VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den kristna republiken

Av Maurizio Viroli

De italienska stadsrepublikerna gav upphov till en speciell typ av kristendom. Principen predikades att endast en god medborgare som älskar och tjänar det allmänna bästa kan vara en god kristen.

Moderna politiska tänkare har nästan enhälligt dömt ut de italienska tidigmoderna republikerna som exempel på dåliga institutioner och dåliga seder. I Leviathan förlöjligar Hobbes Luccas, och alla republikernas, anspråk på att vara den äkta politiska frihetens hemvist: ”i denna dag står ordet LIBERTAS skrivet med stora bokstäver på staden Luccas torn. Ändå kan ingen därav leda i bevis att en enskild person beviljas större frihet eller immunitet av Samväldet där än i Konstantinopel. Vare sig ett samvälde är monarkiskt eller folkligt är friheten ändå densamma.” Montesquieu, konstitutionalismens erkände mästare, lägger fram de italienska republikerna som avskyvärda exempel på godtycklig makt och jämställer Venedig med Konstantinopel, så som Hobbes hade gjort med Lucca. I Om lagarnas anda (De l’esprit des lois) (1748) skriver han att den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten inte hålls isär på rätt sätt i Italiens republiker och att det råder mindre frihet där än i våra monarkier: ”Deras regering tvingas tillgripa lika våldsamma metoder som turkarna för att få stöd.”

Domen var lika hård i The Federalist Papers, en av det amerikanska demokratiska tänkandets grundläggande texter: ”det är omöjligt att läsa de små grekiska och italienska republikernas historia utan att förnimma känslor av fasa och avsmak över de tidsfördriv som de ständigt eggades av och över den snabba följd av revolutioner, som höll dem i ett tillstånd av ständiga kast mellan tyranniets och anarkins ytterligheter.” Montesquieu ansåg att de italienska republikernas främsta brist var att de inte förmådde genomföra en verklig maktfördelning, federalisterna för sin del ansåg att de var odugliga till att bota fraktionsbildningens onda. Den förstnämnda defekten förvägrade dem status som mönster för frihet; den sistnämnda nedgraderade dem till exempel på permanent instabilitet.

Om vi går från konservativa, liberaler och demokrater till marxisterna ser det lika illa ut. Antonio Gramsci, enligt min uppfattning den siste och mest intelligente marxistiske tänkaren, ansåg att de fria kommunerna var ett uttryck för den moderna statens primitiva, ekonomisk-korporatistiska fas. Med anmärkningsvärt intellektuellt mod skrev han i Prison Notebooks att den florentinska republiken (1530) ”tillhörde det förflutna, ett förflutet från vilket inte ens Machiavelli kunde fly, trots att han insåg att endast en enväldig monark kunde lösa den tidens problem”.

En och annan avvikande röst hördes på 1800-talet. De talade alla om de italienska republikernas seder och kultur, i synnerhet Florens. I sin Histoire des républiques italiennes du moyen âge (1807–1808) påminde protestanten Simonde de Sismondi (1774–1842) italienarna om att deras gamla republiker var mönster av patriotism och religiositet. Några år senare skrev Carlo Cattaneo, den italienska republikanska federalismens intellektuelle ledare, att de gamla italienska republikerna förtjänade beundran eftersom de spred känslan av medborgerlig värdighet även bland samhällets lägsta skikt.

Både Sismondi och Cattaneo hade rätt. Trots den djupa sociala ojämlikhet som utmärkte deras samhällsstruktur, trots att endast en minoritet av städernas invånare hade fullständiga politiska rättigheter, trots familje- och klanförbindelsernas allt genomsyrande makt erbjöd de italienska stadsrepublikerna sina medborgare större möjligheter att direkt delta i det politiska livet än monarkier eller tyrannier. Utöver detta direkta deltagande i politiken stod medborgerliga ritualer öppna för hela befolkningen. Följden var att såväl medborgare som icke-medborgare utvecklade en stark lojalitet mot sina republiker. Av gåtfulla skäl har den medborgaranda som blomstrade i de senmedeltida republikerna levt kvar genom århundradena, något Robert Putnam konstaterar i Den fungerande demokratin: medborgarandan i det moderna Italien. Några av de urbaniserade regioner där medborgarandan nu är starkast var förr självstyrande republiker.

