Den 7 juni 2020 välter Black Lives Matter-demonstranter i Bristol en staty som föreställer Edward Colston (1636–1721). Skälet till att man välte statyn och slängde den i Bristols hamn var att Colston under sin livstid hade varit en aktiv deltagare i den transatlantiska slavhandeln. Hans staty hade inte varit okontroversiell innan demonstranterna valde att välta den. Och det skulle visa sig att Colstons staty bara var den första av en lång rad statyer av personer med band till det brittiska imperiet som skulle komma att på olika sätt plockas undan. Samma ikonoklastiska process följde i spåren av BLM-protester i en lång rad länder. De hetaste striderna ägde rum i USA där protesterna hade tagit sin början efter George Floyds död. Till dags dato har hundratals statyer och minnesmärken plockats bort. I vissa fall, som i exemplet med Victor Schœlcher, av vilken två statyer på Martinique förstördes, är det svårt att se kopplingen till BLM:s kritik av slaveriets historia då Schœlcher var central för att Frankrike avskaffade slaveriet 1848. Han var för övrigt även en tidig motståndare till dödsstraffet.

Den formella avkolonialiseringen av stora delar av världens koloniserade territorier skedde under en 20-årsperiod från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet. Andra tidigare kolonier blev självständiga långt tidigare under sent 1790-tal och under 1800-talet. Det är svårt att hävda att det fortfarande finns imperier i den bemärkelse som de tidigare existerade med omfattande territoriell kontroll eller direkt styre över andra territorier och stater. I någon mening upphörde den sortens imperium i och med Sovjetunionens fall 1991. Trots det framstår imperiernas historia och kolonialismens kvardröjande effekter som en av vår tids stora historiska slagfält.

Decennierna efter den formella kolonialismens avskaffande bestod av en dubbel intellektuell rörelse där den ena delen handlade om vad nationellt självbestämmande skulle innebära – tydliga exempel på intellektuella och statsmän som ägnade sig åt det arbetet kan sägas vara den senegalesiske presidenten och författaren Léopold Senghor och den martinikisk-­franske poeten Aimé Césaire – och den andra delen handlade om hur den nya postkoloniala världen ska förstås och begreppsliggöras. I båda riktningarna av denna dubbla rörelse är frågan om historien helt central. Men det är möjligt att argumentera för att historien i högre grad blir ett slagfält i de akademiska discipliner som växer fram under samlingsnamnet postkolonial teori än i de diskussioner som äger rum kring innebörden av nationellt självbestämmande. Det är inte en diskussion jag kommer att föra här, det räcker att konstatera att för centrala teoretiker inom postkolonial teori, som litteraturvetaren Edward Said, är det möjligt att läsa de europeiska imperiernas historia som en historia som framförallt är inriktad på att förtrycka icke-västerländska folk.

”Det nya är inte att varor, människor och idéer rör på sig, det nya är intensiteten med vilken de gör det.”

En ironi är att den manikeiska världsbild som, enligt Said, konstituerar västs syn på Orienten, döljer snarare än visar på alla de exempel då mötet mellan öst och väst var allt annat än präglat av en vilja till dominans. Detta är någonting som tydligt framgår i viktiga böcker från senare år, till exempel Suzanne Marchands German Orientalism in the Age of Empire. Religion, Race, and Scholarship (2009) och Jürgen Osterhammels magistrala Die Entzauberung Asiens. Europa und die asiatischen Reiche im 18. Jahrhundert (2013). Trots de uppenbara brister Saids argumentation uppvisar, inte minst att han inte behandlar den tyska orientalismen, som otvetydigt var central för den akademiska orientalismen, har den bild han skapat kommit att spridas i alltmer vulgära tappningar. Det är, menar jag, svårt att föreställa sig kampen om förståelsen av imperiernas historia utan att ta med det faktum att Saids bild har kommit att cementeras i beräkningen,
ett exempel så gott som något på hur ideologiskt slagkraftiga teser får större spridning än argument som komplicerar historien.

