Om vi börjar med självklarheterna: Staten äger inte medborgarna. Staten äger inte medborgarnas barn. Nej, föräldrarna äger inte heller sina barn. Ingen äger någon, okej. Men staten borde inte ha inte mer rätt än föräldrarna att bestämma över barnens fostran. Självklart. Nästa:

Sverige 2022 är inte Sverige 1842. Då, alltså 1842, behövdes skolplikten för att föräldrarna skulle förmås släppa iväg sina barn till skolan, trots att de behövdes på gården eller torpet, i garveriet eller skrädderiet. Idag är, som ni vet, barnarbete förbjudet och bortsett från galningar som vill hålla sin avkomma inspärrad i källaren, vill alla föräldrar att deras barn ska lära sig läsa, skriva och räkna. Det är, som det heter, normen. Också självklart. Nästa:

Skolan passar inte alla barn. Trots – eller måhända just på grund av – att skolan ska vara individanpassad för varenda elev, far många barn illa i dagens skola. En del mobbas. En del kan inte koncentrera sig för att det är för stökigt. Eller så är det inte så stökigt, men ett diagnosrelaterat behov av absolut stillhet kan inte tillgodoses ens i ett normallugnt klassrum. En del är så understimulerade att de blir ­utåtagerande. En del avskyr att hela tiden behöva förhålla sig till de maktkamper och popularitetstävlingar som avlöser varandra.

Jag är själv inte särskilt intresserad av att hemskola mina barn. Jag hoppas att skolan här i närheten ska ge lagom intellektuell och social utmaning. Om de behöver extra stöd, räknar jag med att de får det. Men det svartnar för ögonen när jag tänker på att staten förbjuder mig att undervisa mina egna barn; att jag kan komma att tvingas se på hur de vantrivs i skolan utan att ha rätt att ta dem därifrån och under en period låta dem sitta vid köksbordet och läsa och räkna.

”Skolan ska förbereda oss för livet, sägs det. Men livet är inte som skolan.”

Det finns föräldrar som vill hemskola sina barn. Det får de inte. Alla barn i Sverige ska gå till ett klassrum och sitta där, fem, sex, sju timmar varje dag, fem dagar i veckan. Alla ska gå till en slamrig matsal och äta fiskpinnar eller tofugryta, varje dag. Alla. Överallt. Alla måste lära sig matte i ett stort rum med 30 andra barn samtidigt. Måste. Alla måste ha gymnastik tillsammans med barn som är jättemycket bättre eller jättemycket sämre. Alla ska duscha. In och ut ur omklädningsrum, blött hår, höst, vinter, vår, år efter år. Alla ska med.

Skolan ska förbereda oss för livet, sägs det. Men livet är inte som skolan. Det är faktiskt väldigt litet i övriga livet som liknar skolan, när man tänker efter. Särskilt arbetslivet.

De flesta jag känner arbetar delvis hemifrån. Många har flexibla arbets­tider. De kan i viss mån välja vad de ska jobba med och med vilka. De väljer själva vad de ska förkovra sig inom. De använder sitt friskvårdsbidrag som de vill, och står aldrig någonsin på led för att hoppa bock. De väljer själva vad de ska äta till lunch.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Skolmiljön som absolut nödvändig förberedelse för vuxenlivet – varifrån kommer den lustiga idén?

Åh, jag kan motargumentet: Barn som allra mest behöver skolan riskerar att hållas hemma om vi släpper på skolplikten. Sekteristiska föräldrar kommer att ta chansen att avskärma sina barn från alla impulser utifrån. Ni tänker Amish eller i alla fall Plymouth och Knutby, ni tänker islamister, nazister och pedofiler. Ta det lugnt. I Sverige har vi en outsägligt stor kontroll- och inspektionskompetens.
Den som vill hemskola sina barn skulle få ansöka om det, förklara sitt upplägg, bevisa sig förmögen, ange hur och var barnen skulle träna på att umgås med andra barn. Extremister som försöker använda hemundervisning för att slippa myndigheternas uppmärksamhet skulle strax bli varse att de aldrig tidigare haft så många offentliganställda tjänstemän trampandes i farstun.

I Danmark fungerar det. Där finns möjligheten, utnyttjad av ett litet antal föräldrar. Och i Finland, ni vet, landet med världens bästa skola. Det skulle kunna fungera här med – om det inte var för att staten tror att den äger våra barn.