Engelskans tillväxt inom undervisning och forskning handlar om universitets och högskolors strävan efter internationalisering. Man vill attrahera utländska studenter (inte minst om dessa betalar för sina utbildningsplatser) och utländs­ka lärare (även de som inte kan undervisa på svenska).

En förändringsprocess är sällan enbart av godo. Frågan blir då om priset för anglifieringen av den högre utbildningen och forskningen är för högt. Att så är fallet menar Ola Håkansson och Peter Svensson i boken På engelska förstår jag ungefär.

Håkansson och Svensson pekar på hur det ofta blir en sorts akademisk teater när undervisning på engelska görs obligatorisk i sammanhang där varken lärare eller studenter har det som modersmål. Nyanser går förlorade och läraren tvingas använda sig av ett språk som kan te sig tafatt och ofullgånget, fjärran från det som talas vid universiteten i Oxford eller Chicago – och också långt från vad läraren skulle kunna prestera på svenska. Studenter får ofta problem med att tillgodogöra sig undervisningen, då de tvingas koncentrera sig på att förstå det som sägs snarare än att fördjupa sig i de problem som föreläsningen handlar om. Svenska forskare som känner sig tvingade att skriva på engelska måste inte sällan göra avkall på stil och elegans. Det straffar sig när de jämförs med kollegor som har engelska som modersmål: ”Arbetet blir nästan bra, sällan jättebra. Aldrig excellent.”

Håkansson och Svensson föreslår att svenskan ska vara ”nästan allena­rådande” i undervisning och kurslitteratur. Denna radikala lösning är dock inte invändningsfri. Det är ju inte ett problem i sig att undervisning ges på annat språk än svenska. Problematiskt blir det när lärare tvingas undervisa på ett språk som de inte fullt ut kan göra rättvisa åt. En rimlig lösning är att låta undervisning på engelska tas om hand av lärare med detta språk som modersmål.

Att studenter har svårt att följa med i föreläsningar på engelska är inte i sig en anledning att sluta med den. Universitetsstudier ska innebära en utmaning av studentens färdigheter. Men det är en anledning för gymnasieskolan att avsätta mer tid för språkundervisning.

Kurslitteratur enbart på svenska är inte heller en bra lösning. All god facklitteratur på främmande språk blir inte översatt och de översättningar som finns är tyvärr inte alltid välgjorda. Håkansson och Svensson pläderar för bildning som en del av universitetens uppgift och det borde väl närmast tala för att man utökar studenternas förtrogenhet med utländsk facklitteratur.

Försvaret av svenskan som akademiskt språk behöver inte ställas i motsats till flerspråkighet. Undervisning på svenska behövs för att svenska studenter ska ha en begreppsapparat på sitt eget språk. Men studenter (och forskare) behöver också kunna läsa och skriva avancerade texter på andra språk än sitt modersmål. En vetenskaplig text blir förvisso inte bättre bara för att den är på engelska. Men den ska heller inte ses som otillgänglig bara för att den inte är på svenska. 

—

PÅ ENGELSKA FÖRSTÅR
JAG UNGEFÄR
OM ANGLIFIERINGEN
AV SVENSK HÖGRE
UTBILDNING
OLA HÅKANSSON &
PETER SVENSSON
Morfem