begick den klassiska liberalismen också ett misstag då den tog individen för given, som om individen vore en sluten enhet. Den förenklade individen med sin utarmade syn på människans inre liv och begränsade dess funktioner till ett slags utilitaristiskt kalkylerande av jämförbara ”intressen” och minimerade, eller rentav bortsåg från, betydelsen för individen av ideal som vänskap, altruism, skönhet eller frälsning.

Individen kommer till världen fattig och hjälplös, beroende av grupper för sin existens och utveckling. Att jag nämner beroende och hjälplöshet ska inte missförstås. Att individen är ”given” är oförnekligt. Alla språk innehåller första person singularis, ”jag”. Individen tänker. Individen upplever smärta och välbehag. Och framförallt frågar man sig hur man bör handla. Men om man frågar sig vem man är innehåller svaret hänvisningar till grupper, exempelvis familj, religion, nation. Även dessa självets komponenter är oförnekliga. Alla språk har ju också första person pluralis, ”vi”.

De grupper som bildar ”vi” är inte bara sammanslutningar som man frivilligt går med i och lämnar. Inte alla relationer är avtalsbundna. Som vi har sett utgör vissa relationer en del av individens uppfattning om självet, eftersom individens existens har varit beroende av dem och är och förblir sammantvinnad med dem. Man ser sig som en del av dessa grupper och de är en del av en själv. Detta är lika sant idag som det var i det mer traditionsbundna förflutna. Att dessa relationer bidrar till hur man ser sig själv förklarar delvis beständigheten och betydelsen av en av dem: nationen, det land där man är född och uppvuxen, det språk man talar och den kultur som bidrar till hur man ser sin plats i världen och universum. Stoltheten över denna nationella kultur är patriotism. Är det då så förvånande att vi rycker ut till vår nations försvar när vi ser att den själv och dess livsuppehållande territorium och kultur är hotade?

När försvarsivern blir fanatisk och delar mänskligheten i två stridande läger – ljusets krafter mot mörkrets – får vi en nationalistisk ideologi. Denna begreppsskillnad mellan patriotism och nationalism är motiverad och nödvändig, ty man kan vara stolt över sitt eget land utan att hata någon annans land. Den är också politiskt nödvändig om man vill ha ett anständigt civilsamhälle, så att individen fritt kan navigera mellan sina möjligheter och behovet av att leva i fred både med andra medlemmar av sin nation och med andra nationers, även när oenighet råder. I den patriotiska bindningen till vad man ser som sin nations hemland ligger icke desto mindre risken för att den ska förvridas till en ideologisk nationalism som strider mot civilsamhällets normer. De historiska exemplen på detta är alltför många; ett är 1870-talets tyska Kulturkampf, ett annat Cato den äldres osläckliga hat till Kartago som Plutarchos berättar om.

Det finns många faktorer som kan hindra patriotismen från att förvridas till ideologisk nationalism. I sin kortfattade monografi The Price of Liberty hävdar den tyske sociologen och nationalekonomen Adolph Löwe att trädgårdens och trädgårdsarbetets betydelse för britterna var ett skäl till att fascismen inte kunde slå rot i Storbritannien. Religionen, med dess orientering mot en tillvaro som höjer sig över denna världens dagliga angelägenheter och bindningar, är en annan faktor. Det viktiga i Löwes poäng om trädgård och trädgårdsarbete och min hänvisning till religionen (åtminstone till de monoteistiska religionerna) är att de står för kvalitativt olika uttryck för människans bindning till nationalismens ideologi, som med orätt vill undertrycka dessa olika bindningar till följd av en allt uppslukande och därmed ideologisk hängivenhet för ett enda mål som tros ge frälsning: nationen.

Jag övergår nu till nationen. Jag vill påminna om att det är ett misstag att dra en skarp och fast skiljelinje mellan individ och nation. Återigen överlappar individens medvetande om sig själv och den gemensamma insikten om att alla, i sin egenskap av medlemmar av en nation, är relaterade till varandra eller skär varandras cirklar.

Alla mänskliga aktiviteter, däribland möten ansikte mot ansikte, inträffar mellan vad som har varit och vad som skulle kunna vara, mellan traditionen och avvikelser från traditionen. När vi träffar val och trevar oss vidare mot ”vad som skulle kunna vara” får vi en ram för dessa val av föregående prestationer och misslyckanden, och det får också vårt minne av dessa prestationer och misslyckanden. Minnena är naturligtvis inte alltid korrekta. I sitt studium av nationaliteten gav den månglärde fransmannen Ernest Renan redan 1882 minnets selektiva anpassning en roll i uppkomsten av en kultur. I sin uppsats ”Vad är en nation?” påpekade han: ”Att glömma, jag skulle till och med säga ett historiskt misstag, är en väsentlig faktor i skapandet av en nation.”

