Alldeles för tillkrånglat

”Går man tillbaka till 1980-talet, då var en sittning att man slängde ut en stor kanna strogge på bordet och slevade och drack sprit till”, sa en nationsaktiv på Västgöta nation i artikeln ”Slut på slabbandet” (Lundagård 4/12 2019).

Intervjupersonen beskriver en glad amatörism, ett nationsliv som levde på glädje utan större regelverk eller policys. Precis som arkivarien Fredrik Tersmeden i samma artikel uttryckte tidens anda: ”Med en rulle gaffatejp och en back starköl fixar vi vad som helst!”

Men tiderna förändras.

Idag är studentlivet i Lund omgärdat av regelverk – alkohollagar, skattelagar, GDPR-policies, arbetsmiljöregleringar och diverse värdegrundsdokument såsom likabehandlingpolicies och mångfaldsplaner. Detsamma gäller för universitetet.

”Genom goda avsikter växte Krångel-Sverige.”

Uttrycket ”Krångel-Sverige” myntades av Göteborgs-Postens chefredaktör Harry Hjörne efter andra världskriget, antagligen på grund av regelverk som omhuldade matransoneringen. Termen fick fäste i takt med att byråkratin med välfärdsstaten. Särskilt het var frågan under 1970-talet, under vilket årtionde den borgerliga regeringen tillsatte bland annat Byråkratiutredningen och Förvaltningsutredningen. Den sistnämnde redovisades 1978 tillsammans med skriften Krångla lagom, där det i förordet står att läsa: ”Vägen till Krångel-Sverige är stenlagd med goda avsikter.”

Nog är det så. Genom stegvisa välvilliga reformer – specialisering, valfrihet, skydd mot missbruk, rättssäkerhet – skapas ett komplext oöverblickbart lapptäcke av lagar, regler och rekommendationer. Och så sväller byråkratin av sig självt.

I liknande tankar gick historikern C Northcote Parkinson efter en tids umgänge med den brittiska statsförvaltningen. Han myntade Parkinsons lag, en princip om att arbete vidgar sig till den tid som finns att ta i anspråk och visade, med utgångspunkt i att system som inte utsätts för konkurrens och kontroll expanderar, att byråkratiska organisationer fungerar likadant.

Ett kort försök att beskriva Parkinsons lag(ar) ger följande resultat: 1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp, 2. Nya arbetsuppgifter planera så att krav på ökade anslag blir följden, 3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnande kolleger anställs, 4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Idag vittnar universitetslärare om hur den administrativa styrelseformen, byråkratin, ökat till förmån för lärarkollegiets inflytande. Det, trots genomförda högskolereformer vilkas uttryckliga syfte varit att skydda akademin från statlig klåfingrighet och byråkrati. Låt oss exemplifiera med 1993 års högskolereform. Då ljöd tongångarna: ”Släng, ta bort, avreglera: låt universitetet och marknaden bestämma!” och snart återstod inte mer än en tunn strimma av den tidigare mycket rigida högskoleförordningen.

Med denna organisatoriska frihet kom statliga krav på motprestationer: resultatredovisning, kvalitetsutvärdering och måluppfyllnad. Och påhejad av en ljudlig kör av värdegrundskramare, inte bara kunde utan uppmuntrades byråkratin, i form av likabehandlingsplaner, mångfaldsdokument, kommunikationsdokument, att växa.

Genom goda avsikter växte Krångel-Sverige. Det erfar inte minst studentarbetarna bakom baren på Västgöta nation när de sömndrucket instrueras i värdegrundsdokument, kassa­apparater och alkoholregleringar.

Louise Lennartsson

Studerar juridik vid Lunds universitet.

Mer från Louise Lennartsson

Läs vidare