Trots att de europeiska imperiernas och kolonialismens historia intagit en allt viktigare roll i samtidens kulturkrig och ideologisk positionering är det alltför sällan som historien explicit utgör utgångspunkt för diskussionen, som ofta fastnar i det implicita antagandet att ”Europa” som ospecificerad entitet är ansvarigt för de skillnader som fortfarande existerar mellan olika delar av världen. Eller också får det likaledes odifferentierade begreppet ”kolonialism” representera all europeisk aktivitet utanför Europa under en period som sträcker sig från Columbus ankomst till någon av öarna i Bahamas 1492 fram till idag. Den faktiska historien­
i all sin komplexitet försvinner bakom ideologiska abstraktioner vars främsta syfte tycks vara att fungera som slagträn i samtidens alltmer extrema ideo­logiska debatt.

Den situation som jag beskriver i korta drag, några skulle säkert anklaga mig för att skapa en karikatyr, beror inte på ett bristfälligt kunskapsläge. Få områden är lika grundligt studerade som kolonial- och imperiehistoria, och mängden nya böcker som kommer varje år är omöjlig för en ensam person att orientera sig i. Det krävs dock bara grundläggande historiska kunskaper för att inse att de olika europeiska imperierna och kolonialmakternas historia skiljer sig åt, över tid och mellan imperier.

Denna självklarhet innebär vidare att en förståelse av det postkoloniala tillståndet måste börja med en förståelse av imperiernas särart och de olika former av kolonialism som de praktiserade. Detta är inte ett argument för att hävda att vissa former av kolonialism var bättre än andra, utan snarare ett argument för att vår förståelse begränsas om vi inte förmår se skillnaden mellan till exempel de former av bosättarkolonialism som varit den dominanta formen av kolonialism i Nord- och Sydamerika, Australien, Kanada och Nya Zeeland, och å andra sidan den handelskolonialism som präglade bland annat det brittiska imperiets relationer med Kina. Eller, för den delen, det faktum att imperiebyggandet och kolonialismen under långa perio­der sköttes av ett antal företag med privata arméer och flottor som utverkade handelsmonopol på varor för europeis­ka marknader. Företag som the Hudson Bay Company, East India Company och Vereenigde Oostindische Compagnie var centrala aktörer för de framväxande europeiska kolonialmakterna och verkade ofta utifrån en kunglig fullmakt, en så kallad oktroj, som innebar att de hade den lagliga rätten att bedriva handel med ett visst territorium. Den marxistiske historikern Robert Brenners Merchants and Revolution. Commercial­ Change, Political Conflict, and London’s Overseas Traders, 1550–1653 (2003) beskriver mycket väl hur denna del av kolonialismen inleds med nya handelsvägar som huvudsyfte.

De senaste decennierna har en av de tydligare historiografiska trenderna varit olika försök att skriva global historia. Detta begrepp har kommit att betyda en mängd olika saker men gemensamt är idén att förlopp, händelser och fenomen bättre kan förklaras ur perspektiv som inte är bundna till traditionella geografiska kategorier som regioner, nationalstater, städer och imperier.

Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis är en ny historieskrivning, då vi har exempel på hur tidigare generationers historiker arbetade med till exempel Medelhavet som en geografisk enhet. Fernand Braudels storverk La Méditerranée et le Monde Méditerranéen à l’Epoque de Philippe II (1949) är ett av de främs­ta exemplen på en form av global hi­storia avant la lettre. Likaså kan vi se hur angränsande discipliner som till exempel antropologi och filologi länge har använt sig av jämförande perspektiv vilka inneburit en geografisk skala som kan betecknas som global, i det avseendet är Claude Lévi-Strauss fyrabandsverk Mythologiques I–IV (1964–1971) ett av de bästa exemplen på ett verk som sammanbinder vidsträckta geografiska områden. Vidare försöker den tyske historikern Sebastian Conrad i What is Global History (2017) utreda vad denna nya globala historieskrivning innebär och hur den skiljer sig från tidigare historiografiska traditioner som världshistoria och universalhistoria som också gjorde anspråk på att skriva historia på en global nivå.

