DET FANNS RIMLIGT hopp om marknadsreformer när Nicolas Sarkozy valdes till president i maj 2007: en kandidat som lovade en ”brytning” med etatism, regleringsvansinne och högskattesamhället som Jacques Chirac och François Mitterrand cementerat under ett kvartssekel.

Men Sarkozy har om något bevisat att status quo är den vinnande strategin, oavsett politisk hemvist. Finanskrisen 2008 gav en välkommen ursäkt till att brutalt proklamera kapitalismens slutgiltiga misslyckande. Resultaträkningen bör mätas i decibel och inte i klingande mynt (annat än ur statskassans perspektiv). Samtidigt som arbetslösheten ökat med cirka en miljon människor sedan 2007 har de offentliga underskotten katastrofalt förvärrats, trots (eller snarare på grund av) ett tjog nya skatter och avgifter.

När franska väljare i slutet av april ska av...