En selektiv acceptans av det förflutna, som en följd av nuets krav och för att uppfylla dem, är det pris som traditionen betalar för att ingå i nuets liv. Ett exempel på denna selektiva anpassning av det förflutna till nuet är införlivandet av den mytiska bilden av israeliternas uttåg ur Egypten, med dess omkväde ”Låt mitt folk gå”. I det antika Israels historia rättfärdigade detta minne sannolikt nationens kamp för självständighet från de assyriska och babyloniska rikena. Samma bibliska bild utnyttjades också av nederländare, engelsmän, italienare, tjecker och andra när de hänvisade till israeliternas uttåg i sin egen kamp för nationellt oberoende. Detta ser vi i målningarna som föreställer den mirakulösa vandringen genom Röda havet av den tyske 1500-talskonstnären Lucas Cranach, den flamländske målaren Marten Pepijn och fransmännen Nicolas Poussin och Charles Le Brun som alla arbetade på 1600-talet och den amerikanskfödde Benjamin West och irländaren Francis Danby, båda verksamma kring sekelskiftet 1800.

Många andra händelser av nationell vikt i det antika Israels historia fick också nytt liv i den europeiska kulturen. Det judiska motståndet mot den babyloniska fångenskapen, sådan det uttrycks i körens klagosång ”Va, pensiero, sull’ali dorate” i Verdis opera Nebukadnessar från 1841, förmedlade sannolikt italienarnas längtan efter suveränitet och självständighet från (på den tiden) Österrike. Kriget för nationellt oberoende som mackabéerna anförde mot det seleukidiska riket, så som det framställs i Händels oratorium Judas Maccabaeus från 1746, hyllade minnet av segern för Englands mackabeiska armé under befäl av hertigen av Cumberland mot skottarnas jakobitiska uppror i slaget vid Culloden. Hur paradoxalt det än är rent historiskt betraktade sig var och en av dessa tidigmoderna europeiska nationer som ”det nya Israel”.

Enligt vissa forskare ska man tolka ett sådant selektivt inlemmande av traditionen till stöd för upprättandet av en territoriellt utbredd men ändå avgränsad nation som att man ”uppfann” traditionen med nationen som ett ”tänkt samhälle”. Om vi emellertid nöjer oss med att enbart iaktta den selektiva anpassningen av traditionen, förlorar vi ur sikte något som är viktigt för att vi ska förstå begreppet nationalitet. Det som införlivas selektivt från det förflutna och som därigenom modifieras hålls vid liv i och blir en del av nuet just därför att man erkänner att det är viktigt. Den stora frågan lyder: Vad är denna betydelse?

Vad vi minns styrs inte av nycker. Vi måste dra en linje mellan ”fantasins verk” och det godtyckliga ”imaginärt”. Att den territoriellt omfattande men ändå avgränsade nationens existens och fortsatta tillvaro i tiden är beroende både av att vi med fantasins hjälp inlemmar det förflutna i nuet och av att vi i fantasin utvidgar vad vi tänker på som vårt ”eget” till att omsluta ett nationellt territorium och dess folk. På så sätt blir hela territoriet vårt eget hem, dess förflutna blir vårt förflutna och det förflutnas och det nuvarande territoriets människor blir vårt eget folk. Denna geografiska utvidgning till ett relativt omfattande men avgränsat territoriellt hemland skiljer kategorin ”nation” från ”klan”, ”stam” eller ”stadsstat”. Nationen är dock inget fantasifoster. De bindningar till vad vi ser som vårt hemland, eller idén om fritt självstyre i motsats till imperiets tyranni, är visserligen beroende av fantasin men varken godtyckliga eller orealistiska. Föreställningen om hemmet, och idén om frihet att sköta sina egna angelägenheter i samförstånd med dem som delar föreställningen, är viktiga för individen.

Trots att föreställningarna om hemlandet och självstyrets ”själv” berör fantasihandlingar som är nödvändiga för en nations existens och viktiga för individen, ifrågasätts dessa handlingar ofta. Motsättningar uppstår om hur vi ser på det förflutna, och de påverkar vår syn på nuet. Motsättningarna tar sig dessutom ofta uttryck i politiska åsiktsskillnader. Ändå förmedlar hemmet och självstyrets nationella ”själv” betydelse för individen eftersom de ses som livsuppehållande och livsordnande. Vi är intresserade av nationalitet på grund av intensiteten och övertygelsen i de bindningar som individen har till föreställningen om nationen.

