Kort därpå publicerade samma tidning en synnerligen dyster artikel om hur autistiska studenter ofta presterar ”under sin potential” och står inför en ”nattsvart” framtid på arbetsmarknaden. Den uppenbara frågan uppstår: Är autism ett handikapp eller en tillgång?

För 50 år sedan hade svaret varit entydigt: autism är en svår och genomgripande utvecklingsstörning, förknippad med såväl emotionella som kognitiva handikapp. Tal om autistiska ”superkrafter” hade betraktats som ansvarslöst svärmeri. Allt detta kom att förändras med filmen Rain Man från år 1988, i vilken Dustin Hoffman spelar en autistisk man. Autism var ännu så pass okänt på 1980-talet att filmens psykiater fick förklara för patientens bror – och därmed även för biopubliken – vad det var för något. Hoffmans ”Rain Man” är onekligen handikappad, men är också ett matematiskt snille. Rain Mans succé gav upphov till lång rad andra filmer, teveserier och böcker om autistiska genier. 20 år efter det att filmen kom ut trodde omkring 40 procent av de tillfrågade i en undersökning att de flesta personer med autism besitter ”speciella färdigheter”, något som i själva verket bara är en liten bråkdel förunnat.

På senare år tycks romantiken kring autism ha svalnat en smula. I takt med att autismdiagnoser blivit vanligare har allt fler människor blivit klara över sjukdomens faktiska natur. Personer med autism, eller autistiska drag, har stora svårigheter att hantera sociala relationer och kommunicera med andra människor. De är kraftigt beroende av fasta rutiner, och föredrar enformiga och stereotypa aktiviteter. Endast en minoritet lämnar någonsin föräldrahemmet. Samtidigt kan ingen förneka förekoms­ten av autistiska genier, eller kopplingen mellan autistiska drag och vissa extrema, kognitiva färdigheter. Det är just denna koppling som psykologiprofessorn Simon Baron-Cohen valt att fokusera på i sin senaste bok The Pattern Seekers. Baron-Cohen, som undervisar vid Cambridge, är en av världens mest citerade forskare och en ledande expert på autism. I sin bok framför han tesen att de kognitiva egenheter som vi idag förknippar med autism utgör själva motorn för mänsklighetens teknologiska utveckling – från stenåldern och framåt.

För att kunna förstå bokens tes behöver vi först bekanta oss med författarens tidigare forskning och tankegods. Baron-Cohen är mest känd för sin kontroversiella teori om autism som en ”extrem form av den manliga hjärnan”. Professorns argumentation kan kort sammanfattas enligt följande: mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig på olika sätt, åtminstone i genomsnitt. Dessa anatomiska könsskillnader avspeglas i deras olika intressen, sociala färdigheter och beteenden. Män och pojkar är exempelvis bättre än kvinnor på att tolka mönster och lösa tekniska uppgifter, men sämre på att korrekt tyda ansiktsuttryck eller sociala sammanhang. Dessa olika egenskaper går att mäta längs två olika dimensioner: en för systematisering och en för empatisering. Män tenderar att prestera bättre inom systematisering och sämre inom empatisering än kvinnor, även om könen ofta överlappar varandra.

Baron-Cohen framför tesen att de kognitiva egenheter som vi idag förknippar med autism utgör själva motorn för mänsklighetens teknologiska utveckling – från stenåldern och framåt.”

Baron-Cohen har bland annat upptäckt att höga nivåer av testosteron i fosterlivet tenderar att gynna systematisering, på bekostnad av empatisering. Detta är förstås fullt logiskt, med tanke att manliga foster vanligen omges av högre nivåer av testosteron än kvinnliga. Professorn har också noterat att personer med autism ofta uppvisar en hyper-systematiserande kognitiv profil. Autister är inte sällan besatta av mekaniska skeenden och mönster, men har oerhört svårt att hantera sociala situationer. Autism är således – åtminstone i denna bemärkelse – en ”extrem form av den manliga hjärnan”.

Baron-Cohens teori är onekligen banbrytande, men omgärdad av förbehåll. Långt ifrån alla hyper-systematiserare­ lider till exempel någon brist på sociala eller empatiska förmågor. Världens främs­ta schackspelare, Magnus Carlsen, är själva urtypen av en hyper-systematiserare, men gör också bra ifrån sig i tevesoffor. Det bör också poängteras att empatisering i detta sammanhang handlar om långt mer än en förmåga att tycka synd om folk. Empatisering handlar om att greppa alla slags mänskliga sammanhang, och ta sig fram i den verkliga världen. Medan systematiseraren gärna sitter och stirrar på ett schackbräde i timmar så inser empatiseraren att det finns viktigare saker att ägna sin tid åt. Som Baron-Cohen själv påpekar så finns det ingen känd sjukdom som har sin grund i ett överskott av empati. Hyper-systematisering är däremot ett högt spel, med potentiellt förödande konsekvenser.

