Att leva utan att verka
By 1985, machines will be capable of doing any work Man can do. (Herbert Simon).
Vad händer när Herbert Simons tes en gång blir uppfylld? För uppfylld blir den!
I Det mekaniska pianot skildrar Kurt Vonnegut ett samhälle där ett fåtal välutbildade ingenjörer och chefer övervakar och utvecklar ett automatiserat produktionssystem. De övriga som inte kan konkurrera eller samverka med maskiner har precis vad de behöver, korrekt bedömt och uträknat av datorerna. De hålls sysselsatta i permanenta arbetsmarknadsåtgärder i ett val mellan armén eller Reconstruction and Reclamation Corps (”Reeks and Wrecks”). Det är inget ont 1984-samhälle utan en utdragning av ett välfärdssystem när arbetslösheten går mot hundra procent.
Vonnegut började sin författarkarriär med science fiction och det är nog så hans bok uppfattades när den kom ut 1952. Idag är det enbart science: Den kombinerade utvecklingen av datorer, kommunikationssystem, robotar, 3D-skrivare, laserskärare och sensorer ger fantastiska möjligheter att producera varor och tjänster utan personal. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee tar upp utvecklingen och ger exempel såsom Googles självkörande bil och IBM:s Jeopardy-vinnande dator. De ger konstruktiva förslag på hur spridningen i inkomster och samhällsstatus kan minskas, dock utan att övertyga i fråga om nya jobb som måste skapas för att ersätta de bortrationaliserade. Jag vill därför gå ett steg längre: Vad händer i det långa loppet när allt mänskligt arbete blir överflödigt och alla jobb slutligen försvinner?
Jag känner inte till något motbevis till Herbert Simons tes, att det skulle finnas något mänskligt arbete som inte kan ersättas med maskiner. Ett arbete som definierats för en människa kommer inte att automatiseras som ett monolitiskt uppdrag; snarare delas det upp i beståndsdelar som var för sig automatiseras och koordineras i större uppdrag. De som har svårersättlig expertkunskap kommer att se den spridas och förmeras så att även om den finns kvar krävs det färre och färre för att erbjuda den. Ett exempel är de massiva öppna nätkurser som nu erbjuds till tusentals studenter; en kursomgång kan ha fler studenter än vad en lärare annars utbildar över hela sitt arbetsliv med gängse klassrumsmodell.
Arbetena försvinner succesivt. Här är några följder. För det första kan vi räkna bort arbetskostnaden för all produktion av varor och tjänster. Även de som ännu har jobb som inte automatiserats kommer att se lönerna röra sig mot noll av två skäl: dels konkurrerar de med dem som förlorat sina arbeten om kvarvarande jobb, vilket driver ner lönerna, dels gör den överhängande risken för automatisering att man inte får bli för dyr eftersom de jobb automatiseras först där det finns verkliga besparingar att göra.
Vidare kan produktionen ske snabbare och med högre kvalitet. Kapitalkostnaden per tillverkad enhet är försumbar eftersom ett tillverkningssystem kan tillverka produkter individuellt (delarna skrivs ut och monteras ihop); det totala antalet enheter kan bli stort även om varje enskild produkt bara framställs i ett fåtal exemplar. Detsamma gäller tjänster.
Kvar finns enbart kostnaden för energi och för produkter även kostnad för råvaran. För förnyelsebar energi går kostnaden mot noll eftersom den är outtömlig. Produktion av varor kommer att ske utspritt med varje fabrik på optimalt avstånd mellan råvara och konsument för att minimera transporter; tjänster ges från de platser där datorcentralerna finns (till havs längs ekvatorn där solpaneler ger elkraft och havsdjupen kylvatten, eller i norr där det finns rikligt med både el och kyla).
Då återstår råvarukostnader, men kostnaden för utvinning består endast i rätten att komma åt råvaran; arbete och transport sker utan kostnad. Råvaror kan återvinnas med försumbart svinn när man helt maskinellt kan sovra och sortera sopor och avfall samt montera isär förbrukad utrustning; nödvändig energi för processen är ju som sagt gratis. Alltså kan ditt hus rivas och byggas på nytt av maskiner, om och om igen efter ändrad smak och nya boendebehov. Det gäller för övrigt all infrastruktur.
