Staten Israels utveckling sedan grundandet 1948 är i stora drag en framgångssaga. På drygt sextio år har landet förvandlats från ett fattigt jordbrukssamhälle till ett av världens mest framstående länder teknologiskt, ekonomiskt och vetenskapligt. Det är dessutom, i motsats till sina arabiska grannstater, sedan årtionden en stabil rättsstat och demokrati.

Israels situation är emellertid också speciell i ett annat avseende. Det är det enda land i världen som lever under ett hot om att utplånas som nation och stat. Sedan självständigheten har landet direkt och indirekt attackerats av reaktionära och despotiska länder som Syrien, Jordanien, Egypten, Libanon, Irak, Saudiarabien och Iran, liksom av vänsterextrema eller islamistiska terrorrörelser som Fatah, PFLP, DFLP, Hamas, Hizbollah, Islamiska jihad och al-Aqsamartyrernas brigad. Ändå är det mindre än tjugo år sedan en lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna tycktes ligga inom räckhåll. Osloavtalet 1993, med vilket jag här förstår det ömsesidiga erkännandet i Oslo och principdeklarationen i Washington, båda i september 1993, väckte enorma förhoppningar om en slutlig fred mellan Israel och palestinierna.

Snart två decennier senare är konflikten fortfarande olöst och förhandlingarna ligger i realiteten nere. På israelisk sida är idag idén om att byta land mot fred djupt misstrodd. I det senaste palestinska valet 2006 segrade Hamas, en islamistisk rörelse som vill krossa den israeliska staten. I Sverige läggs emellertid ansvaret för denna utveckling nästan uteslutande på israelerna. Framförallt gäller detta nyhetsjournalistiken. I synnerhet bosättningspolitiken och det motstånd mot en uppgörelse med PLO som råder inom dagens högerregering under Netanyahu ses som de avgörande hindren för en uppgörelse. Fastän båda dessa förhållanden obestridligen belastar Israels trovärdighet är det bestämt inte här stötestenen för en fredsuppgörelse ligger.

I Oslo 1993 ingick Israel och PLO en överenskommelse om att erkänna varandras legitima existens. Avtalet innebar i realiteten att man från båda sidor accepterade att det ”historiska Palestina” – området mellan Jordanfloden och Medelhavet – skulle delas i två stater, en israelisk och en palestinsk (tvåstatslösningen). Detta var vad FN föreslagit redan 1947. Men detta förkastades av palestinierna – och kringliggande arabstater – vilka krävde en stat under palestinsk kontroll, och istället angrep Israel militärt. Kriget slutade med ett antal avtal om vapenstilleståndsgränser, vilka slöts på Rhodos i mars 1949 under FN:s överhöghet. Det är dessa militära stilleståndsgränser som idag går under namnet ”1967 års gränser”.

Överenskommelsen i Oslo var ett ramavtal för förhandlingar i syfte att inom fem år skapa en slutlig fred mellan Israel och Palestina på grundval av FN-resolutionerna 242 och 338. För palestiniernas del innebar avtalet i ett första steg självstyre för Gaza och delar av Västbanken och för israelernas vidkommande utfäste sig PLO att både själv avstå från och förhindra att andra palestinska grupper utförde terrorhandlingar mot Israel. Få tycks idag veta att avtalet gav Israel rätt till kontroll över Västbankens och Gazas yttre gränser, inklusive havet utanför Gaza, och dessutom inte förbjöd nya bosättningar, något man idag kan beklaga. Frågorna om gränsdragningar, bosättningarnas framtid, östra Jerusalems status och flyktingproblemet skulle nämligen lösas under förhandlingarnas gång. Även om Oslodeklarationen till en början hade ett utbrett stöd bland såväl israeler som palestinier möttes den samtidigt av kraftiga motreaktioner på båda sidor. I Israel vägrade inledningsvis högerpartiet Likud under Benjamin Netanyahus ledning att godkänna avtalet. Dessutom iscensatte grupper inom högern en veritabel hetskampanj mot premiärminister Yitzhak Rabin. Den israeliska reaktionen mot överenskommelsen kulminerade, dels med bosättaren Baruch Goldsteins massaker på tjugonio palestinier i Hebron i februari 1994, dels med mordet på Rabin i november 1995. Reaktionen på den palestinska sidan var likartad. Mellan 1993 och 1996 utförde palestinska terrorister en rad attentat inne i Israel, som dödade över etthundrafemtio civila israeler. De drivande krafterna bakom dessa dåd var Hamas och Islamiska jihad. I strid med överenskommelsen i Oslo avstod emellertid PLO från att stoppa den palestinska terrorn, istället fick våldsverkarna ofta skydd i de nya självstyrande områdena och självmordsbombarna gavs hjältestatus. Arafat byggde upp en egen paramilitär styrka – Tanzim – utanför den palestinska myndigheten, vars våldshandlingar han använde för att stärka sin förhandlingsposition visavi Israel. Detta var stick i stäv med avtalet.