Det praktiska deltagandet i politiken gav upphov till, och vidmakthölls i sin tur av, en högst förfinad teori eller ett språk som kan kallas medborgerlig humanism, föremål för en mästerlig studie av Hans Baron i The Crisis of Early-Italian Renaissance och längre fram i In Search of Florentine Civic Humanism. Essays on the Transition from Medieval to Modern Thought. Den medborgerliga humanismens grundsatser, härledda främst, dock inte uteslutande, från Ciceros De Officiis, slog fast att ett aktivt liv (i affärsverksamhet och aktivt deltagande i politiska överläggningar) var mer lovvärt än ett kontemplativt liv (livet i ensam meditation); att aktivt deltagande i politiska överläggningar fördjupade medborgarens visdom och ökade deras storsinthet; att varje medborgare var moraliskt förpliktad att tjäna republiken. Dessa trossatser förstärktes av övertygelsen att en god medborgare inte bara var moraliskt oförvitlig utan också vis. Om goda medborgare ägnade sig åt att tjäna republiken kunde de hindra mäktiga och korrumperade medborgare från att bli republikens ägare och därigenom förslava de andra medborgarna.

Här ska vi framhålla den ideologiska karaktären hos många porträtt av sig själva som republikerna målade. Den framställde dem som mönster av folklig suveränitet, av kraftfullt och fritt deltagande i politiken, av stark medborgaranda inspirerad av den republikanska frihetens ideal. Men det bör också understrykas att politikteoretikerna, historikerna, juristerna och de religiösa förkunnarna, som broderade vidare på den medborgerliga humanismens språk, var helt medvetna om att de pekade på en rad moraliska och politiska ideal, inte beskrev rådande social och politisk praxis. De hoppades att deras ord skulle ha makt att inspirera andra medborgare att eftersträva idealen och ändra sitt beteende.

Det vår tids forskare på några undantag när inte har utforskat grundligt nog är dock det faktum att de italienska stadsrepublikerna gav upphov till – och var en frukt av – en speciell typ av kristendom, upprätthållen av ett religiöst sentiment som odlade välgörenhet och predikade principen att endast en god medborgare, som älskar och tjänar det allmänna bästa, kan vara en god kristen. Sådan civil (eller republikansk) kristendom, en beteckning som jag anser rättvisande, lärde också att styrka är en kristen dygd: inte styrkan att uthärda förtryck och motstå korruption, utan styrkan att rida spärr mot dem som vill underkuva andra och att kämpa mot den dåliga vanan att sätta särintressen och personliga intressen före det allmänna bästa. Den republikanska kristendomen bekräftade också att det republikanska statsskicket var mest tacksamt mot Gud därför att det gav människor den största möjligheten att leva i frihet. Alla den republikanska kristendomens teoretiker hävdade också att republiker behövde Gud därför att de måste bekämpa mäktiga inre fiender (tyranni och korruption) och yttre fiender (invasioner) och för att man behöver enorm visdom för att fatta kloka beslut för det allmänna bästa. Av denna anledning föregicks alla viktiga sammanträden i de italienska republikernas politiska organ av högmässa med nattvardsgång och bön. Sist och slutligen tillhöll den civila kristendomen medborgarna att respektera lagen och tjäna sina republiker, vägledda av övertygelsen att medborgare som utövade sitt ämbete väl blev lika Gud [imitatio dei] och förtjänade evig ära.

Vi har exempel på civil kristendom i de texter som skrevs mellan 1200-talet och 1400-talet där de italienska republikernas ledare instruerades om sina plikter och rättigheter. Oculus pastoralis, skriven omkring 1220, fäster stor vikt vid den republikanska regimens heliga dimension och på skyldigheten att skipa oklanderlig rättvisa. Liber de regimine civitatum av Giovanni da Viterbo (1240) har ännu fler synpunkter på den republikanska religionen. Författaren inleder sin avhandling med att åkalla Gud och tillägger att han med den gudomliga nådens bistånd ämnar diskutera det republikanska statsskickets principer. Det mest inflytelserika resonemanget om den republikanska religionen finner vi emellertid i Livres dou Tesor (omkring 1260), skriven av ämbetsmannen och den lysande talaren Brunetto Latini (omkring 1220–1294/95). I den tredje boken förklarar Latini att ”alla välden och värdigheter förlänas oss av vår allhärskande Fader, som i de jordiska tingens helgade ordning ville att städernas styre skulle grundas på tre pelare, rättvisa, vördnad och kärlek”. Han inskärper att vördnaden för Gud är ”det enda i världen som lägger något till trons förtjänster och överträffar varje offer”.

