VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Att dö för sin jord

Av Christopher Coker

Territorium och dess försvar är krigets ursprung. Men det drivs fram och får bränsle av kultur och civilisation.

År 1917 fick poeten Edward Thomas frågan varför han vid 37 års ålder hade anmält sig som frivillig i första världskriget. Han ställde sig på knä, fyllde handen med engelsk jord och svarade: ”Bokstavligt talat för detta.” Försvar av territorium är den äldsta krigsorsaken, men på 1900-talet hade territoriet blivit till en idé. I sin bok Where Poppies Blow (2016) ställer John Lewis-Stempel kärleken till det engelska landskapet mot den tyska besattheten av mörka dystra skogar. Blod och jord (Blut und Boden) var ett förhärskande tema i den tyska nationalismen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vad påminner denna karikatyr av tyskarna om? Kanske om Sagan om ringen och orkerna. Och Tolkien, som stred i första världskriget och traumatiserades av upplevelsen, frammanar ju i sin episka berättelse de fridfulla landskapen, de älskansvärda och mycket engelska hobbitarnas land, motsatsen till de alltigenom osympatiska orkernas marker som är förödda av industri.

Den nederländske etologen Nikolaas Tinberger som tilldelades 1973 års Nobelpris i fysiologi eller medicin konstruerade ett system för hur vi ska tolka djurs beteende och uppmanade oss att ställa fyra frågor som jag anser ha stor bäring på krig:

Vad är krigets ursprung – hur uppkom det?Vilka mekanismer låter det grassera?Vad är dess ontogeni – hur har det utvecklats genom tiderna?Vad är dess funktion – dess betydelse för anpassningsförmågan (beteendets roll för att underlätta reproduktiv framgång)?

Dessa frågor borde alla krigsfenomenologer ställa och alla omsluts de av Edward Thomas svar. Jord är högst sannolikt det främsta skälet till att vi är en aggressiv art (vi som nästan alla andra). Det territoriella imperativet är livets dynamik. Så har vi fantasins mekanism. Thomas hyllade en nationell myt som delvis uppstod ur 1800-talets romantik. Liksom många andra i sin generation gick han ut som frivillig – som den traumatiserade krigsveteranen i Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway – ”för att rädda ett England som helt och hållet bestod av Shakespeares skådespel”. Vad ursprungshistorien beträffar var de länder som gick i krig 1914 nationalstater, eller nationalstater i vardande. England var den allra första. Och vad funktionerna angår gödde kriget sig självt – Thomas var fången i sitt eget narrativ, som inte är detsamma som att narrativet gav upphov till första världskriget. Men att det förlängde kriget är ovedersägligt.

Medan Thomas Hobbes målade vad Steven Pinker och andra anser vara en sann bild av vårt avlägsna förflutna – naturtillståndet – konstruerade en samtida till honom, lantprästen John Frere, en hypotes om att vi hade sysslat med krig från allra första början. Han hänvisade till gamla flintyxor som stöd. Det finns verkligen material som tyder på att vi inte är den enda hominidarten som uppfann kriget: de allra första redskap som användes för 2,6 miljoner år sedan kan mycket väl ha varit vapen. Ett exempel är finkornig vulkanisk sten, mödosamt slipad till vassa former som kunde skära inte bara i andra djurs kött och ben utan också i våra egna artfränders. Läs vad Timothy Taylor, professor i mänsklighetens förhistoria vid Wiens universitet, skriver. Poängen är att territorium och dess försvar med stor sannolikhet är krigets ursprung: det var nödvändigt att försvara knappa resurser och trygga livsmedelsförsörjningen. Men territoriellt beteende, som framgår i sociobiologen Edward O Wilsons On Human Nature, uppstår hos alla djurarter endast när en ekonomisk resurs är ekonomiskt försvarbar, det vill säga när den energi man sparar genom att försvara territoriet överstiger den energi som förbrukas i risken för skada och död under försvaret av det.