Om nu arbetskostnaden försvinner är det även rimligt att förvänta att avkastning på kapital också går mot noll. Konkurrensen ökar när allt är replikerbart och ingen konkurrensfördel återstår under någon längre tid. Jag tror även att immaterialrätten försvinner när det maskinellt går att finna varianter som går utanför skyddet för en idé. Vad gäller kopieringsskydd så bryts ett arbete ner i små stycken som kan sättas samman utan spårbarhet. Dataanalys av stora mängder kreativa arbeten av musik, texter och bilder kan ge regler som tillåter en dator att skapa nya verk som inte går att härleda till dem som analyserats och syntetiserats samman, exempelvis för att komponera ny musik i såväl Bachs som Skrillex anda. Med lämplig robot som utförare kan datorn måla både klumpigt som Bazelitz och elegant som O’Keeffe och med en 3D-skrivare kan den återskapa alla skulpturer som någonsin gjorts jämte helt nya.
När nya verk skapas av människor läggs de till den stora databasen över konstnärliga verk och innefattas omedelbart i nya skapelser. Reglerna utvecklas genom maskininlärning. Tillvägagångssättet att analysera alla gjorda verk för att skapa nya är naturligtvis annorlunda än den mänskliga kreativa processen. Än sen, vad gör det om verken inte går att skilja från mänskligt skapade?
På samma sätt kan demokratin skötas löpande av datorer som lyssnar in, känner av och anpassar regler och annan styrning för maximal välfärd, minimal fattigdom och högsta möjliga lycka (det tyska Piratpartiet kallar det Verflüssigung der Demokratie – ett kontinuerligt flöde av beslut).
När sker allt detta? Så snart programmen snurrar, enligt Herbert Simon: In the computer field, the moment of truth is a running program; all else is prophecy. Det är fråga om teknisk forskning och utveckling.
Även om det är möjligt att rationalisera bort människan innebär det naturligtvis inte att vi måste göra det. Det räcker att människor i allmänhet väljer människor framför billigare och bättre maskinproduktion. För att det ska ske behövs bara en världsvid læstadianisk väckelsevåg. Annars skapas en märklig värld där den enda återstående uppgiften för oss är att vara just människa; alla andra uppgifter sköts billigare och bättre maskinellt. Hur blir livet och samhället då? Det är den stora utmaningen och varken ingenjörer eller humanister tar sig an den. Här är några frågor som vi bör diskutera innan vi träder in i den andra maskinåldern och får finna oss i att leva utan att verka.
Vi kan avlöna varandra för att ge massage, hålla danskurs eller ge teaterföreställningar. Lönen kan vi använda för att köpa mellanmänskliga tjänster av varandra och den konsumtionen begränsas naturligt av vår tillgängliga tid. Valutan som svarar mot mänsklig tid och närvaro är inte användbar för produktionssystemet eftersom vårt arbete är värdelöst för produktionen. Vi beror av ett produktionssystem som vi inte längre är del av. Hur och till vem betalar vi för varor och tjänster från systemet, eller fördelas de ut enligt några demokratiskt fastlagda kriterier? Är det meningsfullt att äga ett produktionssystem om det inte blir någon avkastning, eller blir de allmänt ägda? Enda nyttotillförseln är råvaror: Men vem ska ha rätt att ta ut ett pris på utvinningen? Och vad skulle de sedan kunna göra med pengarna? Gå på opera dygnet runt?
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vi är programmerade för att koppla samman vår tid, vårt arbete, skapande, kunnande och initiativförmåga med vår levnadsstandard, samhällsstatus och livssituation. När vår insats inte längre är värd något kan vi inte arbeta oss upp och förändra vår livssituation. Vem får då bo i villa med havsutsikt på solsidan och vem måste bo i Ödestugu? Vi är på väg mot ett samhälle som vi inte vet hur det ska fungera.
Något helt annat. För ett år sedan, den 14 april, dog Marcella Pattyn, 92, den sista beginen i världen (läs gärna den fina nekrologen i Economist, den 27 april 2013). Med henne dog en livsföring som existerat i 800 år. Beginerna levde enkelt och verkade i gemenskap i begingårdar. De försörjde sig på hantverk och sjukvård, förfogade själva över sina ägodelar och var fria att lämna gemenskapen.
Förra året någon vecka efter att jag läst om Pattyn och läst ut Vonneguts bok besökte jag Gent där det finns flera bevarade begingårdar. Varje gård består av små charmiga hus med blommande förgårdar som ligger runt ett kapell på en större gräsmatta. Kanske är det så vi ska bo och leva i framtiden: på en avskärmad plats där vi har gemenskap och kan finna mening i varandet hos varandra, med tonvikt på det egna skapandet och med ritualer och rutiner för att strukturera tillvaron; för utanför murarna behövs vi inte.
Ett alternativ är annars att skaffa hund.
Gunnar Karlsson är professor i teletrafiksystem vid KTH.
