Alyn Smith sitter till synes lugn och samlad framför mig i Portcullis House, detta fula annex till det brittiska parlamentet ett stenkast därifrån. Hans politiska karriär har gått som på räls i ett parti som totalt dominerar den politiska scenen.

Smiths Scottish National Party, SNP, kan inte annat än beskrivas som en nästan osannolik framgångssaga. För inte så länge sedan betraktades det som ett tillhåll för virrpannor och sekterister men har de senaste dryga femton åren kopplat ett järngrepp om Skottland och i stort sett fått allt vad det pekat på medan det en gång så mäktiga Labourpartiet tillintetgjorts och De konservativa helt saknar inflytande.

”Nu kan det bli SNP:s tur att öppna sig för anklagelser om att vara en stat i staten.”

Likväl är partiets målsättning ännu ouppfylld. Man styr och ställer i det skotska parlamentet men Skottland är fortfarande en del av det förenande kungadömet och i London fattas fortfarande de stora och avgörande besluten. Nio år efter folkomröstningen som slutade med en seger för unionisterna (55 procent svarade nej och 45 procent ja på frågan om Skottland skulle bli självständigt) är läget för SNP oförändrat. Självständigheten är en hägring.

Vad som, trots hans oföränderligt vänliga framtoning, borde oroa Alyn Smith är att de stabila förutsättningarna snabbt och dramatiskt förändrats. I februari meddelade partiledaren och regeringschefen (First Minister) Nicola Sturgeon helt oväntat att hon skulle avgå. Den hårda och bitvis oförsonliga kampen om att efterträda henne röjde betydande motsättningar inom SNP.

Favoriten Humza Yousaf vann knappt mot den mer konservativa Kate Forbes som sedan vägrade att ingå i hans regering. Och just som han intagit tjänsterummet i parlamentet i Edinburgh briserade bomben: en polisrazzia hemma hos Nicola Sturgeon.

Polisen var dock inte på jakt efter henne utan hennes make Peter Murrell, tidigare partisekreterare i SNP, i en sedan lång tid pågående undersökning om anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Pengar, 666 953 pund närmare bestämt, avsedda för en andra folkomröstning misstänks istället ha gått till andra aktiviteter, oklart vilka. Osannolika scener utspelades med poliser kretsande utanför hemmet till vad som alldeles nyligen varit landets i särklass mäktigaste politiker.

Nicola Sturgeon nekade till att hennes avgång skulle ha någonting att göra med polisens tillslag och Peter Murrell frågades ut och släpptes samma dag. Härvan komplicerades ytterligare i början av april när även SNP:s ekonomichef Colin Beattie togs in till polisförhör. Som iscensättning kunde tajmningen inte ha varit bättre. Nyheten om Beattie kom samma dag som Humza Yosaf skulle hålla sitt stora tal i det skotska parlamentet om regeringens planer för de närmaste tre åren. Det är ingen överdrift att påstå att medieintresset för vad Yousaf hade att säga var begränsat.

Oklarheterna kring vad som egentligen låg bakom räden ger inte bara intrycket av ett parti som agerat maktfullkomligt utan att det styrts av en liten krets som hållit korten väldigt nära bröstet. SNP är känt för sin hårda partidisciplin och fasta grepp om budskap och retorik. Men bristen på insyn har förstås ökat spekulationerna om att mer avslöjanden är att vänta.

Jag frågar Alyn Smith om han inte är orolig över att hamna i samma situation som Labourpartiet. Den dominerande ställningen ledde till en maktens arrogans: man tappade bort sig på vägen och tog väljarna för givna. Nu kan det bli SNP:s tur att öppna sig för anklagelser om att vara en stat i staten.

Smith snyter sig länge och väl, konstaterar att han alltid får hösnuva när han kommer till London vid den här tiden på året men att den alltid går över så fort han återvänder hem till Stirling, och försäkrar mig sedan om att han tar polisutredningen på största allvar och inget hellre önskar än att man går till botten med anklagelserna.