Historikerna har alltjämt delade meningar om huruvida kriget – så som vi förstår ordet idag – härrör först från jordbrukets uppkomst, då vi fick mycket mer att försvara, eller från hövdingdömenas första tid. Hövdingdömen var jordbrukssamhällen som var mycket större och mer sofistikerade än det genomsnittliga jägar-samlarsamhället, och arkeologerna har påträffat dem i synnerhet i grannskapet till gamla kulturer. De kan betraktas som en mellanform av social organisation på vägen till statens födelse. Här finns dock ännu en faktor med i spelet. Montesquieus kända hypotes om kriget går ut på att det uppstod, inte ur vanlig aggression eller tillfälliga härjningar utan när den svage försvararen kom på idén att göra organiserat motstånd. Men om man kan organisera försvar av sitt eget territorium kan man också organisera ett anfall på någon annans. ”Hur organiserar vi försvarsdepartementet för människojakt?” frågade Donald Rumsfeld i början av kriget mot terrorn, och somliga betraktar krigföring med drönare som människojakt i stor skala. Den verksamheten har nu en egen teknokratjargong, delvis hämtad från analyser av sociala nätverk och nexustopografi, en pseudovetenskap som låter oss kartlägga sociala former eller miljöer där individer binds samman, och därmed definierar de viktiga knutpunkterna i ett nätverk (i det här fallet terrorister). Aristoteles var först på plan. I Politiken säger han att människan har fem sätt att leva på sitt arbete och bland dem tar han med kriget: jakten på människor och samtidigt på deras ägodelar. Grekerna var inte blödiga när de skulle beskriva verkligheten.

Så var det med krigets ursprung, men hur är det med dess mekanismer, det som ger det bränsle? Litteraturen är en mekanism. I sin roman Anthill. A Novel skriver Edward O Wilson om världens båda dominerande arter : ”Jag sjunger om myror och män.” Han har naturligtvis i tankarna inledningen till Vergilius episka dikt Aeneiden: ”Jag sjunger om vapen och män.” Men myror har väl ingenting att bidra med till episk dikt? Och även om man är sociobiolog är det väl en avgörande skillnad att vi har poesi och inte de? Sedan Darwin har vi frågat oss om kriget är genetiskt eller kulturellt betingat: Ligger det i våra gener eller i vårt kulturella dna? Kulturen ser ut att vara nyckeln: vi har den, myrorna har den inte. Något vi och de ska vara tacksamma för. Vi må vara en högst social art men vi kan sannerligen vara allt annat än sociala, särskilt när den stam vi identifierar oss med verkar vara hotad. Myrorna kan mycket väl överleva oss just för att de inte har förmånen att vara civiliserade. Utan civilisation kan man till exempel inte bygga en atombomb. Om vi tillintetgör oss själva i ett kärnvapenkrig kommer myrorna med stor säkerhet att överleva in i den postantropocena tidsåldern. Men vi kan vara lugna för att arkeologmyrorna inte kommer att ägna någon längre tid åt att leta igenom bråten efter våra sedan länge hopträngda städer ens när vi själva har försvunnit.

Åter till Vergilius. Litteraturen har en speciellt anpassningsbar funktion: den förser oss med förebilder och inspirerande berättelser om hjältemod som talar om för oss att det finns ett liv att leva i ett högre emotionellt register som vi ofta finner i fredstid. Om man så vill förkroppsligar kriget en löst hopfogad samling algoritmer eller program (i ordets datatekniska betydelse) för kollektivt handlande. Tanken att det är ärofyllt att dö för sitt land har funnits i århundraden. I det avseendet är krig smittsamt, säger Barbara Ehrenreich i boken Blood Rites. Man kan inte alltid lita på att kulturen ska stå på vår sida. ”I den mån den tillåter människan att fly undan biologins imperativ kan den göra det enbart för att fånga vad som ofta är dess egna grymmare imperativ.” Det Vergilius lyckades göra var att förvandla ett territoriellt imperativ till patriotism. Aeneiden visar verkligen upp patriotismen sådan den var innan den urartade till nationalism. Patriotismen i dikten blir till pietas. En innebörd av ordet är ”fromhet”. En annan är ”pietet”, att man vårdar sig om familjen. En tredje är ”lojalitet” – mot vännerna, mot släkten, mot ”brödraskapet” – denna andra familj som soldater sätter högt och som de så ofta saknar när de återvänder från slaget. Litteratur och konst är två av de mekanismer som inspirerar oss att förvandla döden till offer.