Både under Rabin och hans efterträdare Shimon Peres fortsatte Israel att förhandla med PLO trots den tilltagande terrorn och det minskande förtroendet för Arafats vilja att uppnå en slutlig fred med Israel. Denna politik att separera fredsförhandlingarna från kampen mot terrorn bidrog utan tvekan till Labours nederlag i valet i maj 1996 och tillkomsten av en högerregering under ledning av Netanyahu. Denne hade visserligen i valkampanjen lovat att han inte skulle bryta de avtal som den tidigare regeringen ingått, men hans intention var uppenbart att bromsa Osloprocessen – idén att byta fred mot land skulle ersättas av fokus på Israels säkerhet. Netanyahu lyckades delvis i sitt syfte, men han tvingades samtidigt att ingå nya avtal med PLO – Hebronavtalet 1997 och Wye River memorandum 1998.

Det politiska närmandet mellan Israel och PLO ledde paradoxalt nog till en ökad separation mellan de israeliska och palestinska befolkningarna. Efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 hade palestinierna i många år kunnat resa in fritt och arbeta i Israel. Vid första intifadan under 1980-talet infördes identitetskort för palestinierna i Gaza och under Kuwaitkriget 1991, när PLO slöt upp bakom Saddams diktatur, fråntogs palestinierna rätten att fritt resa in i Israel. Som en följd av terrorattackerna efter Osloavtalet skärptes reglerna ytterligare, med omfattande avspärrningar och ständiga identitetskontroller som följd. Israelernas reaktion var både legitim och logisk. Länderna i västvärlden har själva reagerat på långt mindre terrorhot med alltmer övervakning och kontroll. Samtidigt innebar terrorn att det ekonomiska utbyte som tidigare funnits upphörde och att misären tilltog bland palestinierna. Istället för ett ökat ömsesidigt förtroende bredde bitterheten och hatet ut sig på båda sidor.

Våren 1999 bröt Netanyahus regering samman – den hade splittrat nationen, alienerat palestinierna och belastat Israel internationellt – och en ny Labourregering under Ehud Barak kom till makten med målet att återstarta fredsprocessen. Trots de återupptagna förhandlingarna skulle relationerna mellan Israel, palestinierna och den arabiska omvärlden radikalt försämras de kommande åren. De nya diskussionerna kulminerade med möten under president Clintons ledning i Camp David i juli och december 2000. Vid båda dessa tillfällen gjorde regeringen Barak nya och mycket långtgående eftergifter för att få till stånd ett fredsavtal – bland annat gick Barak med på att återlämna i princip hela Västbanken och att dela suveräniteten över större delen av Jerusalem, men Arafat och PLO förkastade ensidigt varje kompromissförslag. Vilka utsikterna var för en verklig fredsuppgörelse i Camp David är omdiskuterat, däremot råder det idag inget tvivel om att Barak verkligen avsåg att uppnå ett slutligt fredsavtal. Det faktum att Arafat avvisade det israeliska förslaget samtidigt som han själv och PLO ställde sig bakom den andra intifadan, som spontant bröt ut bland palestinierna i september 2000, fick en alltigenom destruktiv effekt på relationen mellan Israel och palestinierna.

Många har menat att andra intifadan i grund och botten var ett utslag av det förtryck och den förödmjukelse som palestinierna i ökande grad upplevde efter det att Osloprocessen startat – ekonomin försämrades, säkerhetskontrollerna tilltog, bosättningarna växte och allt fler palestinier internerades. Jag tvivlar inte på att det fanns ett berättigat, växande och lättantändligt missnöje bland palestinierna, men missnöjet i sig självt förklarar inte det politiska val Arafat och PLO-ledningen träffade när intifadan var ett faktum. Hade PLO verkligen bestämt sig för en fredlig samlevnad med israelerna hade man inte som nu blev fallet understött upproret istället för att söka stoppa eller avleda det. Nu återgick PLO, eller snarare Arafats Fatah, till den kampmetod man valt sedan organisationens grundande, nämligen det revolutionära våldet, ett våld som man under andra intifadan, i ohelig allians med Hamas och Islamiska jihad, främst riktade mot civila israeler.

