I år fanns det annars särskild anledning till fest, eftersom det var tvåhundraårsjubileum för grekernas uppror mot turkarna, då man utropade sin självständighet gentemot Osmanska riket.

Att Athen skulle bli huvudstad för den nya nationalstaten var ingen självklarhet. Då, för tvåhundra år sedan, var det en ganska obetydlig stad. För Greklands tillfälliga regering var det mer naturligt att förlägga sitt säte till den rika hamnstaden Nauplion. Men för de europeiska filhellener som hjälpte grekerna till seger i frihetskriget framstod Athen som Greklands självskrivna politiska och kulturella centrum. Det som fällde det slutliga avgörandet till Athens förmån var den gyllene aura som omgav staden.

Det berättar Jerker Blomqvist, professor emeritus i klassisk grekiska, i en bok som passande nog utkom lagom till självständighetsjubileet: Det gyllene Athen. I sex bildade och läsvärda essäer utgår Blomqvist från Athen som antik kulturmetropol.

Det som framför allt intresserar författaren är bilden av det klassiska Athen. Lord Byron och hans samtida frihetskämpande vänner hade en idealbild som de burit med sig alltsedan skoltiden. Det verkliga Athen krockade med deras föreställningar. Blomqvist ger även exempel på tidigare resenärer som har blivit besvikna när de mött sjaskiga hus, icke-fungerande inrättningar och obildade invånare. Choniates, som i slutet av 1100-talet utnämndes till ärkebiskop av Athen, kände sig som mytens Ixion vid åsynen av staden. Ixion blev förälskad i Hera men fick bara möta henne i molnskepnad. Den stad som ärkebiskopen hade drömt om och lärt känna genom den klassiska litteraturen hade förvandlats till något annat.

”Det är i Athen som demokratin, tragedin, filosofin, retoriken och vetenskapen föds”

Idealbilden är i mångt och mycket en produkt av athenarna själva, menar Blomqvist. Som exempel nämner han omotiverade lovtal till staden i dikter och dramer från klassisk tid, i syfte att hävda sig gentemot andra. När Grekland senare hamnade under romerskt välde fortsatte man att odla idén om den klassiska tiden som en kulturens guldålder och såg med nostalgisk blick tillbaka på en tid då grekiska städer var självständiga. Då skapades den gängse synen på Athen som den västerländska kulturens vagga och gemensamma egendom, ett politiskt, kulturellt, filosofiskt och estetiskt ideal.

Men är den bilden verkligen falsk? Sällan har väl så många begåvningar samlats på ett och samma ställe och fått så stor betydelse för eftervärlden. Det är i Athen som demokratin, tragedin, filosofin, retoriken och vetenskapen föds. Nej, det är inte så att bilden är felaktig, medger Blomqvist: det sker verkligen något mirakulöst under den klassiska tiden i Athen. Men bilden förmedlar inte hela sanningen utan döljer sådant som var mindre gloriöst: krig, lidande och fattigdom. Dessutom har idén om det gyllene Athen stått i vägen för andra betydande antika lärdomsstäder, som oförtjänt hamnat i skymundan.

En sådan stad var Alexandria. En vanlig missuppfattning, enligt författaren, är att den grekiska högtstående kulturen upphörde vid slutet av 300-talet f Kr. Tvärtom frodades den under den hellenistiska tid som tog vid. Vid forskningscentret Museion i Alexandria verkade vetenskapsmän som Archimedes, Eratosthenes, Euklides, Hypatia och Ptolemaios. Biblioteket var vida berömt. Litteraturen blomstrade och utgjorde förebild för de romerska författarna.

Men även om det var i konkurrens med andra städer, fortsatte Athen att vara det romerska rikets kulturella metropol, med höjdpunkt under de första århundradena efter Kristus. Alla romare med självaktning reste till Athen för att erhålla kunskaper i filosofi och retorik i de statligt understödda skolorna. Cicero var en av dem. Hans stora uppgift blev sedan att förmedla grekisk idétradition och talekonst till romarna och översätta de grekiska begreppen till latinska motsvarigheter. Dessa grekiska begrepp blev sedan användbara i grundandet av teologin för den framväxande kristendomen, liksom i retoriska metoder för att förkunna den. Athen fortsatte alltså att utöva inflytande ända in i senantiken. Det är det klassiska Athens dominans som författaren vill göra upp med.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Därför bör man, enligt författaren, förhålla sig skeptisk till den sorts romantiserande tillrättaläggande som han menar att exempelvis Rafael ägnar sig åt i sin berömda Skolan i Athen. Målningen vill förmedla en storhetstid som saknar motstycke i historien och som först renässansens konstnärer och vetenskapsmän är redo att utmana.

Om jag förstår författaren rätt har vi drabbats av en synvilla. Fenomenet kan jämföras med Parthenon, som nämns i boken som exempel på fiktiv symmetri. För ögat framstår det som perfekt i sina väl avvägda proportioner, men vid närmare granskning framkommer det att ögat luras. Genom att det avviker på ett mästerligt avpassat sätt ger det intryck av estetisk fullkomlighet. De athenska arkitekterna har sinnrikt vinnlagt sig om att få det att framstå som fulländat fast det egentligen inte är det.

Och ändå är det ju det! Hur man än vänder och vrider på det framstår det klassiska Athen som det vilket allt annat utgår från, hur mycket man än har velat överdriva dess storhet. Hur många skavanker än Parthenon har, så höjer sig det klassiska Akropolistemplet majestätiskt. Det har utstått och motstått tidens tand och håller ännu efter 2 400 år. Att det omges av ett emellanåt både bullrigt, fult och eftersatt Athen som ju sannerligen har förvandlats må vara hänt – det är likväl ett gyllene Athen.