”Pietas” är härlett av ”pius”, from, helig. Om vi går längre än till dess etymologi finner vi den hebreiska traditionen som säger att lidande kan vara en botgöring. Staten blir en helig sammanslutning och försvaret av den en religiös plikt. Det är genom att acceptera att de måste uppoffra sig som många lever ett fromt liv och finner mening i sin i övrigt meningslösa tillvaro. Roger Scruton uttrycker det väl i ”Desecrating Wagner” i tidskriften Prospect: ”Genom att se saker och ting på det sättet förstår vi att vi inte är dödsdömda av vår dödlighet utan helgade av den.”

Och så till min tredje fråga, krigets ontogeni, dess utveckling över tiden. Försvaret av ett territorium är i regel försvar av staten. Stater har funnits de senaste 5 000 åren och har många former. Edward O Wilson lägger stor vikt vid begreppet. Likheterna mellan förmoderna och moderna, agrikulturella och industriella stater är lika slående som de många variationerna. De blir bara mer sammansatta med tiden. En stat är ett exempel på vad sociologerna kallar en ”tät” institution med kollektiva ritualer, heliga sägner, hjältar som räddar den från undergång, initiationsceremonier, flaggor och symboler, till och med olika emotionella register och moraliska ekologier och givetvis språket som håller utomstående där de hör hemma – utanför. Vi ska betrakta nationalismen som ingenting annat än ett särskilt slående exempel på en kulturellt markerad utväxt på tribalismen.

Försvaret av ett territorium kan sträcka sig långt utanför traditionella gränser – se bara på de första korstågsfararnas enastående hängivenhet. Återerövringen av Heliga landet var försvaret av ett bredare kristet samhälle. Korstågens supranationella karaktär var ett av dess utmärkande drag. Engagemanget för de östkristna i territorierna ockuperade av muslimer var ett ledande motiv för att följa med. Det var givetvis en endimensionell världsbild – här fanns inget eko av Kristus maning att älska sin fiende, än mindre av Augustinus som ville inpränta budskapet att det var saligare att älska sin fiende än att älska sin vän. Kärleken till nästan innebar i stort sett kärlek till släktingarna. Korstågsfararna drevs av tanken på sin riskutsatta familj. Jonathan Riley-Smith hävdar i The Crusades. A Short History att korstågen i detta avseende kan betraktas som en blodsfejd mellan två rivaliserande släkter, och blodsfejder brukar vara geografiskt avgränsade.

Raskt vidare till första världskriget och Willa Cathers roman One of Ours som belönades med Pulitzerpriset. Det är en utomordentlig berättelse om en ung amerikan som anmäler sig som frivillig 1917 för att försvara Frankrike. Han är från Nebraska och möter vad en man från Montana, en högst reell amerikansk pilot som gick med i det franska flygvapnet och miste livet i Verdun (1916), kallade ”det sällsynta privilegiet att dö väl”. När romanen kom ut kritiserades den hårt av Hemingway som inte trodde att kvinnor kunde skriva om kriget. Hemingway själv påstod sig vara den förste amerikan som sårades i Italien. I själva verket var han den andre, men till skillnad från den förste överlevde han sina skador. Eller gjorde han det? Hans liv var ett enda elände efter kriget: tre misslyckade äktenskap, två barn som aldrig fick ordning på sin tillvaro, ett självmordsförsök (utöver det som lyckades) och framförallt en karriär som han såg som ett fiasko. Men i Robert Jordan, hjälten i hans roman Klockan klämtar för dig, skapade även han en man som kom till Europa, här för att strida vid de spanska demokraternas sida mot fascisterna. Och i Cathers roman försvarar den unge från Nebraska med glädje Frankrike, i hans ögon den moderna västerländska civilisationens vagga, mot barbarerna, hunnerna, orkerna. One of Ours är inte en antikrigsroman, långt därifrån. Den hyllar beredvilligheten hos en ung man att offra sig för en släkt, eller i det här fallet – för att citera Charles de Gaulle – en ”idé om Frankrike”, la France profonde.