Det historiska argument som framförs i The Pattern Seekers är mer ambitiöst och svepande än något resonemang i Baron-Cohens tidigare skriverier. Professorn hävdar nämligen att ovanstående, systematiserande instinkt – vad författaren kallar if-and-then-tänkande – är oumbärlig för all mänsklig innovation. If-and-then-tänkande är i princip synonymt med så kallad Boolesk logik (uppkallad efter matematikern George Boole), och ligger till grund för alla vetenskapliga experiment. Ett forntida exempel på detta slags slutledning lyder så här: Om jag gräver ner ett frö och häller på vatten, så växer det upp en buske. Denna systematiserande instinkt utvecklades för cirka 100 000 år sedan, och är enligt Baron-Cohen unik för just Homo sapiens.

Professorn ägnar stor möda åt att avfärda andra, konkurrerande hypoteser om människans teknologiska framfart till förmån för sin egen. Hans evolutionära argument är inte orimligt, men Simon Baron-Cohen underlåter att nämna att Homo sapiens evolution mot högre generell intelligens kraftigt accelererade under samma era. Är inte människans unika förmåga till if-and-then-tänkande grundad i hennes förmåga att tänka överhuvudtaget? Författaren tar sig aldrig riktigt an denna fråga, av förståeliga skäl. En bok som avslöjar att ”mänsklig innovation drivs av smarta människor” skulle knappast stimulera förläggarnas eller läsarnas nyfikenhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De mest underhållande kapitlen i The Pattern Seekers berör några av världshi­storiens främsta hyper-systematiserare,­ däribland Isaac Newton och Thomas Edison. I vilken mån sagda herrar verkligen led av autism är förstås svårt att säga, emedan denna diagnos inte fanns me­dan de var i livet. Baron-Cohen har dock samlat ihop en hel del anekdotiskt material som antyder förekomsten av autistiska drag. Författaren lyfter särskilt fram Carl von Linné som ett exempel på en person besatt av tanken på att systematisera hela sin omvärld. Den brittiske forskarkollegans uppskattning för Linné är särskilt välkommen med tanke på den kritik som vår svenske botaniker nyligen fått utstå för sin beskrivning av människoraser i Systema Naturae. I den mån amerikanska collegestudenter ens hört talas om ”Linneaus” så är det som en förespråkare för rasistisk pseudovetenskap och inspiratör till Ku Klux Klan. Många av Simon Baron-Cohens läsare förvånas nog över att upptäcka att Linné inte enbart ägnade sig åt rasism, utan även sysslade med taxonomi vid sidan om.

En fråga som många ställer sig är huruvida autism verkligen har blivit vanligare på sistone, eller om det bara diagnostiseras oftare. Baron-Cohen verkar luta åt det förstnämnda, och pekar på selektiva parningsmönster som en tänkbar förklaring. Medan det förr i tiden var kutym för manliga läkare eller ingenjörer att få ihop det med sköterskor och sekreterare så tenderar personer inom ”systematiserande” yrken numera att gifta sig med varandra. Detta slags inavel bland tekniska eliter leder – åtminstone enligt Baron-Cohen – till en extrem koncentration av gener som kodar för systematiserande egenskaper, ibland med autism som följd. Professorns tes är djärv, men är inte utan belägg. I The Pattern Seekers redogör Baron-Cohen för en studie som påvisade ett kraftigt överskott av autistiska barn på den holländska orten Eindhoven, jämfört med omgivande städer. Baron-Cohen härleder detta överskott till Eindhovens status som ”Nederländernas Silicon Valley”, och som sådan full av dataingenjörer och deras familjer. Studier av detta slag förser oss inte med några slutgiltiga svar, men gynnar Baron-Cohens tes om sy­stematisering som en väsentlig faktor för utvecklandet av autism.

Det centrala problemet med Baron-Cohens teori är att den inte riktigt håller måttet för autism i alla dess yttringar. Autism är trots allt förknippat med en lång rad riskfaktorer och omständigheter. Sjukdomen drabbar inte bara barn till ingenjörer, utan även dem som är för tidigt födda, eller har överåriga pappor. Andra kända riskfaktorer för autism inkluderar pediatriska hjärntumörer och exponering för tungmetaller. En veritabel epidemi av autism har på senare år uppmärksammats bland barn till somaliska flyktingar i den amerikanska delstaten Minnesota. Lider sagda somalier verkligen av samma åkomma som barnen till holländska programmerare? Eller rör det sig om flera olika sjukdomar, med likartade symtom? Min personliga misstanke är att Baron-Cohens hyper-­systematiserare i själva verket utgör sin egen, särskilda kategori av autister. En brittisk studie från 2008 indikerade exempelvis att autister med ”speciella förmågor” har en annorlunda genetik än andra patienter med samma dia­gnos. Om en sådan hyper-systematiserande åkomma verkligen existerar så bör vi kalla den ”Baron-Cohens syndrom”, för att hedra en av vår tids mest kreativa och briljanta Pattern Seekers.