Om det ligger något i dessa iakttagelser öppnas ett djupare antropologiskt perspektiv framför oss. Vilka livsproblem ger sig nationaliteten i kast med? Som det så riktigt står i presentationen av 2017 års Engelsbergsseminarium: ”Det latinska substantivet natio, av verbet nasci, ”att födas ur”, är roten till vårt moderna begrepp ”nation”. Det antyder att vår födelseort är avgörande för vår känsla av tillhörighet och identitet. Vi är alla födda någonstans.” Ursprunget till ordet ”nation” – att vara född ur – är en antydan om att nationen är en form av social relation för spridning och överföring av liv, där insikten om var man är född förblir avgörande för känslan av tillhörighet, självförståelse och relation till andra som är födda på samma plats och ser sig själva i ljuset av detta. Nationen är alltså ett slags släktskap, om än territoriellt. Nationens ”vi” och dess avgränsade territoriums ”någonstans” pekar på att territoriet uppfattas som att det tillhör detta ”vi”, som i sin tur tillhör territoriet.

Nationen är också en form för livets ordning sådan det träder fram i sedvänjor, traditioner och lagar. Slutligen är nation en struktur för livets frihet, det vill säga att självstyre brukar behöva en stat, så att nationen inte enbart existerar som ett kulturellt samhälle utan också genom maktutövning kan agera fritt i världen och bestämma över sina egna angelägenheter. Relationen mellan dessa tre former varierar från en nation till en annan, från en civilisation till en annan och genom tiden.

De tre formerna blir till en enhet, en nationell kultur. Men enande är inte liktydigt med uniformitet. Spänningar härskar mellan beståndsdelarna vilket framgår av motsättningar inom en nation rörande språkpolitik, regionalt självstyre, religion och kriterier för medborgarskap. Det sistnämnda har på senare tid fått stor uppmärksamhet i oenigheten om invandring – om vilka som är nationens ”vi”. I dessa meningsskiljaktigheter ser vi spänningar mellan synen på nationen som en form av släktskap, som en bärare och produkt av lagen och, där det finns en nationalstat, av friheten att agera i världen. Det är alltså legitimt att tala om en nationell kultur, men att göra det innebär inte att en sådan kultur är homogen eller stabil. Den sociala relation som ligger i nationens ”vi” är inte fixerad i tiden, som vore den huggen i sten. Den består av levande människor som hela tiden utvärderar, experimenterar och anpassar sig till nya situationer och krav. Detta betyder att en nation självfallet har sin egen historia som präglar hur den uppfattas av sina medlemmar, men kontinuiteten över tid slår fast att historien endast kan vara relativ. Nationen befinner sig nämligen också i ständig förändring.

Ingen av de föregående kommentarerna ska tolkas som att individens inre är begränsat av nationens horisont. Så är det inte, något vi har lärt oss av världens universella orientering, de monoteistiska religionerna, det internationella sökandet efter vetenskaplig sanning och frihandelns ekonomiska relation. Det finns spänningar mellan dessa universella orienteringar och nationalitetstänkandet.

Argumentet för imperium är mänsklighetens strävan efter universalitet, där lagstiftningen är enhetlig i ett vidsträckt territorium. Det leder till fred inom imperiet, som till exempel det romerska imperiets Pax romana under Caracalla (212 e Kr). Då och då har det funnits imperier som när de väl fått stadigt fäste har odlat tolerans, till exempel Kyros Persien. Judarna hade mycket gott att säga om Kyros och talade om honom som ingen mindre än Messias (Jes. 45:1). Men även när ett sådant imperium existerar betraktas de som står utanför det med misstänksamhet och inte sällan värre än så. Dessutom har vi alltför många exempel på brutala väldens imperialism, som det assyriska, där universella maktsträvanden hänsynslöst trampade ner lokala traditioner. Påtvingade befolkningsförflyttningar tog faktiskt inte sin början i det nazistiska Tysklands och Sovjetunionens imperier utan i det assyriska på 700-talet f Kr. Den österrikiskfödde amerikanske nationalekonomen Joseph Schumpeters definition av imperialism som ”en stats benägenhet att utan syfte och mål bedriva obegränsad tvångsexpansion” gäller än idag. Vad som än kan te sig tilldragande hos ett imperiums universalitet utvecklas det framförallt på bekostnad av den frihet att utöva självstyre som nationen förmedlar.

Vi vet, eller hävdar i varje fall med rätta, att vi alla är jämlika som människor. Ändå vet vi att vi som medlemmar av avgränsade nationer inte är varandra lika. Det viktigaste problem som nationernas fortsatta existens ger upphov till kan vara huruvida vi är i stånd att hålla dessa två, sinsemellan stridiga inriktningar i huvudet på samma gång.

Steven Grosby är professor i religion vid Clemsonuniversitetet i South Carolina.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

3) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

4) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

5) Bikers i Bhutan av Axel Odelberg

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...