Så till den fjärde och sista kategorin, krigets funktion, som är att betjäna kriget självt: det fångar oss i de berättelser som vi hör oss själva återge. En särskilt kraftfull historia som unga muslimer berättar för sig själva handlar om det ”eviga och bestående” kalifatet, virtuellt i fallet bin Ladin, fysiskt och högst reellt i fallet IS (vilket är orsaken till att västerländska politiker mycket noga aktar sig för att kalla denna organisation Islamiska staten). Det är möjligt att IS försvinner från kartan vid årets slut men idén blir kvar, och unga män kommer fortfarande att strida för den. IS våld är nämligen funktionellt: det fungerar, och det är därför som det är så skrämmande. Religionssociologen Rodney Stark har i A Theory of Religion påpekat att en religion har desto större värde för de trogna på grund av de uppoffringar som måste göras och som de anser värda att göra, ju mer krävande religionen är. Självmordsbombare liknar mal som dras till en ljuslåga. Deras handlingar gynnar religionen och gynnar gruppen. Som William James framhåller i sin bok The Varieties of Religious Experience är martyriet en av de ”religiösa lustar” som gör just denna variant så lockande. De gynnar gruppen på samma sätt som kärnbärande celler utvecklas till symbiotiska samhällen av bakterieceller. Och en liten kult blir ett globalt varumärke genom att hindra urval i grupperna så att det blir svårt för egoistiska element att växa fram på bekostnad av andra medlemmar av deras egna grupper. Konceptet kallas ”major transition” – förmågan att förvärva och socialt föra beteenden vidare på samma gång.

Evolutionsteorin ger en stark utgångspunkt för studiet av terrorism och krig likaväl som religion. Och alla religioner frammanar platsens ande: förfädernas land, det förlovade landet, Jerusalem, staden på berget, det nya Eden, Kalifatet. Och Edward Thomas nationalism, av några historiker uppfattad som en politisk religion, var lika intensiv som en religiös upplevelse. Idag är det svårt att förmedla nationalkänslans intensitet. Vi är fjärran från den generation som stred vid Somme. Men vi finner något av dess väsen i den förnämsta brittiska romanen som framträdde ur första världskriget, Frederick Mannings Her Pivates We, som berättar en helt annan historia än den som förmedlades av samma krigs poeter. Manning skrev om de brittiska soldaternas stoicism, inte deras heroism, men stoicismen var naturligtvis exakt det som var heroiskt i deras orubbliga trohet mot sitt land in i det sista. Med tidens militära talesätt ”hörsammade de kallelsen”. De gjorde det för det mesta utan klagan och satte en ära i att ”ge en kamrat ett handtag”, även om det minimerade deras chanser att komma tillbaka med livet i behåll.

Låt mig emellertid sluta i en annan stämning. Framtidens krigare kanske blir oengagerade, distanserade, bokstavligt och bildligt, både från territorium och från kriget självt. Vi läser ändå de stora ”dråpsagorna” (Tom Stoppards ord) som Iliaden där krigarna kommer nära sina offer. Men framtiden kan mycket väl tillhöra krigare som Vollmer (något förnamn har han inte), en figur avbildad av Don DeLillo i novellen ”Human Moments in World War 3”. Vollmer är medlem av besättningen i en rymdkapsel i omloppsbana som tillbringar sin tid med att övervaka en värld där kärnvapen har blivit förbjudna, med påföljd att världen ligger i permanent krig. Piloterna åtnjuter all tänkbar komfort, videokassetter och skvalmusik i högtalare. De sitter i filttofflor vid sina avskjutningspaneler och zappar terrorister med laservapen. Från utsiktspunkten i rymden gäller vår unge pilots patriotism inte något land utan jorden själv. Ibland försätts han i filosofisk stämning av jordens omloppsbana: han har ju en utsikt som få. Men han har kommit att se jorden på ett nytt sätt med tiden. Tidigare såg han den på samma sätt som Edward Thomas såg sitt eget land: i den romantiska fantasins kulörer. Han hade sett den som ”stormdriven, blänkande som havet, där den andades hett dis och färg”, men så småningom släpper han taget. Vi finner honom i slutet av berättelsen där han tittar ut genom fönstret och mumsar på mandelstänger medan godispapperen svävar bort i nollgravitationen. Han är så distanserad att han inte längre kan känna med planeten. Vad han tycker bäst om hos den eller, för att använda hans egna ord, vad han finner mest ”intressant” är ”färgerna och alltihop”. I den andan försvinner han ur sikte.

Christoper Coker är professor i internationella relationer vid London School of Economics.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Bikers i Bhutan av Axel Odelberg

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

5) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...