Avhandlingarna om statsskicket bidrog till att den republikanska religionens teser spreds. Ännu effektivare var dock de bilder som illustrerade teserna. Begreppen som lades ut i avhandlingarna vädjade först och främst till förnuftet, men målningarna fångade blicken vilket i sin tur tände starka känslor. Republikernas härskare visste att bilder hade stor kraft, särskilt när de åtföljdes av enkla ord, helst hämtade från det italienska folkspråket, och skrivna med stora och tydliga bokstäver. Av denna anledning beställde de konstverk av kända målare som klargjorde det goda republikanska styrets principer för ämbetsmän och medborgare. Budskapen på väggarna i stadsstyrelsens viktigaste salar var på samma gång politiska och religiösa: medborgerliga plikter är också religiösa plikter, de är Guds och Kristus bud, inte bara råd utfärdade av den mänskliga visheten.

Ett exempel är Simone Martinis underbara Maestà i Palazzo Pubblico i Siena (1315). Kristus håller textrullen med orden ur Salomos vishet: ”Diligite iustitiam qui iudictis terram” (”Älska rättfärdigheten, ni som härskar över jorden”). Även Madonnan talar ett kärvt republikanskt språk: ”Mer än blommor älskar jag goda råd, och jag lider när människor sätter sin egen fördel framför det allmänna bästa.” ”Mina älskade”, säger den heliga jungfrun, ”kom ihåg att jag ska lyssna till era fromma, ärliga böner så som ni önskar. Men om de mäktiga plågar de svaga genom att tynga dem med vanheder eller skada, så bed inte för dem eller för någon annan som sviker mitt land.” Kristus moder varslar Sienas ämbetsmän och domare om att hon ställer sig på de svagas sida, de som makthavarna förolämpar, kränker och förtrycker. Om Sienas medborgare vill att den heliga jungfrun ska lyssna till dem måste de ställa sig på rättfärdighetens sida. Det är en fulländad republikansk varning men också en religiös: det är ju Madonnan som talar och hennes ord innehåller ett specificerat villkor för att man ska få gudomlig hjälp.

Den republikanska religionens principer framträder också i den ”Cykel av berömda män” som Taddeo di Bartolo (1362–1422) målade 1413–1414 i det Anticapella som ligger mellan De nios sal och Rådssalen, mitt i Sienas institutionskvarter. Konstnären återger kraftfullt grundsatsen i den republikanska kristendomen med bilden av ”RELIGIO” högst upp på valvbågen som leder till kapellet. Nedanför ”RELIGIO”, framställd som en värdig romersk kvinna, ligger kartan över Rom utbredd som en symbol för länken mellan den kristna religionen och republikens klassiska etos. Budskapet är dock omisskännligt kristet: ”omne quodcumque facitis in verbo aut in opera in nomine domini iesu christi facite” (”vad ni än gör i ord eller gärningar, gör det i Vår herre Jesu Kristi namn”). Att tjäna det allmänna bästa är återigen det enda sättet att vara en sann kristen.

Om vi förflyttar oss från Siena till Florens ser vi att de konstnärliga framställningar som var avsedda att förse det republikanska frihetsidealet med en religiös innebörd är lika storartade och meningsfulla. Ett av de viktigaste exemplen, på grund av dess konstnärliga värde och vältaliga politiska budskap, är statyn av David som Donatello började skulptera 1409 och som flyttades till Palazzo Vecchios Sala dei Gigli år 1416. David är den bibliske hjälte som beslutar sig för att ensam, beväpnad endast med en slunga, konfrontera jätten Goliat och besegra honom. Den religiösa karaktären hos statyns budskap framträder inte bara i valet av en biblisk hjälte utan också i den explicita hänvisningen till Guds hjälp till dem som kämpar för friheten, vilket vi läser i inskriptionen vid statyns bas: ”Pro patria fortiter dimicantibus etiam adversus terribilissimos hostes deus prestat auxilium” (”Gud hjälper dem som modigt kämpar även mot de mest skräckinjagande fiender”).

Som framgår av citaten ur mina källor hade den republikanska kristendomen en starkt patriotisk innebörd, vars huvudprincip var hämtad från Thomas av Aquinos och Tolomeo da Luccas De regimine principum (omking 1265). Den viktigaste passagen finns i Bok III.4 och förtjänar att citeras i sin helhet: ”Amor patriae in radice charitatis fundatur – Kärleken till fosterlandet grundas i människokärlekens rot, som sätter det gemensamma före det privata, inte det privata före det gemensamma”, säger den salige Augustinus då han förklarar apostlarnas ord om människokärlek. Människokärlekens dygd står över alla andra dygder på grund av att varje dygds förtjänst är beroende av människokärlekens. Därför förtjänar amor patriae en hedersplats framför alla andra dygder. Texten syftar på ett avsnitt i Augustinus psalm 121.12 där kyrkofadern framhåller att det är en kärlek som inte söker sitt (”non quaeret quae sua sunt”) men väl det gemensamma bästa och är en mäktig känsla. ”Kärleken är lika stark som döden”; dessa ord, säger Augustinus, är den bästa beskrivningen av kraften hos den speciella kärlek som vi kallar människokärlek (”fortitudo caritatis”). Döden är mäktigare än kungar, eld, vatten, järn, och människokärleken är lika mäktig därför att den likt döden förintar det vi är för att vi ska bli det vi inte har varit (”ipsa caritas occidit quod fuimus, ut simus quod non eramus”). Fosterlandskärleken betraktad som en form av människokärlek förvandlar och ger makt: genom att den gamla själen som var bunden vid privata ägodelar dog uppkom en ny av ett annat slag, som sätter det gemensamma före det privata och längtar efter gemenskap och enighet. Den nya själen är större och starkare än den gamla, så stark att den trotsar döden därför att den gör individen till en del av en större helhet som överlever döden.