– Vi har fått ett nytt politiskt landskap men Nicola ville gå vidare och det gör att en ny generation kan sätta sin prägel på partiet. Ja, det var en robust kamp om ledarskapet men jag ser inga tecken på intern splittring.

SNP är fortfarande största parti i opi­nionsmätningarna men tillbakagången i opinionen är tydlig om än inte dramatisk. Och där fanns även före de dramatiska händelserna tidigare i år ett stigande missnöje inom partiet med Nicola Sturgeons ledarskap.

SNP:s väljare har inte ändrat uppfattning om självständighet men frågan är inte längre lika dominerande. Viktigare, i alla fall på kort sikt, är oron över tillståndet inom skola och sjukvård. Ett parti som styrt i femton får med automatik skulden för sakernas tillstånd.

– De konservativa anklagar oss för att ha infört en enpartistat. Sanningen är att oppositionen varit en välsignelse för oss. Labour kollapsade efter valet 2015 och det i sin tur är följden av vårt idiotiska valsy­stem (med enmansvalkretsar där vinnaren tar allt i respektive valkrets).

Men vi stöder införandet av ett proportionellt val­system trots att det nuvarande systemet gynnar oss.

Alyn Smith har ingenting till över för De konservativa: de säger till en ny folkomröstning och till EU. SNP intar en tydlig vänsterposition och har framförallt dragit till sig labourväljare. Att Labour så sakteliga efter många år ute i den politiska vildmarken börjat bygga upp en bas och lär gå framåt i nästa val blir en utmaning för SNP. Smith viftar bort hotet.

– Labour syns inte i Skottland. De vill inte ha självständighet och lovar att få brexit att fungera bättre. Hur ska det gå till? Det finns inga mellanlägen. Bara genom att vara ett självständigt land kan Skottland bli medlem i EU.

Men visst är SNP:s väljare mindre upptagna med frågan om självständighet än för tio år sedan?

– Visst. Det är en utmaning. Men därför tror jag att vi har en bättre chans nu med en ny ledare.

Kanske det. Men återigen: SNP har styrt nästan oinskränkt i många år. Hur länge kan man skylla på London innan väljarna tappar tålamodet?

– Jag har inga problem med att försvara de beslut som vi fattat. Men skälet till att vi inte kan uppnå bättre resultat är att så mycket av makten över Skottland fortfarande ligger här och inte i Skottland. Brexit är det tydligaste exemplet (Över 70 procent av väljarna vill att Skottland ska bli medlem i EU.) Energipolitiken är ett exempel på hur resurser, våra resurser, används på ett sätt som missgynnar oss. Regeringen vill öka användningen av kärnkraft, men det är en dyr, ineffektiv och ålderdomlig teknik. Vi vill fasa ut olja och gas och satsa på förnybar energi. Men den politiska majoriteten i London gör andra avvägningar som inte ligger i Skottlands intresse.

”En fråga värd att fundera över är skotsk ­identitet. Allt färre skottar kallar sig britter.”

Vägen tillbaka till EU är i sig klar och tydlig: det gäller att uppfylla ett antal tydligt fastslagna kriterier under en ansökningsprocess. Däremot saknar vägen till nationellt oberoende, villkoret för medlemskapet, juridisk och laglig grund. Utan en sådan, konstaterar Alyn Smith, är väljarna inte lika engagerade i självständighetsfrågan. Och utan en sådan väg kan heller inte en folkomröstning hållas.

SNP sätter sin lit till en politisk utveckling som på sikt kommer att gynna deras sak. För Alyn Smith är ett tänkbart scenario för en ny folkomröstning att samarbeta med en labourregering i frågor om utökat självstyre och konstitutionella reformer som den förre labourledaren och premiär­ministern Gordon Brown, själv skotte, presenterat. Valet till det brittiska parlamentet äger med all sannolikhet rum om 12–18 månader. Ett och ett halvt år senare röstar Skottland på kandidater till sitt eget parlament i Edinburgh. Om SNP då vinner med ett krav om en ny folkomröstning och får med sig De gröna finns en majoritet för självständighet inom knappt tre år.

– Och det betyder att vi kan få en folkomröstning om fyra år och ett beslut gans­ka snart.