Från 2001 till och med 2005 genomförde palestinierna 143 självmordsattentat inne i Israel, samtidigt som den israeliska säkerhetstjänsten stoppade det tredubbla antalet attentatsförsök. I allt dödades 524 och sårades 5 342 civila israeler under perioden. Det är riktigt att Israel i sin kamp mot terrorn under samma period dödade ett än större antal palestinier. Men kan verkligen Israel och PLO härvidlag dömas efter samma måttstock? Finns det inte en avgörande skillnad mellan en demokratisk stat som försvarar sig mot terror och en rörelse som avser att underminera eller rent av krossa demokratin med revolutionärt våld? En sådan skiljelinje mellan reformism och revolution, mellan demokrati och diktatur, drogs i Europa vid 1900-talets början när arbetarrörelsen valde parlamentarismens och den allmänna rösträttens väg framför våld och anarki. Den drogs återigen efter första världskriget när kommunismens revolutionsidé förkastades av demokratins krafter och den drogs på nytt under 1930-talet när samma krafter i förbund vände nazismen ryggen. Grundproblemet inom den palestinska rörelsen är att det aldrig har funnits någon reformorienterad demokratisk kraft som kunnat eller velat hålla PLO:s våldsstrategi och extremism stången, en kraft som varit inriktad på samexistens med judarna istället för väpnad kamp mot dem.

PLO:s fatala vägval hösten 2000 är likväl svårt att förklara. En anledning, som ofta framhållits, är islamismens inflytande. Framför allt hade Hamas under 1990-talets kamp mot Osloavtalet stärkt sin ställning bland palestinierna, både genom självmordsbombningarna inne i Israel och den sociala verksamhet de bedrev i Gaza och på Västbanken. Islamismen bland palestinierna stimulerades också av en annan omständighet. När Israel våren 2000 utrymde södra Libanon efter flera år av konfrontationer med den terroristiska shiarörelsen Hizbollah framställdes reträtten som en seger för rörelsens väpnade kamp. Vad PLO misslyckats med att uppnå efter flera års fredsförhandlingar hade Hizbollah lyckats med genom bomber och raketer. Istället för att dämpa våldet stärkte reträtten Hamas och Fatahs terrorlinje och stimulerade till förnyade våldsattacker mot Israel. Av allt att döma fanns det emellertid ett annat och förmodligen viktigare motiv till PLO:s vägval. Sedan Israels grundande har den palestinska rörelsen hävdat att det ”historiska Palestina” exklusivt tillhör det arabiska folket. Den judiska inflyttningen efter 1917 har setts som ett illegitimt intrång – på samma vis som europeisk högerextremism betraktar den muslimska invandringen till Europa som oberättigad.

Vid 1980-talets slut accepterade dock PLO tanken på en tvåstegs-lösning, först ett delat och därefter ett enat (arabiskt) Palestina. Som en följd av Osloavtalet erkände till slut (1998) PLO:s högsta råd Israels existensberättigande, men den utlovade ändringen att stryka paragrafen om Israels utplåning i rörelsens stadga har aldrig infriats. Den mest rimliga tolkningen till att PLO hösten 2000 engagerade sig i våldsvågen mot Israel är därför att Arafat bara såg Osloavtalet som en språngbräda för den slutliga elimineringen av Israel och etablerandet av en palestinsk-islamisk enhetsstat. Att denna tolkning har fog för sig visar bland annat det tal Arafat höll i Sydafrika i maj 1994 – alltså endast ett halvt år efter Osloavtalet – i vilket han med hänvisning till en passage i Koranen i praktiken manade till krossandet av Israel i två steg: först en tillfällig fred och sedan en slutlig erövring.

Fredsprocessen som startade i Oslo 1993 bröt i realiteten samman i och med andra intifadan och PLO:s förnyade uppslutning bakom terrorn mot civila israeler. Den har sedan dess inte återhämtat sig och ligger de facto fortfarande nere trots många försök att återstarta processen. I det korta perspektivet satte upproret punkt för Barakregeringens fredsansträngningar och medförde en jordskredsseger för högerpolitikern Ariel Sharon i februari 2001. De långsiktiga effekterna var emellertid viktigare. Arafats dubbelspel övertygade en bred israelisk opinion att det inte var möjligt att uppnå stabil fred och säkerhet med PLO genom att återlämna de områden som hade ockuperats vid junikriget 1967. Tanken att byta land mot fred var därmed död och begraven.

