Hugo Chávez diktatur på export
Av Inger Enkvist
President Hugo Chávez stärker inte bara greppet om Venezuela med en fortsatt repressiv politik. Han sprider också sitt inflytande över den latinamerikanska kontinenten.
Under den andra veckan i augusti stängde president Hugo Chávez 34 regimkritiska radiostationer i Venezuela. De 200 som återstår kommer sannolikt att vara mycket försiktiga från och med nu. Chávez hade redan tidigare stängt en kritisk tv-station och utövar fortsatt stark press på de få tv-bolag som är kritiska mot honom. Han har också satt upp en egen tv-kanal kallad Telesur för att öka sitt infl ytande i hela Latinamerika. I Venezuela har han sedan länge ett eget tv-program, och alla tv-kanaler har skyldighet att sända hans tal.
Förutom att stänga massmedieföretag har han i dagarna lagt fram en lag som inskränker pressfriheten och som döpts till ”munkavlelagen”. Lagen ger Chávez rätt att fängsla journalister som är kritiska mot honom. Journalistförbundet har protesterat, förstås.
Men Hugo Chávez agerar också utanför sitt lands gränser. En av favoriterna bland hans hatobjekt är Álvaro Uribe, Colombias på hemmaplan mycket populäre president. Det senaste året har Colombia lagt fram en rad bevis på att Chávez samarbetar med Farc-gerillan. Historien med de svensktillverkade vapen som sålts till Venezuela men hamnat hos Farc är bara ett exempel. Colombia försöker sedan länge få kontroll över sitt eget territorium genom att bekämpa den kombination av knarkmaffi a och gerilla som FARC blivit.
Utförseln av knark från Colombia har minskat kraftigt, men där emot har Venezuela börjat användas som utskeppningsort. En rapport från amerikanska senaten publicerad i februari i år, pekar ut Venezuela som ett väsentligt transitland för narkotika till USA. Enligt rapporten har kokainexporten via Venezuela mellan 2004 och 2007 mer än fyrdubblats, från 60 till 260 ton. Rapporten kallar Venezuela en ”narkostat”.
Detta är bakgrunden till att Colombia ingått ett avtal med USA om att nordamerikansk militär som deltar i knarkbekämpningen ska få använda colombianska baser. Men en ursinnig Chávez hävdar att Álvaro Uribe skulle ha skyldighet att först förhandla beslutet med andra sydamerikanska stater. Han hävdar nu att det råder ”krigsvindar” i regionen och föreslår att det skulle behövas en medlare mellan Colombia och Venezuela, exempelvis Brasiliens president Luiz Inácio ”Lula” da Silva som står närmare Chávez än Uribe. Han hävdar med andra ord att Colombia inte skulle vara en suverän stat.
Chávez har också försökt dra in Unasur, en ny sammanslutning av 12 sydamerikanska länder som Chávez också tagit initiativ till, i pressen mot Uribe. Han skapar alltså systematiskt parallellorganisationer till existerande organisationer som han inte dominerar. Några dagar efter det att Álvaro Uribe meddelade beslutet om baserna, skulle Chiles president Michelle Bachelet överlämna det roterande ettåriga ordförandeskapet till Ecuadors president, den Cháveztrogne Rafael Correa, och Chávez kunde använda ceremonin för kritik mot Colombia och USA.
Allvarligare var att han genast avbröt försäljning av venezolansk olja till Colombia samt tillkännagav att Venezuela nu skulle söka andra handelspartners. Ett par dagar senare hade Venezuela förhandlat fram 22 olika handelsavtal med Argentina om att köpa bland annat bilar, kött, fågel och ägg, varor som de dittills köpt i grannlandet Colombia. Enligt pressuppgifter är avtalen värda 1 000 miljoner amerikanska dollar. Tidigare har Venezuela importerat årligen för 6100 miljoner dollar från Colombia och för 1 300 miljoner från Argentina, men proportionerna kommer alltså att ändras. Som synes har Chávez också kontroll över stor del av näringslivet.
Chávez hade knappt kommit hem från mötet med Unasur när han lät rösta igenom en lag som tillåter expropriering av mark som han anser inte används väl. Bland annat annonserade han att ett par golfklubbar i huvudstaden skulle få sin mark beslagtagen. Chávez lät meddela att golf var en borgerlig sport. Han själv är basebollfantast. Äganderätten är alltså inte garanterad.