Två av de senaste decenniernas mer storslagna verk inom global historia är Jürgen Osterhammels Die Verwandlung der Welt. Eine Geschichte des 19. Jahrhunderts (2009) och Geoffrey Parkers Global Crisis. War, Climate Change and Catastrophe in the Seventeenth Century (2020). Vad Parker och Osterhammel demonstrerar är hur ett rumsligt perspektiv som lämnar de traditionella, ofta omedvetna skalmodeller som historiker arbetat utifrån, kan ge nya förståelser av händelser och processer som analyserade var för sig inte förmår ge hela bilden. Vad böcker som Osterhammels Die Verwandlung der Welt åstadkommer är en förståelse av historiska förlopps samtidighet, någonting som blir särskilt givande under ett 1800-tal då vad geografen David Harvey har kallat för, den tidsrumsliga komprimeringen ökar. En snabbt globaliserande värld med nya och snabbare transportmedel, ett växande borgerskap vars begär efter exotiska varor skapar nya och större marknader, nya kommunikationsmedel, soldater, köpmän och byråkrater som lever delar av sitt liv i främmande länder kräver en annan form av historieskrivning. Något som Osterhammels bok på ett mästerfullt sätt demonst­rerar. Det nya är inte att varor, människor och idéer rör på sig, det nya är intensiteten med vilken de gör det.

Det stora brottet mellan den tidiga kolonialismen och den sena äger rum efter de amerikanska och franska revolutionerna 1776 och 1789, med en utveckling som accelererar under Napoleonkrigen. När Wienkongressen är avslutad i juni 1815 står Storbritannien som segrare inte bara i Europa utan kanske framför­allt i resten av världen. Alexander Mikaberidze har i en banbrytande ny bok, The Napoleonic Wars. A Global History (2020), studerat de napoleonska krigens globala effekter. Det är svårt att överblicka de konsekvenser som åren mellan frans­ka revolutionen i juli 1789 och Napoleons­ slutgiltiga nederlag vid Waterloo den 18 juni 1815 kom att få för Europa och de europeiska kolonierna. I någon mening lever vi fortfarande i skuggan av Wienkongressen och de beslut som där fattades av diplomater som Metternich och Talleyrand. Efter 23 år av mer eller mind­re konstanta krig kunde den maktbalans­ som kom att betecknas som le concert européen upprätthållas mer eller mindre utan avbrott fram till skotten i Sarajevo den 18 juni 1914.

Decennierna efter Wienkongressen kom att innebära stora förändringar i hur de europeiska imperierna formulerade sin relation till de utomeuropeiska besittningarna och kolonierna samt i hur deras status som imperier skulle förstås. Förra året utkom två böcker som grundligt behandlar de två europeiska stormakter – Frankrike och Storbritannien – vilkas ambitioner under 1800-talet kan sägas ha varit globala: dels Alan Lesters, Kate Boehmes och Peter Mitchells Ruling the World. Freedom, Civilisation and Liberalism in the Nineteenth-Century British Empire som behandlar det brittiska imperiets förändrade betydelse, strategier och ideologiska självförståelse under perioden 1838–1897; dels David Todds A Velvet Empire. French Informal Imperialism in the Ninetheenth Century, vars huvudsyfte är att förklara den förändrade franska imperiepolitiken efter Napoleons fall och fram till och med Tredje republiken, som uppstår i och med Napoleon III:s fall i september 1870. Givet hur det franska och det brittiska imperiet i stor utsträckning kom att definieras i relation till varandra – i de sätt varmed de konkurrerade om samma resurser, samarbetade för att uppnå vissa mål och hur de kom att formulera två skilda imperialistiska strategier – är det lämpligt att läsa Ruling the World och A Velvet Empire parallellt med varandra.

Lester, Boehme och Mitchell tar i Ruling the World tre årtal som utgångspunkter för att beskriva och analysera tre huvudsakliga ideologiska utgångspunkter i det brittiska imperiebyggandet, 1838 är det första årtal de behandlar. En huvudperson i den förs­ta delen av boken är understatssekreteraren i kolonialdepartementet James Stephen. Stephen var på många sätt en typisk representant för de tjänstemän som under den här tiden sökte anställning inom den koloniala administrationen. Han var utbildad jurist, uttalad motståndare till slaveriet och kom från en familj med band till de västindiska kolonierna. Stephens är en av de jurister som gör huvudarbetet med den lag för att avskaffa slaveriet som parlamentet antar 1833 och som börjar gälla 1834 i Kapkolonin, för att sedan successivt börja gälla i resten av det brittiska imperiet.

