I den inledande scenen förklarar en av personerna att den förste uppfinnaren som startade pjäsens företag – Rossums Universella Robotar, den äldre Rossum, försökte skapa en exakt kopia av människan. Det lyckades aldrig – det var först när en yngre släkting tog över och förkortade allt sådant som är onödigt i människan som det gick att producera robotarna på ett prisvärt sätt. Organen förenklades, och känslor och annat som inte hade något syfte för arbetets skull togs bort. Resultatet blev en förvånansvärt effektiv arbetskraft, som inte till det yttre kunde skiljas från en människa. Just detta grundläggande drag i våra föreställningar om robotar demonstreras tidigt i pjäsen i en elegant glidning i en dialog där den ena personen hela tiden halkar in i ett antropomorfiseran...