Det är lätt att utmåla en mörk bild av dagens offentliga samtal, i en tid av postsanning, nättroll och alternativa fakta. Folk lyssnar inte, pratar i munnen på varandra och försöker sätta godtyckliga restriktioner för vad som får sägas. Man kan ibland fråga sig om det ens är ett samtal.

Men det gäller att ha realistiska utgångspunkter och inte bara jämföra med ett tänkt idealtillstånd. Jag minns tiden före internet och längre tillbaka än så, när etablerade kultursidor brukade ha högstämda artiklar om ”vänsterns framtid”, utan att förklara varför det skulle vara av allmänt intresse. Den rent politiska debatten hade kanske mer spänst, men handlade mest om skatter och den offentliga sektorns storlek.

Idag finns debatten överallt och handlar om allt möjligt. Den är rörig och oöverskådlig, de som skriker högst hörs mest, och ofta väcker rena idiotier störst bifall. Det är lätt att vilja logga ut totalt och söka skugga från det starka ljuset från dumhetens och förnumstighetens sol.

Men det finns också starka motreaktioner, en ny och välgörande skepsis mot det som sägs i offentligheten. Skribenter som plagierar avslöjas blixtsnabbt genom enkla sökningar på nätet. Det har uppstått ett brett intresse för epistemologi och argumentationsanalys. Sådant som universiteten länge försökt lära ut till ibland måttligt intresserade uppsatsstudenter har plötsligt blivit stekhett.

På årets bokmässa anordnades ett ”bootcamp i källkritik” för unga. På internets diskussionsforum kritiserar deltagarna ofta varandra för olika typer av bias och missledande argumentation. En favoritanklagelse har blivit ”halmgubbe”, det vill säga att någon bemöter en karikatyr av motståndarens åsikter istället för dennes verkliga ståndpunkt. Så finns internetålderns speciella variant av argumentationskritik – Godwins lag, enligt vilken varje diskussion på nätet förr eller senare urartar därför att någon börjar jämföra med Hitler eller nazisterna.

Det finns dock mer att lära av det akademiska samtalet än enstaka principer och tumregler. Akademin rymmer förvisso sin dos av grälsjuka och härskartekniker. Det värsta exemplet jag hört om var en framstående professor som på ett seminarium tippade stolen bakåt, sträckte handen mot bokhyllan bakom och tog en bok på måfå som han sedan slog upp och började läsa i, liksom för att markera att vilken bok som helst var intressantare än det pågående samtalet. Ändå har det goda argumentet rätt stora chanser att om inte segra så i alla fall väcka anklang vid akademiska seminarier, konferenser och skriftliga meningsutbyten, även om det framförts av en junior eller på annat vis obemärkt deltagare.

Det akademiska samtalet handlar i grunden om ett förhållningssätt: här bedriver vi inte allmän debatt utan ägnar oss åt ett gemensamt sökande efter sanning. Man kan gärna hävda sin uppfattning med emfas, men inte för att den är ens egen utan för att man faktiskt är övertygad om att den stämmer och att det hittills inte framkommit något vägande skäl emot den. Hittills är ett nyckelord. Ska det vara någon poäng med att föra samtal måste man lämna öppet för att någonting kan hända under samtalets gång, även med en själv – man kan få höra någonting man inte tänkt på, man kan behöva förtydliga, justera eller kanske till och med byta ståndpunkt.

Den rent politiska debatten styrs självfallet av andra regler än den akademiska, det är oundvikligt. Inom politiken måste deltagarna redovisa ståndpunkter som redan diskuterats fram och förankrats i en hel parti- eller intresseorganisation, och då går det inte bara att ändra sig så där på studs. Men varför måste just den politiska debatten vara normgivande för hela det offentliga samtalet?

Även den mer politiska debatten visar faktiskt tecken på akademisering. Enligt vad jag kan minnas styrdes urvalet på DN Debatt, landets främsta debattsida, en gång i tiden av undertecknarnas cv. Det var idel inflytelserika personer som delade med sig av sina planer och beslut. Inte sällan var det oändligt tråkigt, även om maktfaktorn var hög. Numera är artikelförfattarna ofta forskare som tar upp ett ämne de själva valt och vill sätta på den politiska agendan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är nästan så att man kan undra om det finns någon lämplighetsgräns för det offentliga samtalets akademisering. Förhoppningsvis går det att undvika akademins typiska avarter – titelsjuka, revirbevakning, bundenhet till ett visst paradigm, fixering vid detaljfrågor och en ogrundad övertygelse om att det finns en neutral ståndpunkt från vilken det går att betrakta världen och fälla sin dom.

Det goda akademiska samtalet, det som den offentliga debatten gärna kan hämta obegränsad inspiration från, består av en levande praxis, en tradition som förs vidare genom mänsklig direktkontakt och är kopplad till institutionaliserade plattformar för fritt sanningssökande, det vill säga universitet. Och det förutsätter ett genuint intresse för det sanna.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.