Lester et al väljer att fokusera på ett antal centralt placerade byråkrater såsom Stephens och dessa byråkraters relation till den ofta mycket svårhanterliga situationen i vid den här tiden över fyrtio olika koloniala besittningar. Det blir inte sällan tydligt hur implementeringen av policy, möjlighet att kontrollera utsända guvernörer och, inte minst, dubbla måttstockar i administratörernas egna filosofiska uppfattningar krockar. Lester et al betecknar 1838 som ”frihetens år”, något de är medvetna om är en ironi. Även om slaveriet avskaffades innebar 1830-talet en intensifiering av brittiska koloniala aktiviteter, inte minst i Australien, Kanada och Nya Zeeland. Slavarna, vars ägare blev kompenserade av den brittiska kronan, övergick till kontraktsarbete, något som i viktiga avseenden inte förändrade deras situation nämnvärt på sockerplantagerna.

Ett övergripande ideologiskt mål för det brittiska imperiet under 1800-talet var idén om det civilisatoriska uppdraget, den vite mannens börda. Den idén når sin höjdpunkt under 1850-talet, vad Lester et al via årtalet 1857 betecknar som civilisationens år. En av de återkommande frågor som personer inblandade i kolonialpolitiken ställer handlar om synen på ”infödingen” och vidare hur man bör se på ”infödingarna” i imperiets olika delar. Skillnaden mellan hur man borde betrakta imperiets olika ”infödingar” var tätt sammanbunden med idén om en hierarki bland de olika raserna. Här var skillnaden som störst mellan synen på ”infödingarna” i bosättarkolonier som Australien och Kanada och i kolonier där britterna var i minoritet som i Sydafrika och Indien.

Lester et al visar tydligt hur de brittiska byråkraternas, politikernas och kolonialtjänstemännens självbild gång på gång konfronteras med den koloniala verkligheten. Det sista år de tar som utgångspunkt är 1879, ett år de betecknar som liberalismens år. Under andra halvan
av 1800-talet har den kader som styr imperiet blivit alltmer likriktad i bemärkelsen att det är män med liknande utbildnings- och familjebakgrund som rekryteras till kolonialdepartementet. Ett synsätt som många av dem delade var att det brittiska imperiet definierades av vad det inte var.

Det karakteriserades inte av det smaklösa glitter som kännetecknade det franska imperiet, inte av brutaliteten som spanjorerna uppvisade, heller inte av tyskarnas hänsynslöshet, ryssarnas despotism, osmanernas dekadens eller Qingdynastins efterblivenhet. Med det sagt så delade de alla uppfattningen att imperiet inte kunde styras utifrån samma principer som Storbritannien styrdes; vad som passade för britterna var inte lämpligt för ”infödingarna”. Så länge den brittiska kontrollen var säkrad, eller om den brittiska opinionen kritiserade regeringens många gånger öppna hyckleri i synen på de koloniala undersåtarna, kunde vissa liberala reformer genomföras i det koloniala styrskicket. Men, som Lester et al, påpekar var de liberala principerna inte mycket värda så snart brittiska medborgare eller brittiska intressen hotades.

När allt damm har lagt sig efter frans­ka revolutionen och napoleonkrigen har Frankrike förlorat några av sina mest lönsamma kolonier. Den viktigaste av dessa var utan tvekan Saint-Dominque,­ nuvarande Haiti, som hade varit en fransk koloni sedan 1627. Haitiska revolutionen var direkt inspirerad av de ideal­ som präglade franska revolutionen. Det finns mycket skrivet om haitiska revolutionen och nya tolkningar tillkommer ständigt. En av de bästa översikterna från senare år är Laurent Dubios’ Avengers of the New World. The Story of the Haitian Revolution (2004). Frankrike förlorar 1804 även hela sin besittning i kontinentala Nordamerika genom den försäljning som Napoleon­ genomför av Louisiana, ett territorium som omfattade cirka 2 140 000 km² (att jämföra med Frankrikes nuvarande yta, 543 940 km²) och sträckte sig över stora delar av Mellanvästern upp till den nuvarande kanadensiska gränsen. En direkt konsekvens av franska revolutionen, revolutionskrigen och napoleonkrigen var att det franska imperium som hade existerat från tidigt 1600-tal var om inte en spillra så dock svårt sargat. David Todds A Velvet Empire. French Informal Imperialism in the Nineteenth Century försöker analysera den franska imperiepolitiken från den bourbonska restaurationen 1815 till och med grundandet av
Tredje republiken 1870, då en ny och mycket intensiv fas av expansiv kolonialpolitik inträder.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Todds framställning av vad han betecknar som Frankrikes informella imperiepolitik skiljer sig i viktiga avseenden åt från Lester et al, då hans fokus i högre grad ligger på att analysera de bakomliggande filosofiska och intellektuella diskussioner som leder fram till det strategiskifte han identifierar. Även om den brittiska kolonial- och imperiepolitiken också var styrd av implicita och explicita filosofiska antaganden och teser, så hade britterna inte genomlevt en lika desorienterande period som fransmännen med revolutionsårens terror, Napoleons ständiga krig och en restauration –allt under loppet av några decennier. Det är inte svårt att förstå hur dessa erfarenheter utgjorde grogrund för nya idéer. En av de huvudlinjer Todd analyserar är idén om ett imperium utan suveränitet, det vill säga: ett imperium som inte eftersträvar den formella kontroll över koloniserade territorier som karakteriserade det brittiska imperiet. Vad Todd beskriver är framväxten av så kallad mjuk makt, ett sätt att vinna inflytande genom handel, spridandet av kultur, vanor, normer och informellt inflytande.