Denna tolkning av patriotismen inspirerade också Niccolò Machiavellis liv och författarskap. Han är den italienska renässansens mest berömde politiske tänkare. ”Jag älskar mitt fosterland högre än min själ”(”amo la mia patria più della mia anima”), skrev han i ett av sina sista brev. Ansedda forskare som Isaiah Berlin hävdar att dessa ord klart visar att Machiavelli var ateist. Den uppfattningen misstolkar Machiavellis inställning till tron. Som han skriver i Republiken. Diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius ”hänförelsen över och försvaret av vårt land, vi ser det som vår plikt att älska och ära det och bör sträva för att kunna och vara beredda att försvara det”. Att älska fosterlandet och kämpa för att försvara det var därför det mest kristna tänkesättet för Machiavelli och hans florentinska landsmän.

Den sista viktiga beståndsdelen i den republikanska kristendomen var den profetiska anda som besjälade och inspirerade den. Mellan 1200-talet och 1530 trängdes profeter, siare, spåmän på Italiens öppna platser och gator, i kyrkorna och vid hoven. Den intellektuella och sociala eliten liksom övriga samhällsklasser lyssnade ivrigt till deras ord. Under renässansen var, skriver Ottavia Niccoli i Profeti e popolo nell’Italia del Rinascimento, ”profeterande en kultur som fanns överallt och hade starka band till periodens politiska och religiösa händelser […] och var mycket utbredd genom olika kanaler”, en ”levande företeelse”, en viktig del av ”stadsbefolkningens praktiska vetande”. Den profetiska andan i stadsrepublikernas era har lämnat synliga spår i tidens båda litterära mästerverk, Dantes Den gudomliga komedin och Machiavellis Fursten. Dante bearbetar i Skärselden Vergilius vers: ”En ny epok skall randas, / den första tidens oskuld vända åter, ett nyfött släkte stiga ned från himlen.” Machiavelli bearbetar i Fursten Petrarca: ”… om I visen / den minsta skymt av godhet, strax gripa de till vapen; / och segerlyckan skall då visst ej svika! / Ty ännu lever kraften i deras tappra, forntidstrogna bröst.”.

Den profetiska andan liksom den republikanska kristendomen och den republikanska patriotismen bleknade bort omkring 1550. Vid det laget hade också de italienska republikerna så gott som helt försvunnit. År 1776 föddes emellertid en ny republik, Nordamerikas förenta stater, den första republiken på ett stort territorium. Under de år som den grundades och i andra kritiska stunder i sin historia visade denna republik tecken på att en tolkning av den kristna religionen ständigt var närvarande, och av ett slag som starkt påminde om den som hade levt i de italienska republikerna. Den visade också en patriotism och förde ett profetiskt språk som manar fram patriotismen och det profetiska språk som blomstrade i de italienska republikerna. Det bästa beviset på detta är Förenta staternas stora sigill. Det återges på dollarsedeln och vi läser inskriptionen ”In God we trust”. Den komprimerar effektfullt den gamla republikanska kristendom som de italienska stadsrepublikerna hade arbetat fram. Vi läser också orden ”Novus ordo seclorum” (”Tidsålderns nya ordning”), samma ord av Vergilius som hade inspirerat Dantes profetiska strofer femhundra år tidigare.

Det kan mycket väl vara en tillfällighet och ingenting annat. Man kan också tolka orden så att republiken har bättre utsikter att överleva, blomstra och återfödas moraliskt och politiskt om den kan räkna med civil religion i olika former; räkna med en patriotism och en profetisk anda besläktade med den republikanska kristendom, den patriotism och den profetiska anda som gamla italienska republiker arbetade fram och lämnade i arv till moderna tider.

Maurizio Viroli är professor emeritus i statskunskap vid Princeton University.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) Önskedrömmar av Olle Lidbom

5) Nationen lever av Steven Grosby

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...