Någon dag senare var det dags igen. Chávez lät parlamentet rösta igenom en ny utbildningslag som ger staten totalkontroll över all utbildning. Såväl ledningen av skolor som innehållet i undervisningen ska övervakas av lokala råd (läs chavister). Kontroll över antagning till universitet läggs på staten, och en gräns ska sättas för hur många elever från privatskolor som får antas. Religion förbjuds i skolorna. Tillsättningen av lärare på alla nivåer underkastas statlig kontroll. En lärare vars politiska inställning inte sammanfaller med statens kan få yrkesförbud på mellan 5 och 20 år. Lärarorganisationerna har annonserat att de kommer att protestera.
De här lagarna röstas snabbt igenom och börjar gälla omedelbart. Chávez skickar ett ombud till parlamentet för att säga hur han vill ha det, och sedan är saken klar. Oppositionen ställde inte upp i valet 2005, eftersom de ansåg att omständigheterna inte tillät fritt politiskt arbete. Resultatet blev att Chávez har egen majoritet och att den enda oppositionen i parlamentet är avhoppade chavister.
Hugo Chávez följer Fidel Castros modell mot en personlig diktatur genom att ta kontroll över alla institutioner, förklara alla andra källor till makt olagliga och avskaff a den maktfördelningsprincip som en rättsstat bygger på, nämligen maktdelning mellan lagstiftande, utförande och dömande instanser.
Det har belagts att pengar från Chávez gått till valkampanjer för vänsterledare som Evo Morales i Bolivia och Rafael Correa i Ecuador och Cristina de Fernández Kirchner i Argentina. Hela historien om Manuel Zelaya i Honduras ses från latinamerikansk horisont som ett försök av Chávez att etablera sig i Centralamerika. Zelaya försökte göra exakt som Chávez, Morales och Correa, nämligen ändra konstitutionen för att öka sin egen makt. Chávezrådgivare fanns på plats, Telesur fi lmade, och Raúl Castro krävde att demokratin skulle respekteras! Genast krävdes också medlare, precis som med Colombia. Honduras höll emot bättre än Bolivia och Ecuador, som blivit lydstater till Venezuela. Från sydamerikansk synpunkt kan man bara förundras över att utländsk press inte mer framhåller att Zelayas försök att ändra konstitutionen avvisats av landets kongress, juridiska instanser, armé, den katolska kyrkan samt de protestantiska kyrkorna. En tidigare utrikesminister till Zelaya har offentligt uttalat att denne följer en strategi utarbetad i Venezuela.
Allt det Hugo Chávez gör och säger återges i pressen i Chile och Argentina, men man är oftast återhållsam med kommentarer. President Michelel Bachelet har undvikit uttalanden. Men samtidigt säger chilenare i olika samhällsgrupper saker som att Chávez är en förtäckt diktator, att han borde hålla sig i sitt eget land och låta andra vara ifred och att han ger Latinamerika dåligt rykte. Flera säger att Chile tack och lov ligger i andra änden av Sydamerika. Det mest vanliga är att påstå Chávez är en pajas. I pressen förekommer skämtsamma benämningar som att tala om Chávez ”narcissism-leninism” och att tala om ”Cubazuela”. Utrymme ges också åt Ismael García, en avhoppare från Chávez parti som har startat ett parti med socialdemokratisk profi l, Podemos (”Vi kan”). Garcia säger att det nu är dags för venezolanerna att gå ut på gatorna och protestera därför att snart lever de i en fullfjädrad diktatur och då inte kommer att kunna protestera överhuvudtaget.
I Argentina är det mest påfallande att pressen rapporterar Chávez tilltag men utan kommentarer. Varför skriks det inte i högan sky över den nya presslagen och över utbildningslagen? Journalisterna på La Nación, ändå ansedd som en försiktigt moderat tidning, återger den 15 augusti omsorgsfullt de viktigaste dragen i de nya lagarna men utan att visa upprördhet. Argentinare jag talat med menar att infl ytelserika argentinska politiker fått Chávezpengar och att den första gentjänsten är att se till att han inte blir kritiserad samt att makarna Kirchner övar utpressning mot medierna på ett sätt som påminner om Chávez. Gruppen kring tidningen Clarín, kritisk mot dem, har fått sin utgivningsrätt och speciellt sin tv-kanal ifrågasatt.
En venezolansk journalist som kan läsas på nätet, Isa Dobles, skriver att Chávez är löjlig, genant för sitt land, vulgär och maktfullkomlig. Om hon är bosatt i Venezuela, kan hon åtalas enligt de nya presslagarna.