Mot slutet av 1800-talet, och i kölvattnet efter vad Wagner åstadkommit med Tristan och Isolde och Parsifal, genomgick det musikaliska språket, som hade varit gemensam egendom för västerländska kompositörer sedan renässansen, en kris. Det vi nu kallar tonalitet, vilket är systemet av tonarter och skalor, och de harmoniska progressionerna, som hade varit accepterade av publiken sedan åtminstone medeltidens slut, gick in i ett slags fl ytande tillstånd. Tonarterna var inte längre stabila; dissonanser började upplösas i andra dissonanser (som i ouvertyren till Tristan och Isolde), nya harmonier började tränga in i de gamla sekvenserna och skalan utvidgades från åtta noter till den tolvtoniga kromatiska skalan, med användning av slumpvisa noter från andra tonarter och konstruktion av snirkliga melodilinjer som tycktes mer lämpade för mörka ...