Men uträkningen bortser från en besvärlig och oförutsägbar verklighet. För även om polisutredningen läggs ned och SNP rentvås har, oavsett Alyn Smiths försäkringar om det motsatta förhållandet, partiets ställning obestridligen försvagats och fasaden av kompetens och enighet börjat krackelera.

Några dagar senare och drygt 50 mil norrut i ett kaffe i Edinburgh instämmer Alistair Grant, politisk reporter på The Scotsman, i analysen.

– Det är en generationsdefinierande kris och det erkänner de själva (vad än Alyn Smith säger). Humza Yousaf har fått en förfärlig start som regeringschef. Han har ständigt befunnit sig på defensiven och inte kunnat lägga fram sin egen politik. Allmänheten kopplar samman honom med skandaler och ser honom ständigt i färd med olika brandkårsutryckningar. Men under de här omständigheterna är det svårt att se hur han skulle kunnat göra något annorlunda. Jag är säker på att polisens tillslag, att det var så stort, verkligen kom som en överraskning för honom.

Stödet för SNP har alltså minskat, där­emot inte stödet för självständighet. Det ligger kvar på samma nivå, runt 48-50 procent, som innan vårens dramatik bröt ut.

– Tidigare var de två, stödet för SNP och för nationell självständighet, sammanlänkade. Men så tycks det inte längre vara.

Jag tar upp jämförelsen med Labourpartiets öde i Skottland: att SNP på samma sätt riskerar att framstå som om de tar väljarna för givna.

– SNP har nog börjat förstå att de blivit självbelåtna efter en så lång tid vid makten. Det finns tecken på att de tappat gnistan och saknar nya idéer. SNP fick en fantastisk skjuts efter folkomröstningen.

Visserligen förlorade de den men vann samtidigt många fler väljare och förändrade skotsk politik. Idag tror jag inte att nationalisterna längre känner samma energi och optimism.

Alistair Grant instämmer i bedömningen att frågan om självständighet inte på samma sätt upptar SNP-väljarnas tankar. Viktigare är istället vad som händer i ekonomin, skolan och sjukvården.

– Partiets ledning säger det inte utåt men internt har man accepterat att stödet för en ny folkomröstning inte räcker. Och att kampen för att få den kommer att ta lång tid.

En fråga värd att fundera över är skotsk identitet. Allt färre skottar kal­lar sig britter. Självständighetsdebatten och folkomröstningen bekräftar utvecklingen mot en allt starkare nationell identitet. Här har det nationella parlamentet spelat en viktig roll poängterar Nicola McEwing, professor i statsvetenskap och konstitutionell expert vid universitetet i Glasgow.

– Hos skotska väljare finns ett betydligt större förtroende för parlamentet i Skottland än det i London. Stödet har stadigt ökat sedan dess grundande 1998. Det finns också ett utbrett stöd för att parlamentet ska ha full kontroll över frågor som man anser angår dem som medborgare, bortsett från försvars- och utrikespolitiken. Men här finns ett glapp i vad människor tror att det gör och vad de vill att det ska göra.

Har SNP:s kris påverkat förtroendet för parlamentet?

Nicola McEwing tror inte att det försvagat de politiska institutionerna.

– Det är ett problem för SNP men inte nödvändigtvis för den skotska regeringen. Yousaf Humza har en annan ledarstil. Det är inte så konstigt. Han saknar Nicola Sturgeons auktoritet och tyngd. Men det är också ett ledarskap som tycks vara mer inkluderande och med fler representanter.

För eller emot nationell självständighet har varit den helt dominerande frågan i skotsk politik under många år. Men det kan komma att ändras, säger Nicola McEwen.

– SNP är fortfarande det största partiet men stödet för Labour ökar och det kan påverka nästa brittiska parlamentsval. Det kan bli svårare för dem att hävda att valet handlar om att representera Skottland i London när det så uppenbart handlar om nästa brittiska regering där Labour har en god chans att vinna. Inställningen till självständighet har hittills kunnat förutsäga väljarbeteende i Skottland. Om det fortsätter att vara fallet vet vi ännu inte.