Tumören upptäcktes redan 1980 och växte med tiden till storleken av ”en mindre grapefrukt” enligt biografen, den kanadensiske journalisten David Cayley.

Den missprydande åkomman dia­gnosticerades aldrig och Illich avstod från ingrepp syftande till att avlägsna den. Detta var mindre oväntat än det kan förefalla. I boken Medical nemesis från 1974 (på svenska 1975 som Den farliga sjukvården) hade Illich riktat ett våldsamt angrepp på den moderna sjukvården Medicinen förvägrade den sjuka männi­skan sin autonomi och förmåga att själv hitta strategier för att uppnå hälsa och att leva med den kroppsliga smärta som är en del av människans villkor, menade han där. ”Konsten att lida” omintetgjordes i den moderna världen.

När Illich själv prövades ville han inte vika undan. Att ett kirurgiskt ingrepp i käken riskerade att försämra hans förmåga att tala spelade säkert också in – Illich var en entusiastisk föreläsare. De sista 14 åren av hans liv föranledde tumören honom betydande smärta. Till sin biograf citerade den prästvigde Illich Paulus ord i Kolosserbrevet: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött …”

Illich föddes i Wien 1926, mitt i den röra som var Centraleuropa efter första världskriget. Familjen var välbeställd och när föräldrarna skildes växte Illich och hans syskon upp med modern, en konverterad judinna, i morfaderns imponerande hus i den österrikiska huvudstaden. Han var tolv år vid tiden för Anschluss, den nazityska annekteringen av Österrike. Tack vare möjligheten att sticka till lämpliga tjänstemän mutor kunde familjen fortsätta att leva i Wien under relativ säkerhet. Efter morfaderns död lämnade familjen Wien och tog sig 1942 till Italien med falska papper. Erfarenheten av exil och flykt präglade Illich – han beskrev sig själv som en livslång pilgrim.

”Den moderna skolan upprätthöll samhällets orättvisor och producerade mer dumhet än kunskap, menade Illich.”

I Italien påbörjade han högre studier, vilket han hade en fallenhet för. Illich prästvigdes i Rom 1951 och celebrerade mässan första gången nere i de katakomber under staden där de tidiga kristna i staden låg begravda. Hans kallelse och beslut att vigas till prästämbetet i den romersk-katolska kyrkan förblir märkligt otydligt i biografin – Caylay anmärker att Illich själv var vag på denna punkt.

Han fick inflytelserika vänner i kyrkan och plats bereddes för honom på de rätta akademiska utbildningarna – han disputerade för doktorsgraden på en avhandling om medeltidshistoria. Illich avstod dock den cursus honorum som låg förbered framför honom i kyrkan och tillbringade istället närmare 20 år av sitt liv som präst i Syd- och Nordamerika.

Som församlingspräst för fattiga puertoricaner i New York och på missionsfältet i Puerto Rico och i Mexiko utvecklade han den attityd till tidens maktcentrum som kom att göra honom berömd. Han blev kritisk till en nedlåtande och okunnig bistånds- och missionsverksamhet. Han skrev kritiska böcker om den katolska kyrkans korruption och hierarkier. Konservativt sinnade personer i kyrkan irriterade sig snabbt på den energiske prästen. När Illich kritiserade den lokala kyrkans stöd till olika högerpartier i Latinamerika skrev de till Vatikanen och framförde missnöje. 1968 kallades Illich till Rom för att svara på kritiska frågor.

Några år efter den förnedrande resan till Rom valde Illich att suspendera sin prästgärning. Han avsade sig inte prästämbetet, men utövade det aldrig igen. Vid den här tiden var den bok som vann Illich inträde i samhällsdebatten redan publicerad.

Deschooling Society (på svenska 1972 som Samhälle utan skola. Lögnen om skolans nödvändighet) blev den första i en serie böcker riktade till allmänheten där Illich attackerade de moderna institutionerna. I boken argumenterade han inte för skolans avskaffande som företeelse, men väl för tvånget att delta i utbildning. Istället för skolplikt förordade Illich en anarkistisk modell som byggde på ele­vernas eget kunskapssökande och på fri association mellan lärare och elever. Den moderna skolan upprätthöll samhällets orättvisor och producerade mer dumhet än kunskap, menade han.

Attacken på skolan följdes av ett liknande angrepp på den moderna sjukvården. Den moderna statens olika välfärdsinstitutioner var ett hot mot männi­skans egen förmåga. Skolan, sjukvården och biståndsorganisationerna motverkade sina förmenta syften. Välfärdsbyråkratierna hade tagit över kyrkans förtryckande roll, menade Illich. Moderniteten som den kommit att utveckla sig i Västerlandet var skadlig. En radikal förändring var nödvändig.

På 1970-talet nådde Illich höjden av sin ryktbarhet. Han var ett respekterat namn i de vänster- och hippierörelser som präglade decenniet, inte minst i USA. Men detta ändrades i vad som skulle bli den sista akten i hans liv som offentlig intellektuell.