Opinionsändringen bland israelerna var grundläggande en rationell reaktion på den palestinska terrorn och inte som det från vänsterkritiker ofta har hävdats följden av en ”ideologisk högervridning”. Inför den palestinska terrorvågen blev säkerheten till liv och lem helt naturligt viktigare än möjligheten till en högst osäker fred med palestinierna. Detta radikala opinionsskifte slog undan grunden för såväl den israeliska fredsrörelsen som Arbetarpartiets fredspolitik. Faktum är att den israeliska vänstern ännu inte hämtat sig från det dråpslag Arafat och PLO utdelade med terrorn under andra intifadan.

Sharon styrde Israel från 2001 tills han drabbades av en stroke i januari 2006. I efterhand går det att urskilja två olika faser i hans säkerhetspolitik. Den första av dessa syftade till att återetablera inre trygghet och säkerhet i Israel. I juli 2001 påbörjades byggandet av säkerhetsbarriären. I mars 2002 återtog den israeliska armén de delar av Västbanken som PLO kontrollerade och några månader senare belägrades Arafats högkvarter i Ramallah. Dessutom genomförde armén razzior, arresteringar och systematiska likvideringar av terrorns ledare på Västbanken och i Gaza. Sett från israelisk säkerhetssynpunkt var åtgärderna mycket framgångsrika – antalet terrorhandlingar inne i Israel sjönk drastiskt de följande åren. Den andra fasen inleddes under 2005 och innebar ett radikalt brott med det militärstrategiska koncept som Sharon omfattat sedan junikriget 1967. Medan han tidigare alltid menat att innehavet av Västbanken och Gaza var centralt för Israels säkerhet och därför varit en av bosättningspolitikens främsta företrädare, beslöt han helt oväntat att göra som Barak hade gjort i södra Libanon år 2000, nämligen att unilateralt avveckla den israeliska ockupationen av Gaza. Tillbakadragandet av trupperna och nedmonteringen av de judiska bosättningarna avslutades under stort inrikespolitiskt tumult i Israel i september 2005. Mycket tyder på att Sharon också syftade till att unilateralt dra tillbaka Israel från större delen av Västbanken.

Bakgrunden till Sharons kovändning var, enligt min mening, krisen i fredsförhandlingarna. Sedan första intifadan under 1980-talet hade en klar majoritet av israelerna velat lämna Västbanken och Gaza, främst på grund av de höga finansiella och moraliska kostnaderna för ockupationen. Denna hållning kom till uttryck i det stora stödet för Osloavtalets tvåstatslösning. Men om nu en sådan lösning – efter andra intifadan – inte längre tycktes möjlig att uppnå med Arafats PLO, med vem och på vilka villkor skulle då en reträtt från de ockuperade områdena kunna genomföras? Till denna fråga kom ett förhållande som skapade djup oro, inte minst inom den israeliska högern: den palestinska befolkningen både i Israel och i de ockuperade territorierna växte – och växer – långt snabbare än den judiska, vilket vid fortsatt ockupation skulle komma att försätta judarna i minoritet i området som helhet. Just denna omständighet hade kring år 2000 fått till och med Likuds ledning att inse att ockupationen i huvudsak måste avvecklas – bara en tvåstatslösning skulle på sikt kunna garantera Israels såväl judiska som demokratiska karaktär. Dessa överväganden samspelade med ett annat centralt faktum, nämligen den försämring av Israels säkerhetsläge som den andra intifadan hade blottlagt. Landets etablerade försvarsmetod mot terror – vedergällningar och avskräckning – hade visat sig verkningslös mot de eskalerande självmordsbombningarna och de raketangrepp som Hizbollah och Hamas hade inlett från början av 2000-talet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Uttåget ur Gaza blev emellertid inte upptakten till fred och återuppbyggnad i området. Hamas tolkade nämligen reträtten, i likhet med Hizbollah i Libanon år 2000, som en seger för terrorn och trappade följaktligen upp raketanfallen. Före utrymningen 2005 uppgick antalet anfall per år till ett par hundra, året efter hade de ökat till 946 för att 2008 kulminera med 1 159 raketer in i södra Israel. Även om de fysiska skadorna av raketanfallen var begränsade var de likväl politisk-psykologiskt förödande för den unilaterala reträttstrategi som Sharon hade initierat. En bred opinion drog slutsatsen att inte ens en ensidig avveckling av ockupationen ledde till fred och säkerhet – det enda Israel hade uppnått genom att avträda ockuperat land var fler raketangrepp och en ytterligare försvagning av hela avskräckningsstrategin. Baraks och Sharons misslyckanden år 2000 respektive 2005 utgör den bakgrund mot vilken dagens dödläge i fredsförhandlingarna måste ses. För Israels del handlar det om ett moment 22: drar man sig inte tillbaka från Västbanken och Gaza attackeras man; drar man sig tillbaka ökar attackerna. Varken en förhandlingsuppgörelse med PLO eller ett ensidigt tillbakadragande uppfattas därför längre kunna garantera en stabil och långsiktig tvåstatslösning.