Frankrike visste efter Wienkongressen att landets möjligheter att tävla med det brittiska imperiet var begränsade. Flera ledande franska intellektuella argumenterade rent av för vikten av att Frankrike skulle låta sig beskyddas av Storbritannien, att det verkliga hotet kom österifrån, och att det bästa sättet att undvika vidare konflikter på den europeiska kontinenten helt enkelt stod att finna i europeisk expansion utanför Europas gränser.

Många av dem som argumenterade för den nya franska informella imperialismen var frihandelsliberaler och flera av dem bekände sig till saintsimonismen, rörelsen uppkallad efter den tidiga socialisten Henri Saint-Simon (1760–1825), detta gällde särskilt efter julirevolutionen 1830. En av central­gestalterna i den här gruppen var ingenjören och senare professorn i politisk ekonomi vid Collège de France, Michel Chevalier (1806–1879).

Chevalier förkroppsligade tidens motsägelsefullhet i det att han i allra högs­ta grad var en produkt av upplysningens ideal samtidigt som han var en stark förespråkare för europeisk dominans, han uttryckte nostalgi över det förlorade imperiet i Nordamerika, samtidigt som han ansåg att det var bättre att jorden bröts av anglo-saxiska kolonisatörer då han ansåg att fransmän var illa utrustade för att vara jordbrukare. För Chevalier var idén om kulturell dominans framför territoriell suveränitet central. Det franska imperiets inflytande skulle, menade han, bestå i en roll som ”lärare” och spridare av europeisk civilisation. Det är förövrigt i de här debatterna som begreppet ”europeisk civilisation” verkligen populariseras och blir till en metonymi för imperiepolitikens implicita och explicita syften.

Det är inte svårt att räkna ut att den franska imperiepolitiken, liksom den brittiska, många gånger inte lyckades med att uppnå de mål man utarbetat. Ett av de tydligaste exemplen på det under den period Todd beskriver är invasionen av Algeriet. Att en fullskalig invasion och kolonisation av Algeriet kom till stånd berodde på en lång rad faktorer inte minst intern fransk maktpolitik och de krig som det osmanska imperiet befann sig i under 1820-talet. Om Algeriet är undantaget är det samtidigt tydligt att det franska imperiets huvudstrategier, vad Todd kallar för ”champagnekapitalism” och ”investeringskolonialism”, strävade efter att öppna nya marknader för Frankrike samtidigt som man spred europeisk­ civilisation. Imperiet var en integrerad del av den franska självbilden även i den stympade form som kvarstod efter krigen och revolutionerna.

Även om Ruling the World och A Velvet Empire inte är uttalade bidrag till den form av global historieskrivning som jag diskuterar ovan, så är deras ansats präglad av insikten att geografin och de geografiska skillnaderna är centrala för att förstå mångfasetterade fenomen som imperier och kolonialmakter. Den tyske kritikern Walter Benjamin talar i ”Über den Begriff der Geschichte” om hur barbari och kultur befinner sig i en dialektisk relation och hur varje hi­storiskt dokument innefattar relationen mellan kultur och barbarism. Jag är inte säker att jag skulle gå lika långt som Benjamin. Vad jag däremot är övertygad om är betydelsen av att inte kortsluta den dialektiken när vi försöker analysera och begreppsliggöra historien. Att utradera historien är varken en god idé eller möjligt.