År 1982 kom Gender (på svenska 1985 som Genus. Bidrag till en historisk kritik av jämlikheten) där Illich tog sig an frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor. När Illich som historiker undersökte tidigare samhällen fann han strikt uppdelning mellan kvinnor och män. Vissa sysslor, tider och platser hörde exklusivt till männen, andra sysslor, tider och platser var kvinnornas domäner. Mäns och kvinnors parallella system var meningsskapande och inkluderande. Skillnaderna var inte grundade i könens essenser utan socialt konstruerade enligt Illich. Det förekom att en skarp åtskillnad mellan manligt och kvinnligt kombinerades med manlig dominans, men kunde också förverkligas i matriarkat.

Tesen i boken är att det är med moderniteten och den moderna arbetsmarknaden och ekonomin, där genusuppdelningen omintetgjordes, som jämställdhetsproblemen började. När allt kan översättas i pengar och konkurrensen om jobb och status är lika för alla omöjliggörs meningsskapandet. Kvinnor förlorade mest på förändringen. Feministernas strävan efter att göra män och kvinnor alltmer lika förvärrade problemen, på samma sätt som att skolan motverkade kunskapen och den moderna sjukvården skapade ohälsa.

Reaktionen på Illich bok blev omedelbar och mycket negativ. Den amerikanska feministiska rörelsen drev motsatsen till den åtskillnad som Illich förespråkade och reagerade med bestörtning. En forskarkollega jämförde den med Hitlers Mein Kampf. Protester förekom i anslutning till hans framträdanden – vid universitetet i tyska Marburg genom att studenterna paraderade med en gigantisk fallos i guldfärgad papier-maché. Reaktionerna liknande vad som idag kallas cancel­kultur.

Mycket av kritiken av Genus grundade sig i vad vänsterrörelsen betraktades som ett svek. Men det förekom också mer substantiell kritik. Vissa antropologer hävdade att Illich gick alltför långt i tolkningen av de förmoderna genussystemen. Empirin motsvarade inte de långtgående slutsatserna. Andra forskare påpekade att så länge intellektuella sysslor som läsande och skrivande hör till den manliga domänen kan ett samhälle inte beskrivas som jämlikt.

Som biograf är David Caylay öppen med att han är en lärjunge snarare än en sval betraktare av Illich. Under 1980- och 1990-talen gjorde Caylay långa intervjuer med sitt studieobjekt och han gav ut två böcker om dennes tänkande. När Illichs tumör förorsakade honom särskilt intensivt obehag rökte de båda männen opium tillsammans i smärtlindrande syfte, berättar han.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

År 2002 tog tumören slutligen Ivan Illichs liv. Han var då 76 år gammal.

Modernitetskritiken är modernitetens ständiga följeslagare. Illich framstår som en av de bredaste och mest radikala tänkare som artikulerade denna kritik under efterkrigstiden. Medeltidshistorikern Illich jämförde samtiden med förmoderniteten och hävdar att jämförelsen i viktiga avseen­den faller ut till samtidens nackdel. Han anklagades för att vara reaktionär, men ville snarare se en annan modernitet än en återgång till tidigare epoker. Idag framstår hans kritik mot modernitetens institutioner som överdriven, men med en meningsfylld kärna.

Ivan Illich trodde att ett grundläggande skifte i synen på tekniken och institutionerna skulle ske i hans egen tid. Så skedde inte. Samtidigt har hans kritik i många avseenden blivit självklar på ett sätt den inte var när han först formulerade den. Teknikens baksida i form av en ständigt störd uppmärksamhet kan ingen neka till. Risken för ”övermedikalisering” är tydlig i epidemin av dödsfall till följd av en överförskrivning av opiatläkemedel, men också i kritiken av en förlossningsvård som förvägrar den födande kvinnan sin egen agens. I klimatdebatten ifrågasätts grunderna för en civilisation beroende av fossila bränslen och ett överutnyttjande av natur­resurser. I den samtida svenska debatten bärs Illichs kritik vidare hos så skilda modernitetskritiker som genus-debattören Anna Björklund och
klimatjournalisten David Jonstad.

Det är ingen kompakt biografi som Cayley har skrivit om sin vän och idol. På totalt 552 sidor hinner han gå på djupet av Illichs idéer; i grunden välvillig till Illichs ärende men fullt förmögen att också betrakta studieobjektet kritiskt.

Ivan Illichs betydelse som tänkare är omdiskuterad. I New York Times dödsruna beskrevs han nedlåtande som en ”före detta präst som predikade en kontraintuitiv sociologi till baby boomer-generationen”. David Caylays ärende är att upprätta Illich genom att beskriva honom som en betydande intellektuell som satte sin prägel på efterkrigstidens debatt och förståelsen av det västerländska samhället. I detta uppsåt är han framgångsrik.