Israelernas skepsis mot en fredsuppgörelse med palestinierna blev givetvis inte mindre av att Hamas, vars explicita mål är att fördriva judarna från Israel, med bred marginal vann det första och hittills enda demokratiska parlamentsvalet bland palestinierna i januari 2006. Stärkt av sin framgång gjorde Hamas året efter processen kort med Fatahs närvaro i Gaza – i ett osedvanligt våldsamt, grymt och blodigt brödrakrig antingen mördades eller flydde de Fatahtrogna anhängarna.

De senaste åren har emellertid Israels stora säkerhetsproblem inte varit Hizbollahs och Hamas raketangrepp. De två kortvariga krigen, 2006 och 2008–09, tvingade i allt väsentligt dessa rörelser att slå till reträtt och de har därefter agerat med påtaglig återhållsamhet. Nej, det övergripande hotet mot den judiska statens existens är numera Irans gång på gång uttalade mål att fysiskt krossa Israel, ett hot som får sin särskilda relief av landets målmedvetna strävan att skaffa sig kärnvapen. Ändå tycks nästan ingen idag tro att Irans ledare menar allvar när de återkommande hävdar att judarna saknar existensberättigande i det ”historiska Palestina” och att staten Israel därför måste utplånas – precis samma undfallenhet karaktäriserade omvärldens hållning till Hitlers ständiga tal under 1930-talet om att förinta Europas judar. Denna ignorans är desto märkligare som den ”arabiska våren” har avslöjat vilka fanatiska och brutala regimer som sitter vid makten i nästan alla de stater som omger Israel. Men precis samma brist på demokrati och samma extrema synsätt kännetecknar ju sedan länge rörelser som Hamas och i hög grad också Fatah, rörelser som en inflytelserik opinion i väst kräver att Israel skall förhandla med och sätta sin tillit till.

Israels situation är unik och paradoxal. Det är den enda högt utvecklade demokratin i världen som grannstaterna – ofta alla och alltid flera – hotat att förinta sedan dess grundande. Och det är den enda demokrati, för att inte säga nation i allmänhet, som denna dag öppet hotas med utplåning av en annan stat. Det är sant att Israel begått övergrepp, misstag och rena dumheter, men vilket fritt land som har kämpat för sin överlevnad och suveränitet har inte gjort det? Churchills Storbritannien? Roosevelts USA? Per Albins Sverige? Det är också sant att palestinierna på Västbanken och i Gaza lever under svåra villkor och saknar en egen stat. Men deras armod och ofrihet beror inte på Israel, utan på det förhållandet att det palestinska folket saknar ett fredsinriktat och demokratiskt ledarskap, ett ledarskap som från början avvisat det revolutionära våldet som politiskt medel, som istället för terror valt kompromiss och istället för fanatism valt försoning.

Konflikten i Israel-Palestina är naturligtvis djupt tragisk för människorna på båda sidor om säkerhetsbarriären. Men Israels kamp ger samtidigt – hur märkligt det än kan låta – hopp och styrka för alla frihetens anhängare. Den visar nämligen att också en liten demokrati, med vilja och målmedvetenhet, kan förneka terrorns företrädare tillgång till land, makt och ära. I denna mening är Israels kamp för sin frihet och överlevnad en del av den kamp Churchill en gång ställde sig i spetsen för, en kamp för demokrati mot diktatur, en kamp för liberala värden mot fanatism och extremism.